Sedan Adam Smith har ekonomer förstått den enorma produktivitetspotential som framkommer genom arbetsdelning. Genom att dela upp en arbetsuppgift i flera moment och låta olika personer fokusera på och arbeta uteslutande med de olika momenten ökar den totala produktiviteten markant. Ricardo vidareutvecklade denna förståelse och visade att även i situationer där en person är bättre på samtliga uppgifter tjänar alla inblandade på att dela upp arbetet emellan sig.
En kirurg som också är oerhört skicklig på att förbereda för operation och tvätta instrument gör alltså både sig själv och samhället en tjänst genom att anställa en sjuksköterska (eller köpa tjänsten av till exempel en personaluthyrningsfirma) som är sämre både på att vara läkare och att bistå vid operation. Anledningen till detta är att genom att fokusera på den relativt mer produktiva uppgiften (i det här fallet att utföra operationer) kan läkaren producera större totalt värde trots att en del av vinsten betalar sjuksköterskan. Effekten av detta är att läkaren tjänar mer, sjuksköterskan får ett jobb, samt samhället i övrigt får tillgång till både mer medicinsk kompetens och mer läkartid/behandling.
En ytterligare konsekvens av denna fokusering på vissa arbetsuppgifter är ett ömsesidigt beroende mellan läkaren och sjuksköterskan. Läkaren kan bara operera så många patienter om han eller hon också har tillgång till en sjuksköterska att bistå under operationen. Och sjuksköterskan kan knappast erbjuda sin kompetens att bistå vid operation om det inte finns någon kirurgiskt kompetent att utföra operationen. Så för att kunna producera operationer lika effektivt krävs både kirurg och sköterska – och att de samarbetar för att producera tjänsten. Av den anledningen talade Mises om arbetsdelning som ett socialt samarbete (social cooperation) och argumenterade för att arbetsdelningens ömsesidiga beroende och dess enorma välståndsökande effekter är grunden för varje civiliserat samhälle.
Det finns mycket som talar för att Mises hade rätt i detta. Inte minst det enormt komplexa nätverk av produkter och tjänster – för att inte tala om de samverkande kompetenser som producerar dem – visar att vi alla är mer eller mindre beroende av alla andra för vårt välstånd och vår rikedom. Men även om det låter otrevligt att vara i beroendeställning, så är det en situation som är nödvändig bara om vi finner välståndet önskvärt. Vi bör alla ha rätt att avstå ifrån denna mycket produktiva marknadsordning för att istället rå om oss själva, även om det i förlängningen innebär att vi också måste välja bort allt som gör våra liv behagliga. Vi måste alla göra detta val: antingen engagerar vi oss i den sociala arbetsdelningen och bidrar till vårt eget och hela samhällets välstånd, eller så vänder vi civilisationen ryggen och lever det korta och brutala liv i misär som alla ”ädla vildar” otvivelaktigt går till mötes.
Den indirekta produktionens beroenden
Böhm-Bawerk visade hur samhället, i alla fall de delar som väljer arbetsdelning före barbari, ständigt leder till ”längre” och mer produktiva produktionsprocesser, som består av ständigt flera steg och innefattar (är beroende av) alltfler människor. ”Längden” på en produktionsprocess innebär att den innefattar fler uppgifter, men vardera arbetsuppgift är långt mer begränsad i sin omfattning. Alternativet till arbetsdelning är att bagaren har en liten åker på bakgården där han odlar och skördar sitt vete, har en kvarn där han maler den till mjöl, samt en egenhändigt byggd ugn för att baka brödet. En längre eller indirekt produktionsmetod, som Böhm-Bawerk talar om, innebär att en bonde specialiserar sig i produktion av vete, en mjölnare i att mala vetet, samt bagaren till att producera deg och baka brödet i en ugn som tillverkats av en ugnsmakare.
Produktionsprocessen är alltså ”längre” genom att den innehåller både bönder, mjölnare, bagare och ugnsmakare. Och dessa står i ett beroendeförhållande till varandra för att få avsättning för sina produkter. Men det handlar lika mycket om att ha tillgång till de ingredienser som krävs i vardera produktionsprocess: mjölnaren är beroende av att bagaren köper mjölet, men är i första ledet beroende av att bonden har producerat vete, precis som bagaren är beroende av både mjölnarens mjöl och ugnsmakarens ugn för att kunna tillverka det bröd som säljs till konsumenten.
