Att Mises magnum opus på engelska gavs titeln Human Action är inte en slump. Den österrikiska skolan, och framför allt den misesianska grenen, fokuserar på individens agerande – action – snarare än ser till dennes val – choice. Förvisso finns österrikare, som t ex F.A. Hayek, som talar om ”the pure logic of choice” (och bl a Richard Fuerle har skrivit en bok med denna titel), men detta är något som inte är alltför vanligt. Inom den breda mittfåran, den neoklassiska nationalekonomin, är dock valet i sig det viktiga. Detta val av analysenhet får enorma konsekvenser för synen på ekonomisk teori och vad den kan hjälpa oss att förstå (eller förklara).
Ett exempel på detta är synen på marginalnytta. Jag läste nyligen Frank Knights introduktion till den engelska upplagan av Carl Mengers Grundsätze der Volkswirtschaftslehre (1871) från 1951. Denna introduktion är intressant av framför allt två skäl. Det ena är att Knight är oerhört skeptisk till Mengers egentliga bidrag till ekonomisk teori, vilket gör det till ett mycket märkligt val av introduktion till den första översatta upplagan av ett ekonomiskt mästerverk. Det andra är att Frank Knight, som ju var en mycket inflytelserik nationalekonom vid University of Chicago, nästan helt missuppfattar det Menger talar om. Den kritik Knight anför är bland annat att Menger använder ett alltför lättförståeligt, enkelt och därför torftigt språk, vilket gör att analysen blir trubbig. Så det förefaller underligt att Knight, trots detta enkla språk, så helt kunde missförstå Menger.
En av dessa diskussioner som Knight missförstår och därför inte går in på i detalj (eftersom Knight ansåg att Menger inte ägnade det tillräcklig uppmärksamhet) är begreppet marginalnytta i samband med Mengers betoning av kausalitet. Menger börjar sitt mästerverk med orden: ”Allting är underställt lagen om orsak och verkan”. Knight gör sig rolig över detta och hävdar att Menger senare glömmer detta provocerande uttalande i sin simplistiska analys av ekonomiska samband och individers agerande. Men egentligen är det Knight som missförstår, vilket är en direkt konsekvens av dennes fokus på matematisk analys.
Knight hävdar nämligen att det viktiga inte är huruvida en individ väljer ett visst medel för att uppnå ett mål, utan huruvida samma individ skulle välja lite mer eller lite mindre. Detta är en direkt verbalisering av den matematiska analysen, där ekonomer tar derivatan av olika funktioner för att finna optimala val och identifiera där t ex nyttofunktioner kan maximeras under budgetrestriktioner. Där bägge funktionerna kan definieras matematiskt kan man också finna där dessa kurvor tangerar varandra, vilket är det ”optimala” valet.
För att exemplifiera, tänk dig att du av någon anledning väljer att skaffa vetemjöl, t ex för att du ämnar baka bullar till fikat, och anta vidare att du har alla andra ingredienser – det är mjölet du saknar och som är den ingrediens som bestämmer hur många bullar du kan baka. (Du har en obegränsad mängd gäster till fikat, så du kommer att göra av med precis så många bullar som du bakar.) Givetvis har du begränsningar även i form av pengar – du har inte råd att köpa hur mycket mjöl som helst. Så frågan är hur mycket mjöl du köper – vad maximerar din nytta?
För en neoklassisk ekonom beräknas optimum efter hur mycket du värderar mjölet, bullarna och pengarna du har att spendera. Detta görs matematiskt och således kan din nytta maximeras intill minsta mjölkorn; man kan mycket väl komma fram till att du bör köpa 2 013,49673 gram mjöl, dvs en tvåkilos mjölförpackning samt ytterligare 13,49673 gram. Med detta mjöl kan du sedan baka 25,692 bullar – inte 25 eller 26 bullar och inte heller 25,7 bullar. Nej, 25,692 stycken. Detta är optimalt, för det maximerar din nytta.
En lekman skulle omedelbart påpeka att det är galenskap, alldeles oavsett vad de matematiska beräkningarna visar. För det är omöjligt att köpa just 2 013,49673 gram mjöl – precis som det är omöjligt att baka 25,692 bullar. Istället köper man ju – förstås – en tvåkilos mjölförpackning och bakar 26 bullar (om det är vad man vill) som är lite mindre än standardstorleken. Det är ju så mycket enklare!
Men den matematiska analysen visar problemet med detta resonemang: det är ju inte optimalt.
