För säkerhets skull

Dödsskjutningarna i Malmö har gett upphov till stor debatt liksom till en mängd manifestationer mot såväl våldet som illegala vapen. Men manifestationer har knappast någon effekt på gärningsmännen, utan endast på politiker. Dessvärre är kraven som ställs orimliga, ologiska och närmast kontraproduktiva. Förbud är inte lösningen – förbud är en del av problemet.

Oavsett om dödsskjutningarna i Malmö handlar om gänguppgörelser, hegemonihävdande välorganiserad brottslighet eller lösryckta privata uppgörelser, så finns en minsta gemensam nämnare: bristen på vapen. Det kan tyckas vara ett cyniskt och illavarslande konstaterande, men en sådan reaktion förklaras bäst av vår övertro på förbud – och vår naivitet om förbudens effekt. Många av de röster som höjts om kriminaliteten i Malmö (liksom annorstädes) kungör en åsikt som bygger på en illusion. Detta är oerhört farligt.

Det råder ingen tvekan kring att vapen kan vara farliga om de finns i fel händer. Men trots att det är en näst intill tröttsam slogan hos vapenlobbyn, så är det just det senare som är det viktiga: i fel händer. Vapen i sig gör ingen skada – det är till fullo gärningsmannen som har ansvaret. Den som bestämt sig för att döda bryr sig mindre om redskapet än om dödandet. Om det inte finns ett automatvapen kanske det finns en kniv, eller en tegelsten, eller ens bara händer – den som verkligen vill döda kommer att hitta ett för ändamålet villigt verktyg.

Faktum är att den som dödar gör sig skyldig till ett oförlåtligt brott: både den som planerar att mörda och den som faktiskt mördar är en brottsling och riskerar (välförtjänt) långa straff. Därmed är det nativt att tro att den som planerar att döda kommer att rygga tillbaka och välja att istället gå på bio om vapnet som används är olagligt. Oavsett vad man tycker om vapen är det ofrånkomligen intuitivt och uppenbart att vapenlagar inte hindrar mördare från att använda vapen i sitt uppsåt.

Inte heller gör vapenlagar att det blir svårare att få tag på vapen för den som planerar illdåd. Det är snarare så att förbudet genom att minska den allmänna, lagliga tillgången höjer priserna. Detta skapar i sin tur en mycket lukrativ svart marknad för vapen, ett ekonomiskt existensberättigande för maffior och annan organiserad brottslighet, som kan användas gång efter annan för att begå brott. Tillgången på lagliga vapen minskar, men den svarta marknaden översvämmas på grund av de höga priserna. Med höga priser skapas ett större intresse för ljusskygga element att bistå våldsamma typer med vapen, antingen genom försäljning eller genom uthyrning. En ny ”bransch” skapas, där man betalar för tillfällig tillgång till vapen som sedan återlämnas (och åter hyrs ut) och hyrs ut till ny gärningsman och nästa illgärning.

Detta leder till att polisen får svårare att identifiera en gärningsman – en kula kan (vilket vi också ofta ser på film) identifiera vapnet, men om vapnet använts vid flertalet brott av en mängd brottslingar under en längre tid, hur kopplar man den enskilda förövaren till det enskilda brottet? Det blir alltså svårare att skilja mellan förövarna, vilket gör att en enskild förövare har lättare att frikännas. Problemen hopar sig för dem som har att upprätthåla vårt rättssamhälle.

Samtidigt vet vi att vapenförbud fungerar – för dem som följer lagen. Den som står i färd att mörda kommer inte att bry sig särdeles mycket om ifall gärningen också omfattar brott mot vapenlagen. Men den som är oskyldig och vill försvara sig är ofta mer benägen att följa lagen – vapenförbud för med sig att brottsoffret avväpnas. Gärningsmannen får möjligen hosta upp mer pengar för sitt vapen (vilket leder till skuldsättningar och andra problem i den undre världen), men kan också förlita sig på att ett icke ont anande brottsoffer inte har något att sätta emot vid ett inbrott, rån, eller en kidnappning.

Resultatet av vapenförbudet, hur rätt det än må låta, blir att eventuella brottsoffer avväpnas, organiserad brottslighet stärks, och polisens arbete försvåras. Förbud skapar problem, men löser dem inte.

Det finns mängder av statistik från alla delar av världen som tyder på detta. I USA, som inte har så liberala vapenlagar som svenskar ofta verkar tro, följer våldsbrottsstatistiken vapenförbuden: antalet våldsbrott är i allmänhet mycket högre där tillgången på vapen är lägre (och vice versa). (Viss statistik, emellertid en mycket liten minoritet av den, pekar ibland – i alla fall temporärt – åt motsatt håll. Det handlar ofta om hur man räknar och vad man räknar. Det finns, såsom ofta upprepas, lögner, förbannade lögner och statistik.)

Men statistiken är egentligen ointressant, för logiken är uppenbar och självklar. Det är inte en moralisk utsago, utan ett konstaterande om hur människor fungerar givet omständigheter och incitament. Ett enkelt ekonomiskt synsätt gör klart bortom alla rimliga tvivel att vapenlagar leder till att Medelsvensson är vapenlös medan brottslingar har vapen – det är inte en hållbar situation. Att detta dessutom skapar en lukrativ marknad för organiserade ljusskygga element gör det inte särdeles mycket bättre. Effekterna följer direkt av orsaken, oavsett om man vill det eller ej.

Det enda sätt på vilket ett vapenförbud verkligen kan lösa våldsbrott är om ett förbud verkligen leder till att tillgången på vapen är absolut noll – alltså om även den svarta marknaden respekterar förbudet. Men det är oerhört naivt att dra sådana slutsatser; faktum är att en sådan logik är kontradiktorisk – förbudet gör innehav till brottsligt medan argumentet är att brottslingen inte bryter mot lagen. Det är inte ett rimligt synsätt. Den svarta marknaden skapas av förbudet och brottslingar bryr sig knappast om ifall de begår ringa brott utöver det större brott de redan planerat. Inte minst som förbudet näst intill garanterar att brottsoffret inte kan försvara sig.

Det är förståeligt att man kan känna obehag inför vapen, men det är inte vapnet i sig som är farligt – det är människan som bär det och som använder det som är det farliga. Eftersom vi inte kan avväpna den undre världen står vi inför ett enkelt (om än obehagligt) val: antingen behåller vi och skärper vapenlagarna så att vi avväpnar oskyldiga, hederliga människor; eller så tillåter vi att människor får försvara sig. Det senare handlar inte om att legalisera hot eller mord – det är fortfarande olagligt. Men frågan vi måste ställa oss är vilka vi tror i större utsträckning kommer att lyda lagen: hårdhudade brottslingar eller medelsvenssons?