Den senare är givetvis den som styr hela produktionen. Samtliga involverade i produktionen – direkt eller indirekt – av det bröd som köps av konsumenten är beroende av konsumentens värdering av brödet. Om brödet inte kan tillverkas tillräckligt billigt får ingen i hela kedjan av producenter avsättning för sina produkter. Hela det ekonomiska systemet syftar till att tillfredsställda konsumenters behov och önskemål.
Men man kan fråga sig varför specialisering inte sker i större utsträckning än den gör. Varför kan inte bagarens arbete lika gärna delas upp i flera delprocesser som utförs av olika personer? Bagaren går ju ändå igenom dessa steg: blanda ingredienser, knåda degen, forma den till limpor, grädda dem, samt ta ut dem ur ugnen i rätt tid och paketera och leverera till konsumenten. Anledningen är att arbetsdelningens intensitet begränsas av marknadens omfattning och utsträckning. Det krävs volym för att understödja ytterligare arbetsdelning – och det krävs tydliga incitament för att ingå sådan extrem specialisering. Likaså är det ömsesidiga beroende som uppstår mellan bagaren och mjölnaren begränsande.
Det är helt enkelt inte möjligt att på en marknad, med den produktionsprocess som beskrivs ovan, erbjuda tjänsten ”limpformning”. Det finns ingen marknad för sådana tjänster, för enligt den rådande ordningen är det en del av bagarens arbete. Så det finns en tröghet i systemet, som begränsar hur specialisering kan användas. Denna innebär å ena sidan att den som önskar både odla och mala sitt vete samt baka och leverera brödet kommer att vara alltför ineffektiv och står sig därför inte i konkurrensen. Å andra sidan går det inte att specialisera sig i sådan utsträckning att det inte redan finns både aktörer som förser input och sådana som köper produkten. I limpformarens fall krävs alltså att det redan finns degknådare som är villiga att sälja sin deg – och limpgräddare som köper den färdigformade limpan för att grädda i ugn. På en marknad där bagaren vanligtvis gör alla delarna finns ingen möjlighet att sälja den specifika tjänsten.
Drivkraften bakom marknadens specialisering
Frågan är då hur marknaden utvecklas mot ständigt ökad specialisering och ”längre” produktionsprocesser. Det handlar trots allt om att dela upp en aktivitet i flera åtskilda aktiviteter snarare än att arbeta med löpande, kontinuerlig effektivisering. Det är med andra ord ett ganska stort steg som måste tas innan limpformaren kan fokusera på limpformning och få tillräckligt marknadsunderlag för att det ska vara till allas gagn. Hur tas det steget?
Detta är ett problem som egentligen inte studerats närmare, utan man har mer eller mindre utgått ifrån att arbetsdelningen på marknaden relativt automatiskt hela tiden sker i ökande grad. Men hur? Det finns ingen enskild aktör på marknaden som har incitament att ta steget, för det innebär utan tvekan rejäla förluster innan det finns kompatibla utförare av tjänsterna i både ledet innan och efter.
Vissa försök har gjorts att förklara problemet med hjälp av begreppet transaktionskostnader. På grund av de höga transaktionskostnader som finns på marknaden begränsas den del av marknaden som direkt påverkar varje aktör – och därför påverkas i förlängningen arbetsdelningen negativt av höga transaktionskostnader. Men detta resonemang erbjuder inte en lösning, utan ger endast namn till ytterligare en bidragande orsak till den självreglerande och till synes fasta specialiseringsnivån på marknaden. Problemet är att detta inte beskriver verkligheten – marknaden inte bara utvecklas mot än längre och mer indirekta produktionsprocesser, utan gör det i ökande hastighet. Att då fokusera på sådant som förhindrar detta förklarar knappast utvecklingen.
Givetvis faller en rimlig förklaring på drivkraften i marknaden: entreprenören. Men problemet här är att den som specialiserar sig på limpformning per definition är en entreprenör – men att incitamenten direkt motverkar sådan specialisering. Inte heller kan en entreprenör som önskar specialisera sig som limpformare börja med att försöka åstadkomma en marknadsstruktur där limpformning är en redan erbjuden tjänst – detta skulle ju direkt motverka entreprenörens syften, samt skulle endast innebära kostnader utan egentliga vinstmöjligheter.
