Det var bättre förr II: Kunskapen, vetskapen och demokratin

En fråga som blivit alltmer trängande på sistone är synen på kunskap och vetskap. Och eventuellt, åtminstone i förlängningen, synen på vetenskap. Delvis har detta att göra med den positivistiska empiricismens segertåg, samt dess ödesdigra konsekvenser för kunskapande inom samhällsvetenskap och humaniora. Men delvis handlar det också om en demokratisering, i ordets sämsta bemärkelse.

Jag är knappast en förespråkare av titlar och utmärkelser i termer av hierarki och underkastelse. Sådant hör till den feodala och etatistiska eran och är, i alla fall för mig, ociviliserat och barbariskt. Detta innebär emellertid in te att titlar måste sakna en funktion. Som bärare av (förvisso förenklad) information underlättar vissa titlar i vissa sammanhang. Och det är i denna bemärkelse jag kommer att använda ordet nedan.

Givetvis tänker jag främst på titlar vad gäller kunskapande, vetenskap och bildning. Ett mycket trubbigt redskap för dessa är utbildning, samt – i än större utsträckning – hur lång sådan som har avslutats, dvs vilken examen som avlagts. Det finns mängder av exempel på hur innehavare av en viss examen saknar essentiella kunskaper i ämnet, och inte minst hur sådana individer också saknar förmågan att tänka. Likaså kan diskuteras huruvida en examen idag är värd vad den var värd tidigare, inte minst som utbildningen kommit att stå allt närmare staten och därmed blivit politiskt styrd (och därmed förstörd) såväl direkt som indirekt.

Men trots detta signalerar en examen någonting. Det går inte att säga att en person med en magisterexamen i nationalekonomi med nödvändighet vet mer om ämnet än en person med kandidatexamen. Precis på samma sätt kan man inte utgå ifrån att den som har en doktorsgrad också måste vara expert på ämnet (undertecknad inkluderad). Däremot signalerar examen att man de facto har åtminstone försökt ta sig igenom viss litteratur och är bekant med ämnet, dess teorier och metoder.

Mot bakgrund av detta är demokratisering nödvändigtvis av ondo. En demokratiserad syn innebär att man tvingar människor in i samma mall, att de ges samma rang, möjligheter och – åtminstone i vissa tolkningar – skyldigheter. När det gäller bildning (notera avsaknaden av ”ut-”) blir detta ett problem. Det är inte ett problem för att människor ses som likar, utan för att samma tänk appliceras även på områden där människor de facto och med bestämdhet är olika.

Vi talar sällan om Gunde Svan eller Björn Borg som våra jämlikar i skidåkning respektive tennis. På samma sätt talar vi inte om oss själva som lika bra, kända och hyllade som kvartetten ABBA. Men när det gäller bildning är det annorlunda.

Låt oss göra en smärre tidsresa. Mycket var utan tvekan sämre förr. Men i den mån historien erbjöd frihet avkrävdes medborgarna också ansvar. Och i den mån man stod för sina egna handlingar och dess konsekvenser fanns också en viss heder och ärlighet – liksom en uppskattning för expertis. Den mörka sidan av detta ligger i hyllandet och respekten för titlar som sådana snarare än av kunskap och bildning, men i den utsträckning en titel kan signalera skillnad i bildning behöver detta inte vara helt och hållet dåligt. Den ljusa sidan av detta är den respekt för kunskap och kunnande som genomsyrar folklagrens syn på varandra.

Den hierarkiska samhällsstruktur som uppstod var på många sätt ett ont och var en del i ett större förtryckande maskineri och en hierarkisk ordning som syftade till ordning genom underkastelse. Detta är givetvis ingenting jag förespråkar. Men inget ont som inte för något gott med sig, som det heter. Avskaffandet av denna hierarki, alltså den demokratisering och det jämlikhetstvång som idag genomsyrar välfärdsstaten (det många okunnigt kallar ”samhället”), har likaså lett till en omvändning av samhället och en förändring i samhällskroppen där också det goda har kastats ut tillsammans med det onda.

Jag tänker främst på synen på bildning och kunskap, inte minst i de ”mjukare” vetenskaperna om människans sociala sammanhang och samhällets struktur och beståndsdelar. Med den nya synen, där äldres erfarenhet inte längre uppskattas varken på arbetsmarknad eller i sociala sammanhang (hur många frågar sina mor- eller farföräldrar om råd snarare än ställer frågan på Facebook eller Twitter?), undergrävdes synen på kunnande. Idag framstår alla som jämlika även i sin kunskap och sitt kunnande.

