Medan övriga världen med avsky diskuterar Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska övervakningsstatens dimensioner, fokuserar amerikanska medier framför allt på brister i Snowdens liv och leverne. Snarare än att diskutera den till synes uppenbart olagliga massavlyssningen av amerikanska medborgare fylls tidningar och nyhetssändningar på tv av diskussioner om hur Snowden inte klarade högskoleutbildningen (visserligen på grund av sjukdom) och detaljer om hans relation till flickvännen.
Vi såg samma sak efter wikileaksavslöjandena: världens media gick på djupet i de dokument som släpptes och grävde vidare. Sveriges television gjorde ett förhållandevis bra arbete här och ställde ansvariga till svars samt fokuserade på oegentligheter i relationen mellan svenska politiker och den amerikanska ambassaden. I USA diskuterades inte innehållet i de släppta dokumenten nämnvärt, utan istället fokuserades diskussionen på vem som kunde vara skyldig samt vad Al Qaida kan göra med informationen. ”Hur utsatta har vi blivit på grund av Bradley Mannings förräderi?” var frågan som ställdes både mellan raderna och rakt ut.
Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att diskussionen kring effekterna av Snowdens avslöjanden att NSA avlyssnar och sparar all kommunikation i USA och internationellt mest handlar om Snowden – inte det han avslöjat. Varför valde han att åka just till Kina? (Skumt, eller hur?) Hur drabbar dessa avslöjanden ”oss” när ”våra fiender” får tag på informationen? (Som att de inte visste att NSA övervakar kommunikationen.) Hur kunde övervakningsstaten låta en sådan som Snowden få tillgång till hemliga dokument?
Allt handlar om staten och ”hotet” från (fyll i själv). Neokonservatismen är med andra ord lag i media, vilket givetvis också påverkar hur folk – speciellt dem som förlitar sig på traditionella nyhetsmedier – reagerar på avslöjandena. I opinionsundersökningar är landet delat ungefär 50/50: ena halvan tycker att Snowden gjorde rätt, är en patriot, som anser att staten måste bli mer transparent, att övervakningen gått för långt, medan den andra halvan förvånas och förfäras över Snowdens ”drastiska” agerande och hans illegala avslöjanden.
Ett ypperligt exempel på hur skev diskussionen är finner vi hos National Reviews krönikör Jonah Goldberg, som igår (19 juni) skrev om Snowden: A Fool, Not A Spy. Goldberg försöker göra gällande att han för en balanserad diskussion om frågeställningarna, men krönikan består egentligen av en mängd upprepade logiska kullerbyttor och ogrundade insinuationer. Krönikan börjar med att säga att det ”hade varit så mycket enklare” om det bevisats att Snowden var utsänd av kineserna. På krugmanskt manér kommer sedan en släng som inte säger någonting rakt ut, men som gör klart att Snowden mycket väl kan vara en kinesisk spion: ”det kan givetvis vara så”, följt av en harang om det ”skumma” i att han valde att fly till just den kinesiska ”administrativa regionen” Hongkong.
Snowdens gärning uttrycks aldrig i termer av ”whistleblowing” eller avslöjanden, utan är helt sonika ett ”brott”. Det går neokonservativa som Goldberg helt förbi att många försökt ifrågasätta hur det kan vara ett brott att avslöja statens brottsliga gärningar. Får neokonservativa är det mycket enkelt: ett brott är per definition fel och moraliskt förkastligt och det alltid medborgarens plikt nummer ett att lyda statens lagar och dekret.
”Brottet”, skriver Goldberg, är konstigt i sig. Han kommer här med ytterligare insinuationer om att det är något stort och farligt på gång. Vi får veta att ”vissa han talat med” uttryckt att vidden av dokumenten är så stor att Snowden ”måste” ha haft en medbrottsling. Detta är ju ganska lätt att kolla, för vi vet ju den säkerhetsklassning som Snowden haft som anställd på CIA, som inhyrd på NSA, och sedan på konsultföretaget Booz Allen Hamilton. Vi vet också klassningen på de dokument som Snowden gjort tillgängliga via The Guardian. Men det är ju inte lika roligt att kolla tråkiga fakta som att spekulera i konspirationsteorier.
Sedan en snabb passus om att det nog kan ses som en ”patriotisk plikt” att avslöja statens trolöshet mot det amerikanska folket. Och så vidare i smutskastningskampanjens tecken:
It’s another thing entirely for an American to unilaterally decide what foreign espionage America or its allies should or should not be doing and then divulge the bits he doesn’t like. We elect a president and a Congress to make that kind of decision.
