Förvirrat om euron

Ekonomihistorikerna Jonas Ljungberg och Tony Johansson ställer sig kritiska till euron och hävdar att valutan är anledningen till att vissa länder drabbats hårdare av den globala ekonomiska krisen. Slutsatsen att euron är starkt problematisk är förvisso korrekt, men författarnas analys är svårslagen i dess djupa okunnighet, oklarhet och förvirring. Fakta blandas med personliga åsikter och direkta felaktigheter som bildar en svårförståelig sörja.

Att euron är problematisk på många plan är knappast en radikal slutsats. Det är snarare så att euron, genom att vara en överstatlig valuta kontrollerad av ett fristående organ som skapats genom mellanstatligt samarbete, knappast har förutsättning att vara oproblematisk. Den generella slutsatsen som Ljungberg och Johansson drar är således korrekt, även om de anektdoter, fallstudier och faktapåstående som författarna anger som stöd för sin tes hamnar långt ifrån vad som är sanning – eller ens den gråzon som omger den.

Redan första meningen osar av osanning, även om författarna säkerligen skriver detta i tro att det som skrivs är sant. Att en stark valuta är en “genväg till välstånd” är inte så mycket en myt som det är ett medvetet ihopblandande av korten. En valuta är per definition ett handelsmedel, ett värdebärande medium som möjliggör handel på en marknad baserad på arbetsdelning. Utan valuta hade de allra flesta av de produkter vi ser och köper idag inte funnits, helt enkelt för att det inte varit möjligt att tillgodogöra sig frukten av andras arbete medelst frukten av sitt eget arbete. Oavsett vad en valuta består av har den främst denna handelsunderlättande funktion.

Av detta följer att en valuta knappast har varken positiv eller negativ effekt på ett samhälles uppnående av högre välstånd. Ljungberg och Johanssons perspektiv baseras alltså på en mycket vidare definition av vad som kännetecknar en valuta. Det är uppenbart att valutan för dessa herrar inte bara har den handelsstödjande marknadsfunktionen utan även är ett politiskt instrument, som med fördel kan nyttjas för att “finjustera” ekonomin. Utan denna grundsyn är påståendet om den starka valutans välståndseffekter värdelöst. Faktum är att det inte går att uttala sig om en valutas “styrka” annat än om den ses som ett politiskt instrument skapat av och för politiker (åtminstone i demokratier).

Detta ger dock också vid handen en syn på ekonomin som underställd politiken och i ett ständigt beroende av att justeras, fixas och räddas – av politiker och byråkrater. Endast i en sådan kontext kan man tala om “starka” och “svaga” valutor, där “starka” valutor implicerar att valutan underställts en monetär politik som med ger hög prioritet till att söka upprätthålla valutans värde. “Svaga” valutor, å andra sidan, är sådana som antingen är i beroendeställning till “starka” sådana eller som är beroende av stater med dåligt förtroende på marknaden, dvs där de som handlar med eller med hjälp av valutan inte litar på att den behåller sitt värde.

Att detta är den syn som Ljungberg och Johansson uppenbarligen har gällande valutor visas tydligt av deras uttalande om att “[e]n valutas värde bör avspegla den underliggande ekonomiska utvecklingen”. Återigen görs tydligt den för Ljungberg och Johansson viktiga kopplingen mellan den politiska makten och valutan: ekonomi och politik är sammanvävda och ömsesidigt beroende av varandra, där politiken dock – i realiteten – har överhanden och ansvaret att korrigera ekonomin.

Det ska förvisso erkännas att Ljungberg och Johansson med detta perspektiv endast tar verkligheten som utgångspunkt. Världens valutor är idag inte grundade i något som på marknaden anses värdefullt, utan är endast pappers- eller digitala konstruktioner som ges “värde” användarnas ögon genom politiska dekret (dvs den lagligt påkallade skyldigheten att acceptera viss valuta som betalning) och, till viss del, i utrikiska valutor av liknande art.

Detta perspektiv är inte ett problem i analysen av euron som kontrollerad av den mellanstatliga centralbanken ECB i relation till medlemsländernas nationella ekonomiska politik. Denna “mismatch” mellan nivåernas mål skapar nödvändigtvis en friktion som gynnar vissa medan andra får det relativt sett svårare. Detta är ett verkligt problem med euron och EMU, vilket skapar politiskt och folkligt tryck för att centralisera även den ekonomiska politiken för att undvika sådana problem. (Huruvida detta var ett medvetet mål för dem som så starkt förespråkade valutaunionen är en annan fråga.)

Problemet är att författarna näst intill omedelbart väljer att ta steget till ekonomisk politik och de “ekonomiska recept” som syftar till preskriptioner på hur man kan “ta sig ur” krisen. Detta steg är okunnigt och felaktigt på många sätt. Förvisso har de rätt i att vi lever i en era med pånyttfödd keynesiansk tro, vilken som utgångspunkt ser marknaden som starkt problematisk (utlämnad till “animal spirits”, för att använda Keynes uttryck), men deras hänvisning till den stora depressionen på 1930-talet visar på Ljungberg och Johanssons okunnighet.

Hänvisningen implicerar nämligen det som är att känneteckna som mytbildning snarare än kunskap kring politiken under den stora depressionen. Den gängse myten säger att världen kastades ned i en ekonomisk depression (antagligen, även om det ofta förblir osagt, på grund av kapitalismens “inneboende kontradiktion”) som förvärrades av de besparingar som gjordes. Räddningen kom inte, åtminstone i USA, förrän den nya presidenten Roosevelt efterträdde Hoover och då bröt med den senares åtstramningspolitik genom stimulanspaket.