Detta gäller emellertid inte överallt. Det är av någon besynnerlig anledning accepterat att en elektriker ska syssla med el och att en rörmokare ska fixa med rör och vatten och avlopp. Sådan praktisk expertis uppskattas i regel, kanske för att den framstår som så uppenbar och enkelt kan förstås genom introspektion och mot bakgrund av den egna erfarenheten. Om jag har gjort något 100 gånger så är jag ganska säker på att jag kan göra den en gång till. Och att jag kan göra det bättre än den som ännu inte gjort det någon gång alls.

Denna ”vardagsempirism” är antagligen en av anledningarna till varför den positivistiska empiricismen så lätt kan förstås och uppskattas – och stödjas – av allmänheten. De ”data” som sådan vetenskap använder är ju av samma art som den personliga erfarenhet vi har (eller saknar) av elinstallationer och vattenledningar. Av den anledningen är det inte svårt att förstå att en fysiker, som många av oss skulle utgå ifrån har relativt lång personlig erfarenhet av avancerade fysiska experiment, också är expert på fysiska orsakssamband. Med andra ord accepterar vi för det mesta fysikerns kunnande och expertis per automatik. Få skulle anse det befogat att annat än på religiös grund hävda att gravitation är ett påhitt som bara fysiker tror på, men som egentligen inte finns. (Alldeles oavsett om denna kraft vetenskapligt är påvisad eller ej.)

Detta förhållningssätt gäller emellertid inte samhällsvetenskaperna. Och det är här effekterna av den överdrivna demokratiseringen under det gågna århundradet blir uppenbar. De flesta har praktisk erfarenhet av till exempel ekonomiskt handlande. Dessutom underställs samhällsvetenskap den personliga politiska preferensen: billiga observationer med högst begränsade datapunkter blir grund för uttalanden av universalistisk art.

För den som anser fattigdom vara förfärligt och samtidigt har sett hur allting verkar finnas endast i begränsad utsträckning medan ”de rika” har stora resurser kan slutsatsen att ”marknaden” inte fungerar framstå som obestridbar. Faktum är att alla datapunkter är korrekta, även om deras vetenskapliga giltighet är tveksam: fattigdom är förfärligt (moraliskt), allt finns i begränsad utsträckning (empirisk observation), samt ”de rika” har tillgång till relativt sett stora resurser (per definition).

Eftersom samhällsvetenskapen handlar om sociala sammanhang är det inte lika uppenbart att den moraliska dimensionen inte är likvärdig empiriska observationer, definitioner, eller logiska härledningar. Moraliska konsekvenser av gravitation anses sällan ha något med fysiska lagar att göra; inte heller är det en vanlig åsikt att gravitationen bör avskaffas. Men ekonomi, som social vetenskap, är inte lika uppenbart utan moralisk dimension – snarare ser man gärna hur det nödvändigtvis finns en moralisk aspekt av ekonomiska utfall.

Och detta är inte nödvändigtvis felaktigt. Men detta gäller också fysiken: den fysiska lag som säger att en projektil med viss hastighet och riktning med lätthet kan tränga igenom vissa material kan ha ett utfall med en tydlig moralisk aspekt – projektilen, till exempel i form av ett spjut eller en gevärskula, kan penetrera en människokropp och döda denne. Men det är enklare att utan vetskap och träning hålla isär fysik och moral än att hålla isär ekonomi och moral.

Av samma anledning har respekten för ekonomisk förståelse urvattnats och nedsvärtats. Att göra ett uttalande om ekonomisk lag, det vill säga den ofrånkomliga regelbundenhet i sociala sammanhang som framkommer genom mänsklig (inter)aktion, mottas ofta av hånleende och avfärdanden. Dessa lagar, till exempel att efterfrågekurvor (i den mån vi kan tala om kurvor) måste ha negativ koefficient, vilket är åtminstone lika universellt sant som att bero på gravitationens dragningskraft, anses vara påhitt och dumheter.

Faktum är också att bildning här inte längre spelar någon roll. Den med god ekonomisk bildning (återigen, notera frånvaron av ”ut-”) blir av lekmän och ignoranter avtvingad ett försvarstal för ekonomisk lag som egentligen bör vara uppenbar. De senare anser sig vara jämlikar vad gäller ekonomisk förståelse, och anses även i allmänhetens ögon vara åtminstone lika legitima uttalare av ekonomiska prediktioner eller analyser.

Detta spelar givetvis politiker i händerna, vilka har en långt enklare uppgift i sitt maktutövande och stärkandet av sina privilegier om kunskap och vetskap om samhälle hålls till ett minimum. Men denna syn är knappast enkom ett resultat av den politiska maktens anspråk på och försök till självglorifiering. Även om den politiska etatistvänstern givetvis tjänar på att den ekonomiska vetenskapen förkastas och avfärdas så saknar de både makten och förståelsen för att genomdriva något sådant. Det är helt enkelt en indirekt konsekvens av årtionden av demokratisering av alla aspekter av samhället. En konsekvens som de förstås välkomnar.

