Sällan har väl världen sett så många kränkta personer som det finns i Sverige. Trots inbördeskrig och allehanda hemskheter runt om i världen så är det värre här. För hur ska man annars tolka att det ständigt pågår hundratusentals om inte miljontals kränkningar i vårt land? Frågan är hur det har kunnat gå så illa.
Men frågan är felställd. Faktum är att kränkningar var oerhört sällsynta för bara ett par decennier sedan. Därefter har det gått snabbt utför och kränkningar har blivit vardagsmat. Vad är det som gjort att vårt samhälle blivit så oerhört hemskt på så kort tid? Och vad kan vi göra åt det?
För att kunna svara på den frågan måste vi först förstå vad vi menar med att folk blir ”kränkta”. Enligt synonymer.se finns två parallella betydelser av verbet ”kränka”: den ena talar om att förolämpa, förödmjuka, såra, vanära, vanhedra, skända, förnärma, skymfa, missfirma och förfördela; den andra innebär att bryta mot, överträda, våldföra sig på, göra intrång. Så uppenbarligen kan vi mena två ganska olika saker när vi talar om att någon är ”kränkt” – antingen menar vi att personen ifråga är sårad eller förolämpad, eller att någon har våldfört sig på (misshandlat) honom eller henne. Skillnaden mellan att förolämpa och misshandla ter sig uppenbar; det verkar handla mer om en artskillnad än en gradskillnad.
Se till detta exempel på nutida ”kränkning”, som jag hämtar från ett uttalande på Facebook. Personen ifråga lämnade barnen på det kommunala dagiset och gav personalen instruktioner om att barnen skulle ha extra jackor på sig om skulle ville leka utomhus. När samma person återkommer senare på dagen för att hämta barnen är de utomhus i solen och leker – utan extra jackor. Personalens tilltag var uppenbarligen så hemskt att personen ifråga snabbt buntade ihop barnen och körde hem för att omedelbart uttrycka sitt missnöje. Protesten blev, i den sanna svenskhetens namn, en facebookstatus om hur oerhört kränkt den här personen kände sig.
Frågan är då hur vi ska tolka denna kränkning – i vilken betydelse används ordet här? Vi kan nog utgå ifrån att det inte är fallet att dagispersonalen våldfört sig på vare sig barnen eller föräldern. Har de förolämpat, vanärat, förödmjukat eller förnärmat någon av dem? Nej, inte det heller – i alla fall inte enligt någon normal tolkning av dessa ord.
Kränkningen består helt och hållet i att den här personen inte blivit åtlydd, att personalen inte gjort som den blivit tillsagd. Det kan måhända vara så att personalen fallerat, men det kan också vara så att den inte ansåg det nödvändigt för barnen att ha på sig extra jackor i solen. Kanske blev vädret bättre än föräldern trott? Men omständigheterna eller kontexten spelar ingen roll för den moderna kränkningen.
Den tidigare betydelsen – och den som fortfarande används i synonym- och ordböcker – innebär att en kränkning är något offentligt identifierbart eller till och med fysiskt påtalbart. En kränkning i betydelsen förolämpning avsåg aldrig att den förolämpade kände sig tilltufsad utan att omgivningenockså förfärades av tilltaget och att man därför ansåg att personen var kränkt. Kränkningen ligger alltså inte i tilltaget i sig, utan den allmänna förståelsen av effekten av det observerade tilltaget.
Att vara kränkt följer av att någon ”våldfört sig” på en persons heder och ära (därav synonymen ”vanära”), det vill säga den relativt objektiva och allmänna uppfattningen av en persons moral, trovärdighet och goda anseende. Man är kränkt, vilket förvisso ofta också innebär att man känner sigkränkt. Men att ”känna sig kränkt” när ingen annan skulle ha kunnat identifiera något tilltag ansågs aldrig tidigare vara en kränkning – av den enkla anledningen att en kränkning kräver ett tilltag av någon annan och att detta tilltag enligt sociala konventioner och allmänna moraliska standarder ansågs vara ett (förhållandevis stort) övertramp. Men en helt vanlig handling utan uppsåt och som inte för med sig oproportionerlig skada kunde aldrig vara en kränkning.
Detta verkar förklara varför man idag talar om att man känner sig kränkt snarare än är kränkt. Att varakränkt implicerar att något objektivt felaktigt handlande skett av annan, medan en känsla av obehag, olust eller ”kränkthet” kan vara ett resultat av nästan precis vad som helst: psykisk sjukdom, PMS, dåligt humör, eller något annat för vilket man knappast kan belasta någon annan. Hur man uppfattareller väljer att känna sig på grund av någonting kan vara helt utan objektiv orsak.
