Den österrikiska skolan och framtiden

Att uttala sympati med den österrikiska skolan i icke studentförbundska sammanhang får ofta samtliga närvarande att se ut som frågetecken. Eventuellt leder uttalandet till att någon ställer sig frågande till varför just analys av den österrikiska ekonomin skulle vara så intressant – varför inte studera grannländerna Schweiz eller Italien istället

Den ytterst begränsade skara som trots allt har hört talas om denna ekonomiska inriktning vet sällan vad den innebär, men har lärt sig att den är en radikal, om inte dogmatisk, idéströmning på den politiska högerkanten som med lätthet kan avfärdas med hänvisning till ideologi eller genom att sjunga den empiriska vetenskapens eller positivismens lov. Frågan är dock om detta på senare tid börjat förändras. Och kanske än viktigare: har den österrikiska skolan fortfarande något att erbjuda?

 

En kort återblick

De flesta känner till att minnet är kort; detta är också fallet inom vetenskapen. Få känner till att den österrikiska skolan för inte mindre än 100 år sedan befann sig i och praktiskt taget utgjorde den nationalekonomiska vetenskapens teoretiska mittfåra. En begränsad skara känner därutöver till att Carl Menger, den österrikiska skolans grundare, var en av de tre ekonomiska tänkare – Menger i Österrike, Jevons i Storbritannien och Walras i Frankrike – som oberoende av varandra och näst intill samtidigt utvecklade och lade grunden till den marginella revolutionen.

Efter Menger följde Böhm-Bawerk, som utvecklade en relativt heltäckande teori om ränta och hur denna uppkommer naturligt på marknaden genom att individer, genom fria ekonomiska val, uttrycker sina tidspreferenser. Härifrån utmynnar det starka fokus på tid som produktionsfaktor i den österrikiska skolan – och i förlängningen teorin om konjunkturcykler, som uppstår till följd av att artificiella incitament skapat produktionsstrukturer som inte stämmer överens med verklig efterfrågan på marknaden.

I och med Böhm-Bawerk utvecklades två parallella spår inom den ekonomiska skolan, med bland andra Hayek och Lachmann i den ena, den mer kvantitativa, och med Mises och Rothbard i den andra. Den förra kom att fokusera på den roll information och kunskap har i hur marknadsmekanismerna, kanske främst prismekanismen, fungerar – och hur detta påverkar entreprenöriella val och den generella utvecklingen på marknaden. Den senare fokuserar på praxeologi som metod samt prismekanismen i sig och nyttjandet av ekonomisk kalkylering som grund för entreprenörers och andra marknadsaktörers val.

Denna uppdelning i två åtskilda delar är nödvändig för att förstå anledningen till den österrikiska skolans förhållandevis anonyma tillvaro under större delen av 1900-talet, samt de konflikter som fortfarande förekommer och den fiendskap som då och då uppträder mellan representanter för de båda utvecklingslinjerna.

Den förstnämnda utvecklingslinjen fattade tidigt tycke för den kvantitativa analysen och gjorde därmed uppbrott från den österrikiska skolans metod. Detta experimenterande initierades av Friedrich von Wieser och alltsedan Wieser, som var samtida med Böhm-Bawerk, har man inkluderat kvantitativa tester av data för att på så sätt finna belägg för de grundläggande ekonomiska sanningar som inom den österrikiska läran ofta logiskt härleds från fastställda axiom om mänskligt handlande.

Hayek, den mest kända inom denna inriktning och som initialt var påtagligt influerad av Wiesers tänkesätt, var inte avogt inställd till kvantitativt och matematiskt betingad ekonomisk analys. Inte heller sökte han utgöra ett tydligt alternativ till den matematiska mittfåran i 1900-talets och dagens högst neoklassiska eller keynesianska nationalekonomiska mittfåra, även om dennes diskussion om t ex kunskapens roll på marknaden ansågs banbrytande. Därav kom denna del av den österrikiska skolan att bli framför allt ett komplement till den övriga nationalekonomin snarare än ett alternativ.

