Vad är ett företag? Det låter kanske inte som en speciellt svår fråga att svara på. I Sverige, liksom i andra länder, är det en lagligt erkänd entitet som därmed agerar som juridisk person och således är underställd lagen som vore det en person. Men ekonomiskt sett är den juridiska definitionen helt irrelevant: ett ”företag” har inte en ekonomisk funktion för att den enligt lag får agera på visst sätt och därmed kontraktera med andra aktörer på marknaden; den ekonomiska funktionen är då lagen snarare än organisationen.
Om ett företag definieras enligt lag är frågan man måste ställa sig: finns det några företag i ekonomier som saknar t ex en aktiebolagslag? Svaret är uppenbart: företag existerar och är en mycket viktig del av den moderna marknadens karaktär idag precis som de existerade och fyllde en funktion också innan vi stiftade lagar för att definiera sådana organisationer. Faktum är att det finns mycket goda argument för att lagar som definierar vad företag är har mindre med ekonomi att göra än med beskattnings- och regleringstekniska frågor.
Det som kvarstår är den ekonomiska frågan som nödvändigtvis omfattar var-hur-varför? Hur kan man med ekonomisk logik definiera vad ett företag är? Vad är, ur ekonomisk synvinkel, ett företag? En djupare fråga är: vad har företaget för funktion i marknaden – och varför organiserar man företag? Och vidare: hur särskiljer vi detta fenomen från marknaden på ett tydligt sätt så att det går att studera? Dessa frågor kan tyckas främmande, men faktum är att man inom nationalekonomin inte har funnit några svar på dem, varken tidigare eller i modern tid.
Redan Adam Smith talade om företag som i form av ”manufakturer” (fabriker) var mer effektiva på att producera vissa varor än enskilda hantverkare och arbetare. (Cantillon, som skrev världens första systematiska avhandling om ekonomi, talar dock inte om företag så mycket som han diskuterar entreprenörens funktion.) Smiths förklaring var att man inom en manufaktur kan nyttja en annan sorts eller mer intensiv arbetsdelning än fria aktörer är förmögna att organisera på marknaden. Men snarare än att fortsätta analysen så lät han den vara – och valde att istället diskutera andra ekonomiska frågor.
Efter Smith utgick de klassiska ekonomerna ifrån att företag handlade om arbetsdelning. Ett par generationer efter Smith, skriver Karl Marx i Das Kapital om samma sorts manufaktur och hur man däri exploaterar en hårdare arbetsdelning. Argumentet känns igen. Det är Smiths argument som helt och hållet går igen, men möjligen i klarare ordalag. Marx ser dock ett problem i detta, eftersom arbetaren genom arbetsdelning ”separeras” från slutprodukten och därigenom alieneras genom sitt arbete i manufakturen. Marx är uppenbarligen inte så intresserad av den ekonomiska analysen, som ju säger att arbetsdelning ökar produktiviteten och således välståndet för hela samhället, utan fokuserar helt och hållet på problemet.
Ytterligare en generation senare skriver Emile Durkheim ett helt verk om arbetsdelning och, i karakteristiskt svårtydd stil, definierar dess beståndsdelar och begränsningar. Han kopplar den också till samhällsstrukturen och teoretiserar kring uppdelningen i städer och landsbygd. Slutsatsen är att städer har högre densitet, vilket gör att det är enklare att idka handel eftersom eventuella handelspartners, liksom produkter att köpslå om, finns närmare till hands.
Durkheim fokuserar här på arbetsdelningens begränsning som den definieras av Smith i den välkända frasen att ”the division of labor is limited by the extent of the market”. Det är denna marknadens omfattning som Durkheim analyserar och identifierar som marknadens ”densitet”. Ju högre densitet, desto enklare är det att dela upp arbetet och således effektivisera de mer begränsade eller specialiserade aktiviteterna.
Ungefär samtidigt som Durkheim, som ju var sociolog, skriver Marshall sitt mästerverk Principles of Economics. I detta läggs grunden till den neoklassiska ekonomin och Marshall talar i abstrakta ordalag om hur marknaden kan analyseras i form av ”representativa företag”. Dessa består av förenklade och entydiga representationer (idealtyper) av företag, vilka möjliggör ekonomisk exakthet i analysen – men samtidigt omintetgör skillnader och skapar synen på företaget som en ”produktionsfunktion”, vilket är så som företag presenteras idag i neoklassisk ekonomi.
I direkt kontrast till Marshall men som fortsättning på den klassiska analysen av företaget skriver E.A.G. Robinson en bok, The Structure of Competitive Industry, om företaget som en produkt av arbetsdelning. Robinson försöker komma fram till vad som är den ”optimala storleken” för företag på marknaden och baserar en stor del av analysen på Smiths identifiering av arbetsdelning som en viktig förklaring till hur företag är strukturerade. Robinson identifierar att små företag ofta har en chef att styra verksamheten, medan större företag ofta genomdriver en arbetsdelning även av chefskapet. På så vis, skriver han, kan företag genom att helt enkelt växa i storlek eller omfattning skapa skal- och produktivitetsfördelar internt.
