Ett argument som ofta förs fram mot att staten flyttar fram sina positioner ytterligare är att det nya påhittet, som i någon mån framstår som en ny giv, måste stoppas redan i sin linda. Det är ett sluttande plan, hävdas det. Det kommer att leda till mer: så fort vi vant oss vid det första steget så tas ytterligare ett steg (antagligen ett större sådant) – och sedan ett ytterligare. Och så kommer det att rulla på tills vi står med en fullfjädrad vad-det-nu-är.
Det ”sluttande planet” är alltså synonymt med både snöbollseffekter och grodkok. Så fort snöbollen satts i rullning, ja då vet vi vad vi har att vänta – den blir bara större och större, och därmed svårare och svårare att stoppa. Samma med grodan, som hoppar ur kastrullen om man vrider upp värmen till full styrka på en gång; det är bättre att pö om pö öka värmen, så kommer den lugnt att sitta kvar tills den är genomkokt (sägs det).
Det handlar alltså om att det kommer att gå åt fanders. Därför måste vi göra något nu, för om vi väntar kan det vara för sent. Men samtidigt är problemet att ”nu” politiskt sett är för tidigt, för de breda folklagren har inte hunnit varken ta till sig, fundera över, eller drabbas av politiken. Det är ett moment 22 för frihetsvänner – och det nyttjas ständigt av politikens maktmän.
Det är i alla fall så vi resonerar. Att det också utnyttjas av politiken är knappast en hemlighet; politiken är illusionernas konst och det gäller att få sin vilja fram, alldeles oavsett om det är raka motsatsen till den så kallade folkviljan. Men det blir jobbigt och man riskerar tvingas till en ”pudel” om man alltför uppenbart kör över folk, så det blir lättare om de inte märker något förrän det är för sent och de redan i mycket har indirekt godkänt stora delar av det.
Problemet med planet
Men problemet är att det för frihetsvänner är ett oerhört problematiskt synsätt. Faktum är att ur anarkistisk synvinkel spelar det ingen som helst roll om planet sluttar. Problemet är att det finns ett plan över huvud taget. Det är här den egentliga filosofiska konflikten mellan så kallade nattväktare eller minarkister och anarkister finns: de förra ser till det sluttande planet och syftar till att rulla tillbaka snöbollen och hoppas att den blir mindre desto längre uppför sluttningen den rullas. Eller, om man så vill, att grodan mår bättre om man drar ned på värmen.
Det verkar som att minarkisten här fokuserar hela kraften på det faktum att planet sluttar precis som hon ser statens storlek snarare än staten själv som problemet. Men den som en gång rullat en snöboll utför en sluttning (eller, för den delen, varit en groda i en kastrull) vet att den ödeläggelse som den kan föra med sig när den når botten händer oavsett om man den i början är stor eller liten, om man rullar den långsamt eller snabbt utför sluttningen, osv. Och den som stått nedanför sluttningen och sett snöbollen bli allt större och komma med allt större hastighet vet givetvis att problemet inte är man råkar stå för långt ned från där den började rulla: problemet är att någon idiot skapade snöbollen och satte den i rullning.
På samma sätt kan en stat eller dess senaste påhitt inte begränsas, tämjas eller förhindras. Problemet med planet är inte att det sluttar, för alla politiska plan sluttar – problemet är att planet är där till att börja med. Och problemet förblir för att alla käbblar om hur långt man ska rulla tillbaka snöbollen och hur man ska säkra att den inte rullar ned igen. Ingen verkar tänka på att problemet är den är där. Den fyller liksom ingen funktion, utan är bara ett hot. Så varför ska den stagas upp någonstans längs sluttningen? Och varför ägna så stor energi åt att diskutera allehanda arkitekturer för att se till att snöbollen rullar långsammare eller kanske till och med kan hållas på plats ett tag?
Pudelns kärna
Kärnfrågan bör vara uppenbar: att diskutera det sluttande planet är ett slöseri med både tid och kraft. Den som har en sjuk böjelse för att diskutera marginella detaljer, som att mäta eller filosofera kring den exakta lutningen på planet, kan förstås göra det. Men man bör vara tydlig med att det inte handlar om någon frihetskamp eller – än värre – frihetliga principer. Det enda det handlar om är helt enkelt förströelse och mixtrande för det höga nöjets skull. Det är social ingenjörskonst, varken mer eller mindre. I det långa loppet gör det givetvis ingen skillnad, för man har redan accepterat planet. Det man är emot är att det sluttar eller, möjligen, att det sluttar åt fel håll. Och samtidigt som man fäktar vilt med armarna och låtsas förfärad över att snöbollen rullar just nedåt, så kan man inte drista sig att peka ut det egentliga problemet: snöbollen.