Den andra utvecklingslinjens mantel axlades efter Böhm-Bawerk av Ludwig von Mises, som för många libertarianer idag är den första österrikiska ekonom de kommer i kontakt med med tydlig libertariansk politisk övertygelse. Mises gick tillbaka till den österrikiska skolans rötter och utvecklade Mengers och Böhm-Bawerks system i deras egen metod. Till skillnad från t ex Hayek var Mises tydligt och konsekvent deduktiv och härledde ekonomiska sanningar och förklaringar direkt från ekonomiska axiom, vilket är det sätt till kunskap som föreskrivs av den unikt österrikiska metod som Mises kom att benämna praxeologi. Till skillnad från den av Wieser följande inriktningen har denna misesanförda del synen att empiriska studier endast har värde i att illustrera redan bevisade ekonomiska sanningar. Här skiljs konsekvent på ekonomisk teori, som är tidsobunden och generalistisk, och ekonomisk historia, som är all forskning om specifika, tidsbundna fall.

Mises var som akademisk profil i mycket en motsats till Hayek och vägrade godta den nya kvantitativa och empiriskt grundade ekonomiska vetenskap som följde i Walras och Alfred Marshalls fotspår. Detta är en förklaring till att han, efter att ha flytt Wien och Österrike inför nazisternas intåg, starkt marginaliserades och inte gavs möjlighet att föra ut sina idéer. Förvisso publicerades Mises huvudsakliga verk Human Action, en engelsk omskrivning av dennes tidigare Nationalökonomie som utgavs på tyska, av Yale University Press – men först efter starka påtryckningar av misesfantasten Hazlitt. Mises fick aldrig fast anställning vid något lärosäte utan arbetade som fristående föreläsare avlönad av William Volker Fund, medan Hayek arbetade vid både London School of Economics och University of Chicago.

Den förstnämnda utvecklingslinjens relativt tillåtande och samverkande attityd gentemot den nationalekonomiska vetenskapens utveckling och nya mittfåra, samt marginaliseringen av Mises, den enda verkliga företrädaren för den “renläriga” österrikiska skolan, fick främst två följder: dels ansågs den österrikiska skolans styrkor ha inkorporerats, genom den förstnämnda inriktningens orientering och vissa halvhjärtade försök att omsätta österrikiska insikter i kvantitativa modeller, i den nya utvecklingen mot en ekonomisk konsensus, och dels förklarades skolan som sådan i praktiken död.

 

Återuppståndelsen

Den österrikiska skolan var förstås aldrig död på riktigt, men var, främst i den ortodoxa grenen, mycket nära slutet. Skolan fick dock ett lyft i och med Murray Rothbards publicering av Man, Economy, and State 1962, i vilken han byggde vidare på Mises och tidigare österrikiska tänkare samt gav en mängd egna bidrag till utvecklingen av teorin. Utgivningen av boken och dess ökande popularitet bland främst libertarianskt sinnade ekonomer ledde slutligen till en konferens i Institute for Humane Studies regi vid Royalton College i Vermont 1974, året efter att Mises avlidit. Vid denna konferens återskapade hängivna österrikare en rörelse för österrikisk ekonomi och Hayeks nobelpris senare samma år gjorde klart att den måhända alltför tidigt dödförklarade teoribildningen hade återuppstått.

Sedan dess har dock inte mycket hänt i den allmänna nationalekonomins ögon – den österrikiska skolan har inte gjort några större framsteg och har heller inte på ett framgångsrikt sätt lyckats utmana rådande konsensus om vad som kännetecknar god ekonomisk analys. Man har därför dragit slutsatsen att de personer som fortfarande anser sig tillhöra den österrikiska skolan är kvarlevor från det förflutna som knappast har något att tillföra diskussionen. Att företrädare för den österrikiska skolan generellt sett ofta har en libertariansk politisk livsåskådning har också lett till att österrikisk ekonomisk analys ofta avfärdas som ideologisk, även om detta är ett argument som nästan alltid bottnar i okunnighet och alltför snabbt utfärdade fördömanden. Det är tvärtom så att den österrikiska skolan är ett utmärkt exempel på värderingsfri vetenskap: metoden är strikt logisk och utgångspunkten är värderingsfria axiom om drivkraften till mänskligt handlande.