Så ligger det till! Lite vem-tror-du-att-du-är i kombination med beundran av statens och det av staten beskyddade nationella kollektivets storhet och ära, sedan behövs inte längre några sakliga argument. Givetvis följt av ett uttalande som förstärker illusionen om statens ”checks and balances” (som gör att vi ju inte behöver sådana ”brottslingar” som Snowden), men är så verklighetsfrämmande att man förvånas över fräckheten. För faktum är att det i nyhetsrapporteringen, vid sidan av diskussionen om Snowdens flickvän och högskoleprestationer, handlat om hur NSA-chefer ljugit kongressen rakt upp i ansiktet. Ett flertal kongressledamöter har uttalat att de varit förda bakom ljuset av NSA – vissa av dem kräver nu en utredning av vad som egentligen pågår.
Uppenbarligen är Goldberg, som i övrigt följer debatten, helt ovetande om följande. Att NSAs ledning nyligen uttalade (12 mars), genom James Clapper, i ett kongressförhör att de inte övervakar eller spelar in någons privata kommunikation i USA, men att Snowdens avslöjande visar att det inte är sant. Efter avslöjandet ändrade NSA historien och berättade istället att det inte är så farligt för att man under 2012 bara avlyssnat färre än 300 telefonnummer. Vilket också visade sig vara lögn, för det har avslöjats att Verizon, en USAs största mobiltelefonoperatörer, har tvingats låta NSA hämta all data om sina kunder och deras samtal. Så historien ändrades återigen: NSA-chefen Keith Alexander uttalade i ett kongressförhör i förrgår att de stoppat 50 terroristattacker tack vare massavlyssningen. Men givetvis kunde han inte ge några detaljer för det är hemligstämplat; han lämnade bara vag information om två (!) av dem.
Är detta trovärdigt? Knappast. Varför skulle vi tro på sanning nummer tre när de i snabb takt ändrat de första två?
Är det då ett argument för att sådana som Snowden ska ställas inför rätta (eller bara helt enkelt låsas in) och sedan glömmas bort, för att våra representanter i kongressen övervakar staten åt oss? Nej, inte det heller. För å ena sidan ljög NSA för kongressen som därmed inte visste något om det de kontrollerar, och å andra sidan så är kongressledamöterna knappast kända för att osjälviskt tjäna sina väljare (snarare tvärtom).
Så vad är det Goldberg säger egentligen? Han blandar bara medvetet bort korten och riktar alla anklagelser mot den enda som i den här historien verkar ha moralen på sin sida: Edward Snowden.
Problemet för sådana som Jonah Goldberg är att det inte går att vifta bort Snowden som ytterligare en galning, en knäppgök eller någon som går ”fiendens” (dvs Kina, Al Qaida, Iran eller vilka det nu för tillfället råkar vara som trummas ut som Fienden) ärenden. För Snowden var anställd under flera år av CIA, ett jobb som neokonservativa högaktar och som tveklöst kräver viss kompetens och intelligens. Han är vältalig, vet vad han vill säga och säger det på ett lättbegripligt sätt (vilket för vissa är tillräckligt för att Snowden måste vara både skum och skyldig). Och han har under lång tid noggrant valt ut dokument som inte skadar amerikansk underrättelsetjänst eller avslöjar sådant som kan komma att skada någon som jobbar med imperiets ockupation världen över.
Problemet som Jonah Goldberg – och många med honom – brottas med är hur man snabbt och skoningslöst avfärdar någon sådan som Snowden, som gjort ”allting” rätt. Det enda som återstår är att insinuera allehanda och mer eller mindre otroliga hemskheter, det vill säga att utan att ha några fakta till hands smutskasta Snowden och få det att framstå som att han inte är den han säger sig vara.
För är det inte skumt att en helylleamerikan frivilligt åker till Hongkong? Visst är det konstigt att gå till pressen med hemligstämplat material istället för att hålla det internt? Det tyder ju på att kineserna måste vara inblandade. Snowden måste vara en färrädare. Och kinesisk Al Qaida…
I Obamas upptrappade krig mot ”whistleblowers” (han har dragit fler inför rätta än samtliga tidigare presidenter tillsammans!) vore det konstigt om inte Snowden plötsligt försvinner eller låses in på obestämd tid. Eller i alla fall döms till ett väldigt långt och hårt straff. Samtidigt så verkar han själv vara hoppfull. Som han skrev i en chatt med The Guardians läsare: ”Allt jag kan säga just nu är att den amerikanska staten inte kommer att kunna tysta ned det här genom att fängsla eller mörda mig. Sanningen kommer ut, och den kan inte stoppas.”
Låt oss hoppas att så är fallet. Och att andra sanningar följer.