Ägandets irrationella natur

Nationalekonomi i modern tappning har inte så mycket att göra med förståelsen för ekonomi och de mönster och institutioner som spontant uppstår när individer frivilligt interagerar. Detta står utan tvekan klart för den som studerat österrikisk ekonomi och sedan väljer en akademisk karriär och därmed ger sig i kast med avancerade kurser i nationalekonomisk teori. Redan från dag ett tvingas såväl ekonomi som marknad in i ofattbart förenklade formler bestående av allehanda grekiska symboler med givna tecken. Allt för att underlätta en matematisk optimeringssträvan.

Den som håller huvudet kallt och studerar sund ekonomisk teori vid sidan av kurslitteraturen kommer dock att bli levererad ett antal godbitar (humoristiskt sett) under såväl föreläsningar som tentastudier. Ett sådant exempel är det som kallas ”endowment effect” och som tydligen för många nationalekonomer är ett intressant psykologiskt fenomen. Det har sagts mig att denna ”effekt” delvis kan underminera den ekonomiska vetenskapen genom att visa på en näst intill obegriplig föränderlighet vad gäller varors värde.

Fenomenet har uppmärksammats i allehanda ekonomiska experiment och innebär helt enkelt att individer tenderar till att värdera produkter på olika sätt beroende om de själva äger dem eller ej. Man har påvisat att det finns en tydlig tendens till att personers betalningsvilja är mindre än deras acceptans för betalning, det vill säga att man kräver högre betalning för att sälja en vara man äger än den betalning man är villig att erlägga för att köpa samma vara.

Detta anses vara en uppenbar kontradiktion som är problematisk för att den inte kan förklaras inom den moderna nationalekonomins teoretiska ramverk. Och som sådan har den, tillsammans med andra liknande ”oförklarliga” fenomen, skänkt legitimitet till ekonomiska avarter som den postmoderna ekonomiska rörelsen behavioral economics.

För en österrikare är denna effekt emellertid varken förvånande, oförutsedd, problematisk eller kontradiktorisk. Det är snarare en självklar följd av redan bevisade (oavsett om man har ett praxeologiskt eller empiriskt perspektiv) ekonomiska faktum, huvudsakligen konceptet marginalnytta.

Redan Carl Menger och Eugen von Böhm-Bawerk påvisade hur marginalnytta bevisar hur människor agerar gentemot varor och tjänster som finns tillgängliga på marknaden. För varje antal ekonomiskt likställda varor är värdet för varan lika med värdet på den nytta som ges av den lägst värderade varan i ens ägo. Böhm-Bawerk visar i ett pedagogiskt exempel med en bonde som har fem säckar säd (se Positive Theory of Capital, s. 143-146) att oavsett vilken av säckarna som förloras, så kommer bonden (liksom vilken individ som helst) att se till att nyttja de återstående fyra säckarna till att tillfredsställa sina fyra högst värderade behov. Med andra ord väljer han att hela tiden använda de säckar han har tillgängliga till att maximera utfallet och därmed få det så bra som möjligt.

Konceptet marginalnytta liksom den marginalnyttobaserade subjektiva värderingen av varor som är ekonomiska substitut återfinns också i den moderna nationalekonomin. Men med den överdrivna matematiseringen av ekonomisk teori och den närmast induktiva metoden för samhällsvetenskapligt kunskapande har man uppenbarligen helt bortsett ifrån betydelsen av dessa grundläggande koncept. För en österrikare är det väldigt enkelt – liksom det är självklart – att något man äger har ett högre begärt pris än det pris man är villig att betala för samma (sorts) vara – även om de tillfredsställer samma behov.

Ta exemplet med bonden ovan, som med fem säckar säd skulle välja att i första hand stilla hungern för att garantera överlevnad, i andra hand säkra hälsan och kraften (och, får man förmoda, det goda modet), i tredje hand för att föda upp fågel för kött, i fjärde hand producera whisky och i femte hand mata papegojor (vilkas sällskap han uppenbarligen värderar). Anta för en stund att han bara har tre säckar och att han således använder samtlig säd till att producera mat i ovan nämnda former. Hur mycket är han villig att betala för en fjärde säck säd? Svaret är uppenbart: han kan tänka sig att betala ett pris som för honom är mindre värt än den nytta han anser sig kunna dra av den fjärde säcken (ceteris paribus), dvs den whisky han önskar smutta på.