Trots avfärdandena finns tecken på att den österrikiska skolan vinner terräng även bland representanter för den ekonomiska standardvetenskapen så som den ser ut idag. Men kanske främst har den österrikiska skolan fått en ny chans hos kommentatorer och så kallade experter i diverse medier. Den nyligen inträffade ekonomiska krisen, som ofta omnämns som den värsta sedan depressionen på 1930-talet, har gjort att folk har fått upp ögonen för den konjunkturanalys som görs i den österrikiska traditionen – och som ger både en fullgod förklaring till varför och även kunde förutse att den skulle inträffa. Ron Pauls presidentkampanj har också bidragit till det nytända intresse för österrikisk ekonomi som tycks spira i de bredare folklagren i USA.

De alltmer frekvent förekommande omnämnandena i amerikanska media, samt inte minst Thomas Woods bästsäljare Meltdown, i vilken han ger en österrikisk förklaring till krisen och hur den kan lösas, har lett till att flera framstående ekonomer med keynesiansk eller allmänt neoklassisk övertygelse känt sig manade att i offentligt i negativa ordalag göra klart den österrikiska skolans tillkortakommanden. Att dessa kommentatorer i gemen gör en okunnig eller ofta direkt felaktig analys av vad den österrikiska skolan faktiskt står för och vilka analytiska redskap den förlitar sig till är talande för hur nytt och okänt detta är för det stora flertalet. Detta trots att den österrikiska skolan i mycket förfäktar den nationalekonomiska vetenskapens traditionella inriktning och dess tidigare syfte att förstå snarare än förutsäga marknadens skeenden. Minnet är som sagt kort, även inom vetenskapen.

 

Framflyttade positioner

Men frågan återstår om denna sentida uppståndelse kring den österrikiska skolan blir långlivad och huruvida den återigen kommer att få stort inflytande på ekonomisk vetenskap och ekonomiskt tänkesätt. Det finns mycket som talar för att den österrikiska skolan är på frammarsch. Inte minst Ludwig von Mises Institute i Alabama, ett ekonomiskt forskningscentrum med tydligt fokus på teorier utvecklade av Mises och Rothbard, har kommit att få stort inflytande. Institutet har flera hundra anslutna forskare över hela världen och publicerar ett flertal tidskrifter för forskning med österrikisk inriktning och dess satsning på återpublicering av österrikiska klassiker såväl som moderna österrikiska rön både i pappersform och online har varit oerhört framgångsrik.

Likaså har den nationalekonomiska institutionen på George Mason University (GMU) strax utanför Washington D.C., som varit ensamma i USA om att erbjuda kurser på magisternivå inom österrikisk ekonomi, flyttat fram positionerna och går starkt framåt i den nationella rankningen av universitet. Det bör emellertid göras klart att institutionen är i huvudsak traditionellt nationalekonomisk, vilket är en nödvändighet för att vara konkurrenskraftig, även om här finns en mängd österrikiskt inriktade forskningar. Den formella utbildningen är i huvudsak neoklassisk, även om det finns två kurser i österrikisk ekonomi som erbjuds som ett av flera alternativa specialiseringsområden.

Det är också positivt att Grove City College, en privat, kristen högskola i Pennsylvania, som tidigare erbjudit en hel utbildning med avslutande kandidatexamen i österrikisk ekonomi, från 2010 kommer att erbjuda en magisterutbildning i detsamma. Den nationalekonomiska institutionen på Grove City College leds sedan flera år av Jeffrey Herbener, som är ansluten till Ludwig von Mises Institute, och anordnar varje höst Austrian Student Scholars Conference till vilken studenter inbjuds att presentera sin forskning inom den österrikiska skolan.