Faktum är att de flesta nutida kränkningar inte är annat än strunt.
Men det finns en uppenbar koppling mellan nyanvändningen av ordet och synen på samhället i den moderna välfärdsstaten. Precis som man av någon anledning har en rätt att inte ”känna sig kränkt” – trots att ingen annan kunde veta hur du väljer att uppfatta en förhållandevis normal handling – så anser den moderna svensken att hon har rätt att kräva försörjning, stöd och beskydd på annans bekostnad. Välfärdsstaten har helt enkelt vänt upp-och-ned på hur vi ser på världen. Tidigare hade det ansetts oerhört ohederligt och till och med patetiskt om någon krävde att andra ska ta ansvar för ens liv. Idag är detta det normala – och ”kränkningen” består helt av att andra inte tar ansvar för mig.
Den samhälleliga moralen har alltså bytt skepnad. Där det tidigare ansågs hederligt och ärofyllt att ta hand om sig själv, klara sig själv och inte vara någon annan till last – där är det idag självklart att man har ”rätt” till att andra agerar till ens egen förmån. Med välfärdsstatens så kallat positiva rättigheter har uppfattningen om vad man har rätt att kräva i grunden förändrats. Idag blir man förolämpad, förödmjukad och förnärmad av att inte ”samhället” tar sitt ansvar och uppfostrar ens egna barn. Enligt den tidigare synen skulle man med tacksamhet accepterat att dagispersonalen klär på barnen när de ska lekas utomhus, men man kunde inte kräva det. Idag är det ett krav att personalen gör som man önskar (oavsett om man uttalar kravet) och man tar för givet att de gör precis som man själv önskat – allt annat är en skymf och förolämpning.
Precis som svensken idag blir förbannad och ”kränkt” (och kanske skriver insändare och anmäler händelsen till någon ombudsman) om inte bussen väntar på busshållplatsen medan man själv närmar sig i den takt man för tillfället finner behagligt – även om andra får vänta. Tidigare generationer såg med tacksamhet på den busschaufför som valde att vänta ytterligare en liten stund så att man som sen passagerare kunde springa fram och ta plats.
Den nya moralen ligger helt i linje med den paternalistiska ta-hand-om-attityd som staten lär oss. Och eftersom alla andra har ansvar för att ta hand om just mig, så har jag inte ansvar för mina handlingar eller min lycka – och kan kräva av andra samt beskylla dem om utfallet inte blir i enlighet med mina önskemål. Detta duckande för det egna ansvaret för givetvis med sig att man mister förmågan att ta hand om andra – och frågan blir då, vem är det som ska ta hand om ifall alla ska tas om hand?
Resultatet blir ett kallt samhälle befolkat av enbart snikna, missunnsamma kravmaskiner. Detta tas som intäkt för att kapitalismen inte fungerar, att människan går över lik för möjligheten till profit, samt som argument för ytterligare ta-hand-om-politik. Men att svensken idag känner sig kränkt i parti och minut handlar inte om kränkningar utan att hyfs, fason och hederlighet har ersatts av den småsinta inskränkthet som följer av socialistiska ideal. För den moderna svensken är det centrala moraliska temat hennes personliga behov och den ”okränkbara” rätt hon har att kräva av andra att tillfredsställa dem.
Det normala är idag att kräva allt mot så liten (eller ingen) motprestation som möjligt, vilket är så långt ifrån att byta värde mot värde man kan komma. Det vi ser är helt enkelt raka motsatsen till en marknad, där andra människors väl är det som i slutänden ger mervärde också för en själv. Precis som Mises skrev är varje sant civiliserat samhälle baserat på en komplex arbetsdelning som kräver social koordination genom ömsesidigt beroende och utbyte till alla deltagande parters gagn. Den enda kränkning som är möjlig är av egendom och genom orättfärdiga övertramp, som ingen varken stödjer eller vill råka ut för; detta skapar en samhörighet och gemenskap där generositet belönas och där man ser ned på kortsiktigt handlande och självupptagenhet.
Det moderna Sverige utgör ett tydligt exempel på hur ett avskaffande av såväl marknad som egendom och eget ansvar leder till raka motsatsen. För vem har hört talas om ett förhållandevis rikt och fredligt samhälle där hela befolkningen samtidigt lider och anser sig ständigt kränkt? Den enda rimliga förklaringen är att man anammat en rutten moral och unkna ideal. Ur detta negativa förhållningssätt och destruktiva inställning kommer ingenting gott. Det är inte för utan att man som människa känner sig såväl lurad som oerhört kränkt. Av samhället och staten.