Men notera att han givetvis inte väljer att betala – oavsett betalningsmedel – mer än han anser att säcken är värd. Inte heller kan han tänka sig att betala precis lika mycket för säcken säd som han anser att nyttan av att ha den är värd, för det finns ingen anledning att lägga tid och energi på en sådan transaktion som inte skulle ge något positivt utfall. Med andra ord, om vi klär bondens subjektiva värdering av nyttan av att ha den fjärde säcken säd i monetära termer och vi antar att han anser att den är värd 200 kr, så kan han tänka sig att betala ett pris under 200 kr. Att betala mer är otänkbart, precis som det är fullkomligt värdelöst (i bokstavlig bemärkelse) att betala 200 kr för något som är värt precis 200 kr. Han väljer således att köpa den fjärde säcken säd endast om det leder till att han får det bättre.

Anta istället att han redan har de fyra säckarna säd och således har möjlighet att producera sin whisky, som han liksom tidigare anser vara värd 200 kr. Vad måste priset för en säck säd vara på marknaden för att bonden ska ge upp en säck (vilken som helst, men naturligtvis ger han upp den lägst värderade nyttan – whiskyn)? Det måste naturligtvis överstiga 200 kr, för allt under 200 kr skulle vara en utomordentligt dålig affär – han har ju ingen anledning att sälja en säck säd om han tror att det gör att han får det sämre. Likaså finns det ingen anledning att sälja en säck för precis 200 kr, för det är precis lika mycket som den säcken är värd för honom så det är ingen vits att genomgå en sådan transaktion – om han inte ser annan nytta med det (vilket då får läggas till det värde han får ut av transaktionen).

Det är alltså uppenbart att en säck säd – i det här fallet den fjärde i den subjektivt rankade ordningen – i termer av dess marknadspris är värd mer när den är i bondens ägo än när den inte är det. Priset bonden kan tänka sig betala för säcken är under 200 kr, medan priset han kan tänka sig att sälja samma säck för (när han väl har den i sin ägo) nödvändigtvis är över 200 kr. De priser som bonden kan tänka sig att acceptera är alltså olika för den fjärde säcken beroende på om han önskar köpa eller sälja den – något annat vore att dra felaktiga slutsatser av konceptet marginalnytta och dess subjektiva värdering.

Så hur kan man inom nationalekonomins huvudfåra se detta som ett intressant psykologiskt fenomen som riskerar undergräva ekonomisk teori? Svaret på den frågan måste vara att man förvisso använder marginalnytta (liksom subjektiv värdering) i analyser och derivering av t ex efterfrågekurvor, men att man i övrigt inte varken har förståelse för eller anser sig kunna dra nytta av konceptet. Det är ett verktyg snarare än en slutsats och kunskap, vilket gör att det har en viss funktion med inte någon egentligt vetenskapligt värde.

Faktum är att om matematiken ska göras till mer än ett (förvisso trubbigt) instrument i den ekonomiska teorins tjänst måste man göra avkall på annat för att kunna tvinga den ekonomiska vetenskapen in i den matematiska mallen. Och då glömmer eller struntar man ofta i grundläggande ekonomiska sanningar – eller väljer att inte se dem för vad de är. Marginalnytta blir då inte en ekonomisk sanning utan degraderas till ett simpelt instrument för förklaring av särskilda fenomen.

För den som håller förståelsen för ekonomi högre än de verktyg som kan (men inte måste) användas för att nå detta mål är priset vi betalar för matematisk exakthet och ”robusta” bevis alltför högt. Denna enkelspårighet är oerhört kostsam, inte minst som man till följd av sådana ”oförklarliga” fenomen som skillnaden i begärt och betalat pris, som uppstår endast på grund av ett grundläggande oförstående för ekonomi, öppnar dörren för diverse destruktiva teoribildningar. Det som underminerar ekonomisk teori är således inte en ”effekt” som anses oförklarlig för dem som sedan länge nyttjar matematik som mål snarare än medel; hotet mot ekonomi som vetenskap är alla de som utger sig för att ekonomer, men som i praktiken endast är simpla datavrängande statistiker eller misslyckade matematiker.

 

Published March 23, 2011

Ludwig von Mises Institutet i Sverige