Ekonomisk okunskap i offentlig debatt

Den som följer den svenska samhällsdebatten i media blir snabbt, med lite eftertanke, varse om den förhärskande nästan totala ekonomiska ignoransen. Det är inte fallet att ekonomi helt enkelt saknas, utan att anti-ekonomiska budskap lyfts fram. Faktum är att det verkar ha vuxit fram en standard i media, där sannolikheten att något publiceras – även i ekonomiska frågor – ökar desto mindre kunnig (eller rent av okunnig) åsikten är.

Jag har personligen erfarit just detta vid ett flertal tillfällen. Det är givetvis inte lätt att veta anledningen till att en artikel refuseras (man hänvisar alltid till ”platsbrist”), men man kan ofta gissa sig till det. Men faktum är att svar med ekonomiskt resonemang tenderar att refuseras samtidigt som svar publiceras som är ännu dummare än ursprungsartikeln. Exempel från personlig erfarenhet inkluderar en artikel i uppenbar ekonomisk fråga av politiker som bjöd på både kontradiktioner och dålig logik i SvD Brännpunkt, för vilken undertecknads svar omedelbart refuserades medan en dagislärares ofattbart okunniga och dåliga svar publicerades. Ett annat exempel är SVT Debatts hemsida där ett par vänsterpartistiska kandidater till landstingsfullmäktige bjöds plats att attackera en stackars harmlös åsikt om arbetsmarknad med radikalfeministisk ”resonemang”, men där undertecknads artikel om hur vänsterpartisternas åsikt egentligen var argument för privatisering av offentlig verksamhet inte kunde publiceras.

Jag har en mängd liknande exempel. Men fler behövs inte eftersom syftet inte är att gnälla om enskilda artiklar, utan att belysa medias konsekventa hållning gentemot ekonomiskt resonemang. Faktum är att ju större erfarenhet man får av att delta eller försöka delta i den offentliga debatten, desto tydligare blir bilden: anti-ekonomiska budskap premieras medan ekonomiskt sunda argument konsekvent refuseras.

Man kan diskutera varför det är på det här sättet men också huruvida det egentligen är så. Kanske är det en chimär, en illusion som den som är ekonomiskt kunnig alltför lätt tror på? Men det är svårt att tro att det är så med tanke på den offentliga debatten. Den är nämligen helt och hållet beskriven av Rothbard i följande citat:

It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.

Det som beskriver debatten är det högst oansvariga sätt på vilket debattörerna delar sina åsikter och på det sätt dessa förs fram i media. Tycka-synd-om-retoriken är förhärskande, men även inlägg med en relativt sett ganska rimlig ton är grundläggande ekonomiskt ignoranta. Min tes här är att detta är ett resultat av den moderna marxismens landvinningar, inte minst bland journalister.

Marxisterna, som komiskt nog kallar sin ideologi vetenskaplig, avfärdar nationalekonomisk vetenskap som just ideologi. De är inte endast oförmögna att se nationalekonomins positiva vetenskapande, utan avfärdar varje tanke eller resonemang som inte passar i den marxistiska mallen som givet en persons klassmedvetande. (De enda som aldrig underställs klassmedvetande är ju givetvis marxisterna själva, vilket varit fallet sedan Marx själv, som också hade ”insikten” och kunde stå över sin egen regel.) Med tanke på Mises ord är det därför kanske inte så konstigt hur marxisterna förhåller sig till ekonomiska resonemang som inte är marxistisk klassretorik: ”Economic knowledge necessarily leads to liberalism”.

Men Mises citat gäller givetvis endast under förutsättning att man accepterat hans utilitaristiska hållning i ekonomi. Mises höll för sant, eller i alla fall tillräckligt nära verkligheten, att vi i allmänhet syftar till att maximera nytta. Och inte minst att politikens roll är att skapa en situation där bästa möjliga värld är möjlig givet ändliga resurser. Om detta är målet så finns bara ett alternativ: ekonomisk liberalism, dvs marknad.