Som anarkist är det oerhört svårt att ta detta på allvar. Samtidigt vet man inte om man ska skratta eller gråta, för medan minarkisten förefaller vara upprörd över var snöbollen är på väg myser en socialdemokrat över vartåt den rullar. Om en stund gör de gemensam sak, för då rullar snöbollen förbi socialdemokraten, som i sista stund upprört ser vartåt den är på väg. Och det är ”lite för långt”; det är förbi där hon står.
Etatister i alla läger delar samma syn: de önskar rulla snöbollen antingen uppåt eller nedåt (beroende på var den för tillfället befinner sig) och sedan snällt säga till den att stanna där. Minarkisten vill rulla den längst uppför, men denna skillnad gör knappast minarkismen till väsensskild från konservatism, socialdemokrati eller nazism. Det är endast en skillnad i grad. Och det sägs finnas grader även i helvetet. Bollen tenderar att rulla nedåt, så den som vinner i långa loppet är den som står längst ned. För han eller hon är ju den som till syvende og sidst kommer att få sin vilja igenom: 100% stat.
Och hur var det med planet?
Ur en anarkists perspektiv är det sluttande planet helt oväsentligt. Det ser säkert sluttande ut för både minarkister och socialdemokrater, men det är endast för att deras perspektiv är begränsat. Faktum är att anarkisten blickar ut över en avgrund, vars botten måhända inte är helt plan. Men spelar det egentligen någon roll huruvida avgrundens botten lutar eller åt vilket håll? Givetvis inte. Ett steg ut från avsatsen innebär fritt fall och friheten går mot en ganska säker – och likaså ond och bråd – död. Huruvida steget är kort och friheten blir pannkaka mot den övre delen av botten, eller om det är långt och den istället mosas efter att ha fallit något längre mot etatismens djup spelar givetvis ingen roll.
Att fokusera på ett sluttande plan är att fokusera helt fel. De flesta är överens om att planet sluttar, vilket gör att det alltid kan bli ännu lite värre. Därmed framstår det också som vettigt att pragmatiskt försöka hejda snöbollen i dess framfart, för att sedan återgå till att jobba för tillbakarullandet. Av den anledningen engagerar sig minarkister politiskt i det ”minst onda” politiska partiet eller för att argumentera emot en viss politisk åsikt. Men detta har som bäst en något bromsande effekt. Det gör givetvis ingen som helst skillnad i det långa loppet, även om den enskilde minarkisten säkert ger sig själv hjältestatus. Samtidigt blir minarkisten utmattad och, antagligen, glömmer i all strävan och socialingenjörsmixtrande att snöbollen ju egentligen skulle stoppas för att sedan rullas åt andra hållet. Hoppsan.
Medan detta pågår försvinner kritiken mot staten bakom stretandet i marginalen. Av den anledningen är det oerhört sorgligt att det finns anarkister (minarkister saknar frihetliga principer och bör alltid påminnas om sitt grundläggande etatistiska tänkesätt) som strävar efter politisk makt för att ”sedan” påverka inifrån. Deras enda möjliga prestation är att rubba snöbollen lite i den ena eller andra riktningen. Men de har redan tagit klivet ut från branten och befinner sig på avgrundens botten. Huruvida bollen rullar lite mer åt höger eller vänster har ingenting alls med frihet att göra.
Det ena men inte det andra
Det går inte att hävda annat än att anarkismen är väsensskild från etatismen. Det handlar inte om huruvida man ”pragmatiskt” anser att staten (en ”liten”) kanske har en funktion, utan om ett radikalt, kompromisslöst, oantastligt och oförenligt alternativ till det våldsbaserade samhället: staten måste bort. Det går att hålla med allehanda etatister i en mängd frågor (så länge de inte kommer dragandes med staten), kanske allra mest minarkister, men det är knappast en förmildrande omständighet. Skillnaden är substantiell och viktig. Den som säger sig vara för frihet men inte ”förstår” hur det kan fungera och därför godkänner dess motsats är inte en kamrat i kampen, utan som bäst en hycklande fiende.
Etatister bör hålla sig på sin egen kant och inte låtsas vara något de inte är. De kan fortsätta att ägna sig åt oändliga diskussioner om huruvida planet sluttar hit eller dit, huruvida bollen är i rullning, rullar snabbt, rullar långsamt, eller om den en gång var stor eller liten. Så länge de fokuserar på bollens attribut snarare än dess existens så har de ingenting gemensamt med oss anarkister. De har långt mer gemensamt med varandra, alldeles oavsett om de tycker att en liten blå boll är något helt annat än en lite större, röd boll.