Problemet med denna historieskildring är att den går direkt i klinsch med vad vi kan lära av offentliga dokument från perioden. Hoover satsade knappast på besparingar utan gjorde precis vad vi får lära oss att Roosevelt gjorde: han ökade statens underskott genom “satsningar”, skapade politiskt “skydd” för arbete och inkomst, osv. Roosevelt fortsatte bara på den inslagna vägen, även om han förstås gick ytterligare lite längre. Faktum är att det finns mycket som tyder på att en ekonomisk recession eller depression skapas av att marknaden fått tillgång till politiskt skapad kredit, vilken lett till stora investeringar i avancerade produktionsprocesser.

Tillgång till investeringskapital betyder på en marknad att konsumenter och företag sparar snarare än konsumerar, vilket innebär ökad tillgång till kapital som i sin tur leder till billigare kapital. Detta implicerar också att konsumenter valt att skjuta upp sin konsumtion och således att de kommer att konsumera mer framöver; med andra ord föregår tillgång till billigt kapital en ökad efterfrågan. En förväntad ökad efterfrågan är en entreprenöriell möjlighet till framtida vinster, vilket leder till efterfrågan på investeringar i tidiga skeden av produktionsprocessen (t ex i stålbranschen för att tillgodose den förväntade efterfrågan på bilar).

Uppgången är ohållbar eftersom det kapital som finns på marknaden inte är ett resultat av ökade besparingar och därmed ökad framtida efterfrågan. Med andra ord visar sig investeringarna slutligen vara “felaktiga”, vilket leder till ekonomiska problem, massuppsägningar och konkurser. Det är vid denna tidpunkt som så kallade “korrigeringar” sker på marknaden genom att de som gjort felaktiga investeringar tvingas avhända sig sitt kapital och låta mer framgångsrika entreprenörer investera det kapital som finns. Efter denna korrigering kan ekonomin återigen ta fart.

Problemet med den keynesianska synen är att den varken kan eller tillåter att felaktiga investeringar identifieras. Inom keynesianismen baserar man sin analys på ett antagande om att resurserser (kapital och tillgångar) är homogena, dvs att de är bokstavligt talat “likadana” och likvida. Felaktiga investeringar i stor mängd kan således inte vara ett problem, helt enkelt för att en bilfabrik = ett stålverk = en datorhall = kontanter. Att “stimulera” efterfrågan blir då endast ett sätt att få till stånd de omedelbara ombildningarna av kapital så att “rätt” företag får tillgång till investeringskapitalet och kan tillverka produkter som konsumenter efterfrågar.

Att världen inte ser ut på detta sätt är uppenbart för alla utom keynesianer. Kapital investerat i en bilfabrik kan inte omedelbart omsättas i ett stålverk eller en datorhall eller ens kontanter. Sådant tar tid, men sker så fort det är möjligt helt enkelt för att den som äger de produktionsmedel som felaktigt investerats i en bilfabrik vill minimera sina förluster. Ökad efterfrågan förändrar inte omställningstakten. Faktum är att “stimulans” endast skjuter till ytterligare billigt kapital, vilket endast tillåter att de felaktiga investeringarna – som är felaktiga endast i relation till konsumenters verkliga efterfrågan – överlever ännu längre. Detta innebär ytterligare snedvridning av marknaden och leder slutligen till en ännu större nedång.

I Ljungberg och Johanssons artikel framstår den keynesianska “lösningen” – det “globala konsensus” om att krisen ska lösas med ökad tillgång på billigt kapital – som den rätta, ett implicit ställningstagande som understöds av en felaktig beskrivning av den förda politiken under den stora depressionen. Slutsatsen av författarnas resonemang är också att de förespråkar ytterligare keynesianska snedvridningar av ekonomin som en “lösning” på krisen i de länder som “drabbats” på grund av att de nationella regeringarna inte kan använda valutapolitiken för att skapa lätt åtkomligt och billigt kapital. Vad detta leder till är alldeles uppenbart.

Faktum är att krisen vi idag genomlever är, precis som på 1930-talet, ett resultat av en slapphänt ekonomisk politik där kapital gjorts artificiellt billigt och tillgängligt. Detta skapar en boom som nödvändigtvis leder till en bubbla, som sedan spricker och skapar misär. Så var fallet med den så kallade dotcom-bubblan, vilken generellt löstes på keynesianskt vis. Detta ledde i sin tur till fastighetsbubblan, som nu också spruckit. Frågan är om vi verkligen ha råd att försöka oss på ytterligare stimulanspaket för att skapa en ännu djupare kris om några år. Olönsamma investeringar bör tillåtas att korrigeras så snart som möjligt, vilket skulle leda till minimal påverkan på antalet arbetstillfällen. Sådana investeringar ska inte hållas under armarna med skattebetalarnas pengar och därigenom låta oss genomlida en längre nedgång som otvivelsaktigt kommer att följas av en ytterligare – men djupare – ekonomisk recession.

Historielöshet straffar sig i form av att historien tenderar att upprepar sig. Politiker behöver inte bry sig om denna universella sanning eftersom de sällan behöver ta ansvar för sin politik – bördan skjuts på framtida generationer. Men det är något som historiker som Ljungberg och Johansson borde förstå och ta på största allvar.

 

Published February 4, 2010

Newsmill