Av denna anledning är det inte konstigt att de som idag för den reella debatten om ekonomiska frågor nästan uteslutande är journalister och politiker. De senare har endast enkla maktanspråk som motivering, medan de tidigare har såväl politiska skäl som småaktiga behov av självhävdande i kölvattnen av den egna intellektuella otillräckligheten. Resultatet är en diskussion som står helt avskild från såväl empiriska fakta som ekonomisk teori.

Därav är det inte konstigt att man i tidningar, även sådana som i allmänhet anses både seriösa och torra, kan läsa rena dumheter. De flesta av dessa uttalanden hade ofelbart och omedelbart garanterat en student i introduktionskursen ett underkänt betyg. Men denna medborgerliga hybris, vilken lett till att man som regel ser ned på större vetande och bildning, anses vara fullgod anledning till att trycka billig politisk argumentation som ”analys”.

Till exempel kan man nästan dagligen läsa om hur en familj eller ett företag givetvis måste ha budgetdisciplin för att inte råka i ekonomiska besvär, men att just av den anledning måste staten bortse ifrån underskott – för att kunna agera garant för konsumtion genom underskotts-”investeringar”. Hur ska annars konsumtionen kunna upprätthållas?

Problemet är givetvis att konsumtion som sådan inte har varken betydelse eller värde för en ekonomi. Det är inte det faktum att människor konsumerar i viss storleksordning som upprätthåller sysselsättning, utan det faktum att produktion sker som är till nytta för konsumenter. Resonemanget i media är bakvänt – de verkar anse att utan bibehållen konsumtion sker ingen produktion. Men det är precis tvärtom: utan produktion ingen konsumtion. Konsumtionen syftar inte till produktion (för att inte tala om att den är omöjlig, eftersom det inte går att konsumera det som inte redan producerats) utan till tillfredsställelse. Produktionen, däremot, syftar till konsumtion som ett medel till tillfredsställelse av konsumenters önskemål och behov.

Men uppenbarligen ska vi utgå ifrån att dumheterna som trycks i tidningarna och sänds via radio och television är sanningar – för att de sägs. Att de individer som gör sådana uttalanden, vilka direkt strider mot både verklighetens beskaffenhet och all logik, saknar såväl bildning som förståelse för ekonomiska samband är snarast att anse som en fördel. Ekonomer göre sig icke besvär, för de vet i allmänhetens ögon minst om ekonomi. Precis som elektrikern inte vet något om elektricitet? Som fysikern inte kan något om fysikens lagar?

Därmed inte sagt att titlar nödvändigtvis är ett värde i och av sig själva. Men, som uttrycktes tidigare, i den mån de signalerar verkligt kunnande och förståelse (och därmed de facto en viss ojämlikhet) har de en funktion. Och som sådan bör titlar respekteras. De bör antagligen inte högaktas, men de bör godtas för vad de faktiskt är: en symbol för en relativt sett långt större sannolikhet att bäraren äger kunskap som icke-bäraren saknar.

Men frågan är om denna demokratisering i termer av antiintellektuell jämlikhet går att vända om. När det gäller nationalekonomi har nationalekonomer i viss utsträckning sig själva att skylla – den tro på centralplanering som genomsyrar den empiriska och matematiska nationalekonomin, där individers agerande kan beskrivas i termer av enkla och sammanslagningsbara ekvationer, har stärkt förutsättningarna för att ekonomisk utbildning kan avfärdas.

Däremot betyder det inte att samtliga bildade ekonomer av den anledningen måste vara okunniga om ämnet eller ha en politisk förförståelse för ekonomisk lag. Detta är givetvis inte fallet – och än mindre om disciplinen ses i kontrast mot samhället i övrigt. Faktum är att det trots mainstreamekonomins stora brister är långt större sannolikhet att en bildad nationalekonom har förståelse för ekonomisk lag än att valfri Medelsvensson har det.

Att en ekonomiskt bildad person snarare än Medelsvensson ombeds kommentera på ekonomiska händelser bör vara lika självklart som att Gunde Svan (snarare än med lott utvald Medelsvensson) är kommentator till skid-VM. Förr hade det förra varit ett lika uppenbart val som det senare; idag är det förra snarare undantag, medan det senare för de flesta är en självklarhet.

Dessvärre breder den ekonomiska ignoransen ut sig och i allt snabbare takt, vilket till dels är en följd av det destruktiva jämlikhetssträvandets väg som det etatistiska välfärdssamhället slagit in på. Dumma och ignoranta uttalanden som den påstådda självklarheten att ”marknaden inte fungerar” kommer att framkomma med allt större frekvens. Och mot detta finns inga argument, för det är en medborgerligt förankrad sanning. De som har minst att säga till om och som i allmänhet anses minst tillförlitliga när det gäller sådana frågor – är ekonomerna.