Carl Menger, precis som Mises och de allra flesta österrikare, hade här hållit med lekmannen: det är totalt värdelöst att beräkna optimalitet på det sättet – och det har ingen som helst relevans på marknaden. Det viktiga är nämligen inte matematisk precision, utan att förstå individens agerande. Och det finns inga individer som går till närmaste ICA eller Konsum för att köpa en tvåkilos mjölförpackning och ber om ytterligare 13,49673 gram mjöl – för att baka precis 25,692 bullar.
Individers agerande är inte beroende av de oändligt små steg som matematiken med perfekt precision kan förutse. Det är därför Menger redan 1871 inte använde matematik – inte för att han inte var matematiker (hans son var en framstående sådan!), utan för att matematik faktiskt är ganska värdelös i ekonomisk teori. Detta gäller även om vi avrundar resultaten.
Tänk dig en person som vill baka en paj och att det i receptet står att det krävs sex normalstora ägg för att baka pajen. Det är helt irrelevant för denna person om han kan få ett sjunde ägg för ett bra pris, för det har inget som helst värde för det mål som han eller hon eftersträvar. För att baka en paj krävs sex ägg, vilket betyder att den ekonomiska vara som värderas av en individ som ska baka paj(er) är ägg i sexpack. För att baka en paj krävs ett sexpack, för att baka två pajer krävs två sexpack, och så vidare. Österrikisk ekonomi inser detta och har alltid – ända sedan Menger – insett detta. Det medel som väljs är beroende av det mål som subjektivt värderas av individen – och medlet värderas efter hur målet värderas. Däri ligger den kausalitet som Menger påvisade redan i början av Grundsätze.
Och det är härigenom agerandet är det viktiga, eftersom vi agerar i verkligheten (vårt medel) för att uppnå mål som vi själva identifierat och subjektivt värderar. Vi kan inte agera på 2 013,49673 gram mjöl lika lite som vi kan köpa ”knappt” eller ”drygt” sex ägg. Om mjöl säljs i tvåkilospåsar är det detta vi tar med i våra ”nyttokalkyler” när vi agerar, inte någon slags abstrakt och matematiskt precis optimering. Precis som vi köper ett visst antal ägg efter vad vi tänkt att använda dem till.
Om jag bara kan få tag på fem ägg så bakar jag ingen paj – då stillar jag hungern på annat sätt, kanske genom att koka dem eller göra äggröra. Och det ligger kanske på en helt annan plats på min värderanking. I så fall är det ett annat mål och värderingen är en annan. Det kan mycket väl vara så att fem ägg ligger långt under min värdering av sex ägg, helt enkelt för att jag älskar paj, medan sju ägg inte tillför någonting alls (varför skulle jag vara intresserad av att baka en paj och sedan ha ett ägg i kylskåpet?). Vi talar alltså om helt andra mål och en helt annan nytta av fem eller sju ägg jämfört med sex ägg. Om den ekonomiska nyttan är att baka paj, så är det ekonomiska medlet ägg i sexpack. Allt annat är irrelevant för det mål vi försöker uppnå.
På det här sättet är österrikisk ekonomi radikalt annorlunda än den nationalekonomi som lärs ut vid universiteten idag. Det är på grund av denna radikala verklighetsförankring som österrikare inte använder matematiska formler för att finna ”optimum” och det är också därför vi inte med absolut precision kan säga exakt vad som kommer att hända – eller när. Vi kan däremot förstå vad det är som pågår och säga att – ceteris paribus – så leder det enda eller det andra agernadet till effekterna si och så jämfört med vad som annars skulle ha varit. Världen är i grunden kausal, inte minst för att vi agerar i enlighet med de mål vi värderar – och väljer medlen för att uppnå dessa mål (inte tvärtom).
Det hela är egentligen mycket enkelt, men det var uppenbarligen alltför svårt att förstå för Frank Knight. Österrikare är vanligtvis inte alls intresserade av matematiskt ”vackra” formler och modeller, utan försöker förstå verkligheten för vad den är. Det vi försöker förstå är de mönster som uppstår på grund av att individer agerar som de gör. Och vi ser individers agerande för vad det är, på dessas egna villkor, vilket kräver en subjektiv värdeteori. Det är så Menger ursprungligen formulerade sin ekonomiska teori och det är på det spåret som skolans teoribildning utvecklats av Böhm-Bawerk, Mises, Rothbard och andra.