Dags för en seriös diskussion om Riksbanken

I en artikel på SvD.s Brännpunkt (5/8) gör Thomas Franzén, före detta vice riksbankschef, vad han kan för att blanda bort korten samtidigt som han slår ett slag för Riksbanken. Medan artikeln nog är tänkt att ge sken av att Riksbanken är ansvarsfull, så är Franzéns egentliga syfte uppenbart: det är ett revirpinkande för Riksbanken, som genom andra myndigheters strävan att reglera finansmarknaderna riskerar att bli av med sin särställning.

Nedanstående artikel skrevs som svar och skickades till SvD Brännpunkt samma dag som Franzéns artikel publicerades. Debattsidan ”avböjde” publicering med vändande e-post och är därmed fortsatt konsekvent med att aldrig publicera vettiga ekonomiska analyser. För att svaret ska komma allmänheten till dels, och att Franzéns ekonomiska stollerier ska uppmärksammas, publiceras det här.

Thomas Franzén skriver att Riksbanken tvingas till ”lägre ambitioner för sysselsättning och tillväxt” för att marknaden är ”dysfunktionell”. Som stöd påpekar han marknadens kortsiktighet och snabba vinstuttag. Men att fokusera på kortsiktiga vinster är naturligt när ekonomin kännetecknas av hög osäkerhet. Den egentliga frågan är varifrån denna osäkerhet kommer, men det verkar inte intressera Franzén.

Istället listar han påståenden som är både irrelevanta och tveksamma i sak. Artikeln är ett olyckligt bidrag till en nödvändig men nästan frånvarande diskussion om den monetära och penningpolitiken. Vi måste ha en seriös debatt där vi kritiskt granskar såväl Riksbankens politik som bankväsendet.

De som idag kommer till tals undviker att ifrågasätta centrala (och felaktiga) antaganden. Deras utgångspunkt är en ekonomisk teori som redan bevisats felaktig och som saknar sunda grundvalar. I motsats till vad många tror är den ekonomiska vetenskapen både tillförlitlig och förklarande. Men dessvärre bara på mikronivå – den på J. M. Keynes teorier grundade makroekonomin går ofta stick i stäv med vår kunskap. Är det konstigt att en sådan teori inte kan förklara konjunkturcykler och ekonomiska kriser? Att en politik baserad på oriktiga antaganden inte får förväntad effekt?

Det duger inte att göra slentrianmässiga uttalanden som låter bra och ger falska förhoppningar men saknar substans. Det skapar endast ytterligare problem. Franzéns artikel har en argumentationsnivå som är lika låg som Riksbankens räntor.

Han hävdar t ex att ”Ekonomin utvecklas svagt när företagen skär i kostnader och skickar ut människor i arbetslöshet”. Det är ett absurt påstående, som tyder på minst samma kortsiktighet som marknaden anklagas för. Franzén missar målet.

Ekonomin är inte BNP, ett i sig tvivelaktigt mått, utan vårt kollektiva nyttjande av knappa resurser för att skapa värde. Ett företag som tillverkar sådant som konsumenter inte längre vill ha förstör värde. När det ”skär” i kostnaderna minskar visserligen BNP, men det frigör resurser till att producera sådant som konsumenter vill ha. När större delen av landets jordbruksarbetare en gång blev ”arbetslösa” frigjordes dem till att producera all den moderna bekvämlighet vi tar för givet idag. Det leder i längden till högre tillväxt genom bättre resursutnyttjande. Mikroekonomer förstår detta; makroekonomer stirrar sig blinda på aggregerad statistik och drar i Riksbankens spakar för att ”korrigera”.

På samma sätt är företagens neddragning av överkapacitet inte ett problem utan något värdefullt. När osäkerheten är hög är det rimligt att avstå från investeringar som inte verkar lönsamma och göra sig av med onödigt kapital. Men då stiger Riksbanken in och sänker räntan för att företagen ska investera ändå. Vem kan väl på allvar tro att detta leder till hållbar tillväxt?

Riksbankssystemet rattar ekonomin från toppen för att förmå företag och entreprenörer att göra sådant som de annars inte skulle göra. Det ökar endast kortsiktigheten, skapar beroende av Riksbanken och ökar osäkerheten. Men Franzén vänder på resonemanget och låtsas att upp är ned. Tydligen vet centralbanksstyrelsen bättre än företagen själva om investeringar kan bära sig. Om detta inte är planekonomi, så visar Franzén i alla fall tecken på en centralplanerares arrogans.

Vi måste lägga de politiska skygglapparna åt sidan och istället ägna oss åt en seriös och öppen diskussion om verklighetsekonomi. Det är på tiden att vi på allvar synar Riksbankens och bankväsendets roll och effekter.

 

Per Bylund

Fil dr nationalekonomi

Professor vid institutionen för management och entreprenörskap och John F. Baugh Center vid Baylor University, USA