Den ekonomiska realitetens lagar

Av någon anledning har nationalekonomi blivit ett ämne där varken kunskap eller formella studier anses vara meriterande. Istället behandlas ämnet allt som oftast som ideologi, där var och ens åsikter är likvärdiga och därför bör tas på lika stort allvar. Detta är ett resultat av den politiska dimensionen och framför allt de politiska implikationerna av nationalekonomin, som länge ansetts vara den främsta av samhällsvetenskaperna.

Men faktum är att nationalekonomi inte har en politisk dimension, trots att ämnet härstammar ur studiet av nationella ekonomiska förhållanden – den politiska ekonomin. Kärnan i nationalekonomin handlar om att förstå den ekonomiska realiteten och klargöra orsakssamband. Applicerad ekonomisk kunskap kan med fördel användas för att utreda huruvida valda medel kan främja eller leda till uttalade mål, eller om medlen helt enkelt är oförenliga med målen. Detta gör nationalekonomin till ett oerhört kraftfullt och användbart verktyg i samhällsanalys – och detta är också anledningen till att nationalekonomin så ofta förkastas och förringas.

Anledningen är att politiken är retorikens och illusionernas konst. Den ser sällan verkligheten som en begränsning för det möjliga, utan endast som ett störande moment som motarbetar de politiska målen. Faktum är att politiken ofta väljer medel som är politiskt fördelaktiga men helt oförenliga med de uttalade målen. Även ganska simpel nationalekonomisk analys gör klart att den politiska retoriken är omöjlig och att den är motsägelsefull, vilket knappast är vad makten önskar höra. Det finns en mängd sådana exempel, men ett tydligt exempel är det ofta uttalade politiska målet att minimera eller ”avskaffa” arbetslösheten samtidigt som de politiska medel man förlitar sig till är att beskatta förtjänst av arbete och subventionera arbetslöshet genom allehanda ”ersättningar” eller ”försäkringar”. Ur nationalekonomiskt perspektiv är medlen helt oförenliga med målet. Faktum är att både arbetslöshetsersättning och beskattning av arbete motarbetar målet och skapar arbetslöshet.

Ett annat och lika aktuellt exempel är det i USA så ofta upprepade kravet på offentlig vård för att göra den tillgänglig för alla. Nationalekonomi uttalar sig inte om målet (vård tillgänglig för alla), utan endast om huruvida medlet (offentlig vård) kan leda till eller i alla fall skapar förutsättningar för målet.

Användbarheten för sådan analys är uppenbar, men endast ur ett perspektiv där den politiska makten faktiskt syftar till att uppnå de politiska målen. Detta är dessvärre sällan fallet. Snarare är makten målet och problemen är målet som både legitimiserar och skapar en tilltro till makten.  Retoriken säger en sak, men i handling uppenbaras en helt annan prioritering. Ett exempel på detta är hur amerikanska ”liberals” (socialdemokrater) uttalar målet som gratis (eller i all fall prisvärd) sjukvård och offentliga vårdsystem som medel. Men när de ställs inför faktum att en monopoliserad vård måste leda till ineffektivitet och därmed högre priser och/eller sämre tillgänglighet så väljer de medlet före målet – och förkastar den ekonomiska analysen.

Detta gäller politiken hos partier både till höger och vänster. Det är knappast ett beteende som enkom gäller endera inriktning.

 

Ekonomisk lag

Givet ovanstående blir frågeställningen uppenbar: kan nationalekonomin verkligen uttala sig i tydliga ordalag om medlens förenlighet med målen? Det är detta som ofta kritiseras och som anses vara ”ideologi” av den politiska inriktning som för tillfället fått byxorna neddragna av den ekonomiska analysen och därmed står med rumpan bar. Framför allt den självdeklarerade vänstern har för vana att uttala att nationalekonomi inte är en vetenskap, utan endast nyliberal ideologi.

Faktum är att modern nationalekonomi inte längre är så tydlig som den borde vara. Den ekonomiska analysen av orsakssamband har under det senaste halvseklet fått stå tillbaka för den felaktiga uppfattningen att vetenskaplighet kräver kvantitativ dataanalys. I sociala sammanhang är empiriska data alltid föremål för tolkning och diskussion. Sällan är sociala mönster, skeenden eller individers ageranden otvetydiga och kodningsbara, vilket gör att all statistisk analys kan ifrågasättas mot bakgrund av vad de data som analyseras egentligen mäter.

Detta är problematiskt och strävan efter fysikens uppenbara vetenskaplighet har egentligen endast undergrävt nationalekonomins dito. Sociala och samhällsvetenskaper studerar helt andra fenomen än naturvetenskaperna, vilket gör att samma metoder sällan är tillämpliga. Nationalekonomins vetenskapliga bidrag består i grunden av ekonomisk lag – den kausala regelbundenheten i den ekonomiska realiteten. Att alla tillgångar är ändliga innebär att samtliga val innebär en avvägning och det betyder också att valet med nödvändighet innehåller en analys av chanserna till måluppfyllelse.