Men Robinson var lite sent ute, för nationalekonomin hade redan helt anammat Marshall och dennes mer formalistiska analys. Istället fick frun Joan stor uppmärksamhet för sin mer formalistiska analys av monopol och monopolistiska marknader.
Bara några år efter Robinsons bok om företagets optimala storlek skriver en då mycket ung Ronald Coase en artikel i Economica, som anammar den marshallianska synen på formalism samtidigt som den inspireras av Robinsons analys av det ”optimala” företaget. Artikeln ”The Nature of the Firm” introducerar begreppet transaktionskostnader (även om Coase inte använder den termen) för att förklara varför viss produktion organiseras i hierarkier (företag) medan annan produktion sker på marknaden. För Coase har nämligen lärt sig att prismekanismen är effektiv (och alltså oslagbar) i sin allokering av resurser, vilket gör att företag per definition måste vara ineffektiva. Så varför sker så stor del av alla transaktioner på marknaden inom eller mellan företag?
Coase svarar på frågan med att företag helt enkelt syftar till att återskapa den resursallokering som sker genom prismekanismen, men att man genom att dirigera produktionsfaktorer som är bundna i (anställnings-)kontrakt med ospecificerade roller och ansvar kan undvika de kostnader som prismekanismen ger upphov till. Han ser nämligen att allokeringen på marknaden är effektiv, men att den är oerhört kostsam genom att man måste hitta avtalspartners och förhandla om kontraktstermer. Denna kostnad kan man undvika genom att ta ifrån arbetarna det självbestämmande som de har under den ”atomistiska konkurrensen” på en oorganiserad marknad och således istället låta dem följa order inom företaget.
Artikeln blev dock inte uppmärksammad av andra ekonomer förrän mer än tre decennier senare, då Oliver Williamson återupplivade den syn på företaget som Coase stått för. Men nu hade nationalekonomin redan fullt ut anammat synen på företaget som en produktionsfunktion – och företag sågs i den ekonomiska analysen som en ”svart låda” som man helst inte ska öppna. Istället använder man enkla produktionsfunktioner som visar förhållandet mellan de varor som produceras (outputs) och den andel resurser som används (inputs). Därmed blev den analys av företagets organisation, dvs insidan av den svarta lådan, som Williamson och Coase står för – trots att den står stadigt i den neoklassiska traditionen – en utmanare till den mer renläriga neoklassiska doktrinen.
Samtidigt har man inom management och organisationsteori gjort en hel en del arbete som bygger på Robinsons teorier. Robinson hade nämligen stor påverkan på Edith Penrose, som skrev den mycket inflytelserika boken The Theory of the Growth of the Firm ett par decennier efter Coase. Denna tradition har dock helt utvecklats inom handelshögskolevärlden och har således tappat mycket av sin nationalekonomiska grund. De teorier som används och fortfarande utvecklas inom den här grenen saknar därför den enhetlighet som nationalekonomin har genom tydliga och grundläggande antaganden och ekonomiska lagar.
Inom nationalekonomin har vi dock fortfarande inte kommit längre än appliceringar av Coase och de mer formalistiska modeller som Williamson utvecklat med Coase som grund. Vissa smärre framsteg har gjorts, men framför allt har forskningen kretsat kring definitionen av transaktionskostnader och hur dessa kan mätas empiriskt (vilket visat sig vara nästan omöjligt).
Hur står sig då den österrikiska skolan i konkurrens till denna ganska sorgliga utveckling? Svaret är dessvärre att vi inte har någon teori om företaget. Det som finns är en mängd försök att presentera skisseringar om vad som kännetecknar företag – och som förhoppningsvis kan leda till fullskaliga teorier. Det bästa som åstadkommits hittills är försök att med den österrikiska synen på kapital och entreprenörskap skapa teoretiska konstruktioner som tar hjälp av transaktionskostnadsteorierna för att förklara företagets gränser. Men samtliga försök hittills har helt misslyckats att skapa en sammanhållen teori som passar i det övriga österrikiska teoribygget. Och ända tills nu har alla försök varit rotade i den neoklassiska världen genom att helt bortse ifrån den tradition som länge såg företaget som ett resultat av nyttjandet av arbetsdelning. Det är baserat på denna äldre, och långt mer österrikiska, tradition som jag i det senaste numret av Quarterly Journal of Austrian Economicsskriver på ämnet och gör ett försök att skapa en sant österrikisk teori om vad som kännetecknar företaget, hur och varför det organiseras, hur entreprenörskap och företagande hänger ihop, samt företagets roll för marknaden och den ekonomiska utvecklingen.