Mises ger är en positiv och förväntansfull bild på politiken, men den är också ovetenskaplig. Det är inget som säger att politiken ska eller bör eller ens empiriskt eftersträvar att öka nyttan. Retoriken ligger förvisso i linje med detta, i alla fall givet politiska debattörers anförda argument, men politiken som handling är nästan konsekvent den motsatta. Det finns inte heller något som säger att nationalekonomi måste acceptera detta som utgångspunkt. Tvärtom, hade den gjort detta så skulle den utan tvekan kunna avfärdas som just ideologisk (även om den varit mindre sådan än den ”vetenskapliga marxismen”).

Nationalekonomi kräver nämligen inte ett mål för att vara tillämplig. Detta gäller framför allt inom ekonomisk politik, där kommentarer och analyser av framförda förslag kan vara helt och hållet positiva och ur frågeställarens perspektiv. Givet att man vill minska arbetslöshet och fattigdom, är en höjd minimilön en framkomlig väg? Sådana frågor kan besvaras utan problem ur ekonomiskt perspektiv och utan att rucka på vetenskapligheten.

Med en förståelse för hur ekonomi (och således marknaden) fungerar kan man uttala sig om huruvida en föreslagen reform kan få förväntad effekt. Nästan alltid är det fallet att, som Mises uttryckte det, en reform inte ens ur förfäktarens perspektiv får ”rätt” effekt: den avsedda effekten uteblir samtidigt som reformen får oförutsedda konsekvenser. Med andra ord är reformen inte rimlig ens ur förespråkarens egen utgångspunkt.

Men kanske är det just därför som marxister så ivrigt avfärdar ekonomisk analys: deras resonemang bygger ju på lika delar klasshämnd och skapandet av en ”ny människa”. Nationalekonomisk analys kan givetvis inte bygga på föreställningar om att vissa reformer i grunden förändrar mänskligt agerande. Inte heller är det någon vits med att analysera proletariatets reformiver med syfte att ”ge igen” på bourgeoisin (även om det förstås är möjligt).

Vad har detta för relevans för den offentliga debatten? Svaret torde vara uppenbart: den som tror på systemet och som anser att politik är den rätta eller enda vägen att skapa (i ordets mest förfärande bemärkelse) ett annat samhälle blir ekonomisk analys – annat än ren statistik – värdelös eller direkt skadlig. Ur journalistisk synvinkel blir därmed ekonomisk analys något som begränsar det demokratiska samtalet genom att påpeka sanningar som ”ingen” vill höra. Inte minst vill journalisten själv, som ofta tillhör den grönröda etatistiska vänstern, sällan höra just det som ekonomen uttalar.

Om man tror på att politiken, genom att skapa nya ramar för samhällsbildningen och bryta igenom det kapitalistiska systemets hjärntvätt, kan skapa en ny, annorlunda och fri människa så blir ekonomi irrelevant. Man behöver inte vara marxist för att anse detta. Det räcker med att ha föreställningen att något är fel med dagens samhälle, samt att ”profithungern” skapar människan (snarare än tvärtom). Men det hjälper förstås om man är marxist, har varit marxist, eller i alla fall varit i kontakt med och delvis inspirerats av marxistiska tankar. Att de flesta journalister hör till denna grupp kan inte vara en överraskning för någon – inte ens dem själva.

Det vi ser i den offentliga debatten följer direkt av detta. Ekonomiska resonemang gör anspråk på sanningen, vilket självfallet varje vetenskap (och detsamma för ideologier, men mot annan grund) gör, vilket endast är begränsande i en politisk debatt där åsikten och tyckandet är viktigare än verkligheten och det slutliga åstadkommandet. Politik är en illusionernas konst och journalister vill gärna underblåsa detta. Om inte annat så för att de själva tjänar pengar på en högljudd och obegränsad debatt.