Anonymitet och det rena mjölet

SvD har skrivit flera artiklar om ”problemet” med anonymitet på Internet – och framför allt på Facebook. Det visar sig nämligen vara ett problem med att det sker brott (och terrorism) på Facebook medan polisen inte har tillgång till allt som sker där.

Vi har hört argumenten förr: det begås förskräckliga brott och brottslingarna använder Internet – och därmed måste vi reglera internet. Det är en tanke som får allehanda politiker att mysa och bli alldeles upprymda. Och det är något som trummas ut som något naturligt; anonymiteten (som förvisso är mer begränsad i cyberrymden än i ”meat space”) skyddar brottslingar och öppen insyn drabbar ingen som har rent mjöl i påsen.

Det är ett intressant argument, som är lika dåligt som det är felaktigt. ”Om man inte har något att dölja”, som det heter, ”så har man inget att vara orolig för”. Men problemet är ju att alla har något som man vill dölja för någon annan. Det kan vara allt från kreditkortsnummer (som jag gissar att rent-mjöl-i-påsen-folket inte publicerar frivilligt, men om jag har fel – vänligen posta ditt kreditkortsnummer som kommentar till det här inlägget) till sexliv eller könssjukdomar till att man egentligen inte tycker om grannen utan bara låtsas när man har oturen att stöta på honom/henne. Att ”inte ha något att dölja” är inte nödvändigtvis detsamma som att man vill dela precis allt med alla.

Det är inget skamligt att ha ett privatliv, att ha drömmar, eller att dela mer med sin partner än man delar med främlingen på andra sidan stan. Det är bara naturligt; man kan inte lita på alla och man vill inte att precis varenda detalj i ens privatliv ska vara känt. Även de som uppdaterar sina facebookstatusar i parti och minut väljer vad de skriver där – vissa saker hamnar aldrig där. Är det ett brott? Icke. Är det ett problem? Knappast.

De flesta av oss håller med om detta om man skrapar lite på ytan av det ihåliga argumentet om ”rent mjöl”. För det är bara vad gäller vissa saker som vi argumenterar om det rena mjölet. Få skulle säga att det skulle vara oproblematiskt ge ens kreditkortsnummer till varenda kotte man ser (eller inte ser, som på webben). Inte heller skulle vi vilja att någon hade en webbkamera i vår sängkammare eller hos läkaren. Det vi menar med ”rent mjöl” är just bara det brottsliga agerandet; vi har inget problem med att visa upp att vi inte har barnporr på hårddisken, men vi förstår att pedofiler skulle vägra. Så de flesta är beredda att inskränka på den friheten, för det rör oss inte personligen. Om vi inte har lösenord till internetbanken eller kreditkortsnummer eller nakenfoton eller orderbekräftelse för inköp av sexleksaker eller något annat högst privat och personligt där, förstås. Och det har vi ju allt som oftast; datorn är en förlängning av våra liv.

Problemet med rent-mjöl-argumentet är ju att det inkräktar på våra privatliv även om vi inte begår brottsliga handlingar. Och samtidigt som staten och myndigheter hävdar att vi måste lyfta på kjolen och visa upp vad vi har, bildligt talat, så hävdar de i samma andetag att staten inte kan ta samma risk. Nej, vi ska fläka ut våra privatliv för öppen beskådning (och beundran?) medan politiker – för ”rikets säkerhet” – ska få vara hemlighetsfulla utan gräns. Faktum är att de till och med ska få dölja vad de sysslar med i sin maktutövning som representanter för oss! De representerar oss, men gör det i hemlighet. Och representanterna ska ha full insyn i sina uppdragsgivares liv.

Det är något som inte stämmer här. Politiker väljs i allmänna val och det är bara härigenom vi kan utkräva ansvar från dem. Men samtidigt hävdar de ”rätten” att inte tala om för oss vad de sysslar med. Inte ens i efterhand får vi reda på vad de gjort, som t ex karusellen kring ”tsunamibanden” visar. Nej, det är hemlighetsmakeri och hemligstämpning på obestämd tid som gäller. Och när det är valår förväntar de sig att vi glatt röstar på dem som garanter för vår frihet och förmyndare över våra liv. Samtidigt, givetvis, som vi tvingas fläka ut våra privatliv så att de vet precis vad vi gör och tycker och tänker i varje stund.

Anonymitetsdebatten för något gott med sig: den gör det uppenbart vad staten handlar om. Politiker agerar inte som våra representanter, utan som våra härskare och styresmän. Hur kan vi annars förklara att deras myndighetsutövning, som sker i våra namn, hålls hemlig från oss medan vi ska acceptera våra ”representanters” insyn i allt vi gör? Liknelsen av den demokratiska staten som folkets styre av sig självt genom utsedda representanter håller inte. Det är långt mer likt plantageägaren och dennes slavar.