Om vi istället tar ett steg tillbaka och ser till hur en sådan ny produktionsprocess kan organiseras finner vi en lösning för entreprenören genom integration av delprocessen. En entreprenör som alltså föreställer sig en ny sorts produktionsprocess, t ex där bagarens arbete delas upp enligt ovan, kan kontraktera med ett antal bagare som tillåts specialisera sig i vardera arbetsuppgift. Om dessa sedan arbetar under samma tak och utvecklar produktionsprocessen tillsammans kan entreprenören kringgå kompatibilitetsproblematiken: inom den specifikt skapade produktionskedjan finns inga sådana begränsningar eftersom bägge delar i det ömsesidiga beroendeförhållandet etableras samtidigt – över hela processens omfattning. Med andra ord kan entreprenören skapa och foga samman ännu ej existerande kompetenser till en produktionsdelprocess som ännu inte sett dagens ljus, där vardera arbetsuppgift innebär intensiv specialisering och således högeffektiv produktion. Det som tidigare var bagarens ”uppgift” blir inom denna av entreprenören skapade ö av specialisering till ett antal högst effektiva uppgifter.
Frågan kvarstår dock: hur görs detta? Svaret är att marknadens begränsning kan kringgås inom ramen för företagets ekonomiska funktion. Enligt denna teori blir företaget ett sätt för entreprenören att ytterligare ta till vara marknadens enorma välståndsproducerande krafter – och därigenom berika samtliga involverade (inklusive konsumenter). Samtidigt upplöses de tidigare beroendeförhållandena genom att ytterligare entreprenörer försöker efterlikna framgångsrika produktionsprocesser, vilket skapar volym och i förlängningen en arbetsmarknad för de som specialiserat sig inom ramen för företaget. Den relativt statiska marknadsstruktur som tidigare existerat rycks alltså upp med rötterna och ersätts med de nya och längre produktionsprocesser som varit framgångsrika (dvs fungerande vinstgivande). Därmed tar marknaden som helhet ett kliv mot ytterligare specialisering, längre och mer indirekt produktion, ytterligare ömsesidiga beroenden och social samverkan, samt ökat välstånd.
Företaget får här en roll i marknadsprocessen som tidigare inte uppmärksammats. Snarare än ett sätt att organisera viss produktion där transaktionskostnader gjort det alltför kostsamt, blir företaget ett progressivt verktyg för entreprenören att helt omforma marknaden – dess begränsningar till trots – genom att etablera helt nya produktionsformer. Företaget ges alltså en högst central och oerhört viktig roll i hur marknaden fungerar, samtidigt som den erbjuder en förklaring till hur marknaden kan ständigt förbättras, effektiviseras och bli mer specialiserad trots att den existerande marknadsstrukturen verkar sätta käppar i hjulet för sådan utveckling.
Konsekvenserna av denna syn på företaget är många. Inte minst bekräftas Stiglers (1951) tes att utveckling av produktionsmedel sker i företag och därefter lanseras på marknaden (snarare än tvärtom). Och teoretiskt måste nationalekonomin omfamna en föränderlig eller dynamisk syn på marknaden – med företaget som entreprenörens verktyg och specialiseringskatalysator framstår statiska modeller och generella ekvilibrium-teorier som helt irrelevanta: entreprenören ges en central roll och genom företaget skjuts marknadens struktur ständigt framåt. Med denna teori ges också möjlighet att förklara drivkraften bakom och anledningarna till outsourcing som en naturlig komponent i marknadsprocessen.
Men de praktiska och politiska konsekvenserna framstår potentiellt som ännu mer betydelsefulla och med större implikationer för staten och vår syn på samhället. Inte minst genom att företaget kan påvisas spela en så pass central roll för samhällelig välståndsutveckling att varje påverkan på företagsklimatet mycket väl kan innebära enorma välfärdsförluster.
En fråga i sammanhanget är väl varför företaget inte har givits större utrymme i den nationalekonomiska forskningen och varför man inte försökt utröna dess roll i ett större marknadssammanhang. Som nämnts i tidigare artiklar talade Adam Smith om arbetsdelningen inom företaget – och detsamma gäller Karl Marx. Och på 1920-talet fokuserade flera forskare på arbetsdelningsteorin för att därigenom försöka förklara företagets existens och funktion. Men innan man lyckades etablera en fullgod förklaring sköts teorierna i sank av den neoklassiska revolutionen – och av den Coaseanska transaktionskostnadsteorin, trots att den inte har någon egentlig förklaringskraft.