Möjligheterna till formell utbildning med examen inom österrikisk ekonomi är dock tills vidare större utanför USA. Till exempel är hela fakulteten vid den nationalekonomiska institutionen vid University of Economics Prague helt och hållet österrikisk och det finns möjlighet att doktorera i österrikisk ekonomi under Jesús Huerta de Soto vid Rey Juan Carlos-universitetet i Madrid. Så nog går det att säga att den österrikiska skolan flyttar fram positionerna både i USA och globalt, men är det tillräckligt för att åstadkomma verklig förändring av nationalekonomi som vetenskap?

 

En ljus framtid?

Exemplen ovan innebär dessvärre inte i sig en vändning eller en tydlig väg framåt. Visst finns en uppenbar efterfrågan, och till synes en på sista tiden starkt ökande sådan, och även en ökande tillgång till möjligheter att studera österrikisk ekonomi både på egen hand och genom formella utbildningar. Men detta innebär inte per automatik att slaget om framtiden är vunnet och heller inte att det ökade intresset för dess metoder och insikter är bestående.

Problemet för den österrikiska skolan är nämligen inte att den saknar insikter eller förklaringar. Det är precis tvärtom: den österrikiska insikten om tid som den kanske viktigaste produktionsfaktorn, om kapital som heterogen faktor samt dennas effekt på produktionsstrukturer samt konjunkturteorin är goda exempel på starka bidrag från den österrikiska skolan där neoklassisk eller keynesiansk ekonomi inte har mycket att sätta emot. Faktum är att det finns en till synes aldrig sinande källa till ekonomisk kunskap som görs tillgänglig just genom den österrikiska skolan. Men är detta nog? Antagligen inte.

Vissa österrikiska insikter och koncept har, åtminstone vid första anblicken men knappast med erforderligt djup eller förståelse, redan införlivats i den nationalekonomiska teorins mittfåra. Eftersom de begrepp som används är desamma, även om koncepten de beskriver ofta blivit slätstrukna och ytliga försök till kopior inom den gängse ekonomiska teorin, saknar den österrikiska skolan i mycket förmåga att attrahera forskare inom ekonomi. Faktum är att dessa halvhjärtade försök att inkorporera dess insikter har skapat en barriär snarare än en brygga mellan den österrikiska skolan och den rådande neoklassiska normen; att anamma de österrikiska insikterna innebär inte att lägga till kunskap och lärdomar – det innebär ofta att lära om, tänka nytt och trotsa eller rent av avfärda redan accepterade sanningar. Detta gör den österrikiska skolan till en obekväm och ovälkommen gäst i nationalekonomins finrum.

Men ett än större problem är att den österrikiska skolan egentligen inte erbjuder isolerade förklaringar till ekonomiska fenomen, som kan komplettera eller bli bihang till den rådande nationalekonomiska vetenskapen. Förvisso kan inspiration hämtas härifrån och sedan omsättas i nya idéer till problemlösning och förklaring av till synes märkliga företeelser (vilket i begränsad omfattning redan gjorts), men detta innebär att man inte drar nytta av den österrikiska skolans verkliga storhet och dess huvudsakliga potentiella bidrag till ekonomisk förståelse. Det krävs ett paradigmskifte för att den österrikiska skolan ska komma till sin rätt; det rådande paradigmet är inte marginellt skild från det österrikiska tänkesättet – det finns en milsvid avgrund dem emellan vad gäller synen på ekonomi i allmänhet och ekonomisk metod i synnerhet, som inte går att överbrygga med hjälp av ömsesidiga tillgodoräknanden av enskilda styrkor eller försök till konsensus.

Det rådande nationalekonomiska paradigmet är matematisk och kvantitativ och fokuserad på att förutsäga framtiden med hjälp av historiska data. Här finns inte endast en överdriven tilltro till statistik som vägen till kunskap och ett underliggande antagande om att statistisk mjukvara egentligen är det enda verktyg en ekonom behöver. Den neoklassiska teorin söker vara naturvetenskaplig i allt väsentligt och medger varken logik som metod eller väg mot ekonomisk kunskap – utan endast som inspiration för utveckling av hypoteser och matematiska modeller att testa i regressionsanalyser.