Detta är också grunden för den ekonomiska analysen. Det är inte nödvändigt att förstå eller hålla med om målet, men insikten att allt mänskligt agerande syftar till att uppnå ett för individen värderat mål. Ur denna insikt framträder ett mönster och en regelbundenhet i mänskligt agerande och mänsklig interaktion, som möjliggör entydig analys. Mot bakgrund av det oemotstridliga faktum att en individ måste anse målet högre värderat än både den nuvarande situationen och kostnaden för att ta sig till målet kan man härleda en lagbundenhet för sociala sammanhang och samhälleliga mönster.

Av någon anledning anses detta vara mysticism, samtidigt som all politisk retorik syftar till att beskriva sådana orsakssamband vilka skänker legitimitet till den föreslagna politiken. Alla föräldrar vet att ett barn mognar i takt med dess växande förståelse för orsakssamband och därmed de mer genomtänkta valen till handling. Skillnaden mellan ett barn och en vuxen är att barnet inte överblickar konsekvenserna av enskilt handlande medan en vuxen i långt större utsträckning har sådan erfarenhet och förståelse. Nationalekonomin är inte annorlunda, utan bygger på samma förståelse applicerad på sociala fenomen.

Om en individ agerar mot bakgrund av att målet är värt mer än nuet och medlet, så kan vi med stor säkerhet förutsäga hur individer väljer att agera. Ifall individen värderar monetära medel så måste anställningen vara värd mer än arbetslösheten för att individen ska välja arbete. Att då minska värdet av att ha arbete (genom beskattning av lönen) samtidigt som man ökar värdet av arbetslösheten (genom att sammankoppla den med ersättning) ger en effekt som inte kan vara förenlig med att stärka sysselsättningen och motverka arbetslöshet. Att individer värderar olika är givet, men genom att sätta i system att minska värdet av det ena och öka värdet av det andra kommer fler hamna i situationen att arbete helt enkelt inte är tillräckligt värdefullt i avvägningen mot ersättning för arbetslöshet.

Vi kan inte säga något om kvantiteter, men kan uttala oss om mönster och samband. Det är omöjligt att veta hur många som värderar det ena på ett visst sätt men inte det andra, men givet att inga andra relevanta faktorer ändras kommer lägre skatt och lägre arbetslöshetsersättning alltid att innebära att färre väljer arbetslöshet.

Det finns mycket man kan åberopa politiskt emot ovanstående resonemang, men nästan allt är egentligen irrelevant för den grundläggande kunskapen. Nationalekonomins bidrag är orsakssambandet och fastställandet av medlets överensstämmelse eller förenlighet med målet – allt annat är lika. Faktum är att vi inte kan säga mycket mer ur vetenskapligt hänseende än just detta. En politisk eller moralisk kritik mot detta faktum är lika ofrånkomlig som den är irrelevant: den nationalekonomiska analysen har här inte tagit ställning för varken det ena eller det andra. Huruvida målen eller medlen anses värdefulla eller eftersträvansvärda är helt utanför nationalekonomins kompetens; dessa är etiska spörsmål och inte föremål för vetenskaplig analys.

Ekonomisk lag handlar endast om ofrånkomliga orsakssamband i den ekonomiska realiteten. Det är varken påhitt eller ideologi, utan tidlösa sanningar som inte går att bortse ifrån. Politiken är allt som oftast på direkt kollisionskurs med den ekonomiska realiteten och försöker ofta åstadkomma det omöjliga. När detta misslyckas ges den nationalekonomiska analysen skulden, som om verkligheten anpassat sig efter ekonomisk lag för att därigenom omkullkasta politiken i dess moraliska överlägsenhet.

Problemet är givetvis att verkligheten inte förändras även om politiken önskar att så vore fallet. Nationalekonomisk analys har ingenting med politik eller politiska mål att göra, utan kan endast vara ett verktyg för analys av politikens möjlighet. Men detta är inte tillräckligt för moderna politiker, som vill centralplanera och styra samhället som helhet – helt bortom realitetens ramar. Istället för att se till nationalekonomin som ett sätt att på förhand utvärdera rimligheten och realismen hos politiska förslag har man utmålat vetenskapen som fiende.

Att politiken är kontradiktionernas och illusionens konst blir än mer tydligt i och med dess försök att smutskasta nationalekonomin som vetenskap. Detta görs genom att politiken utmålar vetenskapen som ideologi. Men ideologi är ju grunden till den politiska åsikten och det politiska programmet, vilket å ena sidan är irrelevant för en vetenskap och å den andra knappast kan användas som anledning av politiken att avfärda vetenskapen. Politiken är ideologisk; det finns ingen anledning att ta på allvar en kritik där politiken projicerar detta epitet på vetenskapen.

Men därmed inte sagt att nationalekonomin inte utgör ett hot mot politiken. Liksom tidigare nämnts önskar politiker och män med maktambitioner att frigöra sig från verklighetens begränsningar, vilket påtalas av nationalekonomin. Det är då enkelt att helt sonika skjuta budbäraren för att därigenom låta illusionen fortskrida. Att verkligheten kommer att göra sig påmind blir ett problem för dem som regerar i en framtida mandatperiod.