Faktum är att den moderna nationalekonomin endast ger läpparnas bekännelse till dess deduktiva arv; vetenskapen har i praktiken utvecklats till en i huvudsak induktiv vetenskap där data är allenarådande och drivkraften till mänskligt handlande har förringats till en handfull variabler att testas för signifikans i datoriserade regressionsanalyser.

Den österrikiska skolan är raka motsatsen till detta. Vid första anblicken kan den verka relativt närstående på grund av att den verkar dela flera slutsatser i den ekonomiska analysen med den moderna nationalekonomin. Men i den förra är dessa slutsatser nödvändiga och generellt sanna konklusioner logiskt härledda från sanna axiom – eventuellt förekommande avvikelser påvisar endast verklighetens komplexitet och människans begränsade möjlighet att tillgodogöra sig alla orsaker till specifikt handlande. I den senare är alla postulat i praktiken falsifieringsbara och kan när som helst, åtminstone teoretiskt, få ge vika för nya sätt att förklara skeenden mot bakgrund av insamlade data.

Denna skillnad kan beskrivas på många sätt men kan kanske sammanfattas enligt följande. Den österrikiska skolan är kausal-realistisk och syftar till weberiansk verstehen genom deduktiva härledningar från den generella förståelsen till det specifika fallet. Den neoklassiska skolan är snarare sambandssökande och syftar till weberiansk erklären genom främst datacentrerade tester av hypoteser i ett förhållandevis induktivt angreppssätt där det specifika fallet ger kunskap om det generella. Även om denna skillnad är något tillspetsad och bägge skolor innefattar en mängd uppfattningar och glidningar, torde det stå klart att dessa knappast är två sidor av samma mynt. De är snarare motpoler, vilket inte talar till den österrikiska skolans fördel ifråga om eventuellt framtida inflytande. Dess främsta styrka, att erbjuda ett enhetligt och sammanhållet ekonomisk-teoretiskt system med en pan-ekonomiskt gångbar metod, är också dess största nackdel i slaget om framtiden.

Med hänsyn till ovanstående måste slutsatsen bli att det är omöjligt att förutsäga framtiden, både i och om nationalekonomi. Det finns mycket som tyder på att den österrikiska skolan går en ljus framtid till mötes, men det finns stora problem på vägen som knappast kan underskattas. Det är utan tvekan möjligt att den österrikiska skolan får finna sig i att fortsätta att bidra till ekonomisk kunskap i den nationalekonomiska marginalen med endast begränsat inflytande över vetenskapens utveckling. Möjligen kan den senare tidens stora misslyckande hos merparten av accepterade ekonomiska teorier att både förutse och finna orsaker till krisen leda till ett paradigmskifte. Men det kan lika gärna leda till ett rejält bakslag och ett anammande av en högst keynesiansk-politisk nationalekonomi, över vilken den österrikiska skolan knappast får inflytande. Ett klart problem i denna utveckling är den tydliga kopplingen mellan libertarianism och österrikisk ekonomi – att libertarianer ofta är “österrikare” och vice versa – vilket inbjuder till alltför snabba slutsatser om den österrikiska skolans vetenskaplighet.

Den österrikiska skolan är inte ideologisk utan värdeneutral och värderingsfri, vilket inte i samma utsträckning är sant för rådande nationalekonomisk konsensus. Däremot har kritikerna utan tvekan rätt i att den utgör ett radikalt alternativ, även om de använder ordet i felaktig betydelse. Den österrikiska skolan är radikalt konservativ i att den önskar återgå till nationalekonomins traditionella gestalt: att vara en samhällsvetenskaplig analys av mänskliga val, dess orsaker och konsekvenser.

 

Published in November, 2009

Svensk linje