Den politiska skalan beskrivs alltid i termer av ”höger” och ”vänster”. Vi är så vana vid det att de flesta inte reflekterar över vad det betyder. Den ursprungliga betydelsen av orden, som har att göra med hur reaktionära och progressiva representanter placerades i det franska parlamentet, har ingen som helst relevans. Nyliberalism anses för det mesta vara ”ultrahöger” tillsammans med socialistiska avarter som nazism och fascism; betongsossar och bevara-vänstern placeras slentrianmässigt med den radikala vänstern.
Eventuellt kan man hitta vissa åsikter som verkar gå hyfsat i linje med höger/vänster-skalan. Vissa anser högern vara mer individualistisk och vänstern mer kollektivistisk; högern är mer för konkurrens och korporationer medan vänstern är mer för samverkan och kooperativa organisationer. Men samtidigt anses högern vara nationalistisk (vilket knappast är kompatibelt med individualism) och för nationalstaten, medan vänstern gärna talar om små minoriteters rätt (i alla fall så länge det är politiskt korrekt) samt rätten att bilda små självbestämmande kollektiv. Men även om högern gärna talar företag och ekonomiska incitament, så har man ingenting emot att syssla med social ingenjörskonst på hög nivå så länge det handlar om nationen, folksjälen, våra ”värderingar” och gemensamma historia. Medan vänstern är emot både mellanstatliga samarbeten och en överstatlig välfärdsstat – men man är ändå för ”internationalism”.
Man måste nog vara etatist för att förstå det hopkok av allehanda idéer som går stick i stäv med varandra men som ändå presenteras som enhetligt. Och det är ju trots allt detta som är den gemensamma nämnaren för både höger och vänster – tron på staten. Det är bara det att de vill använda den till (ibland) olika saker. Bägge ”sidor” vill dock skapa ett samhälle i enlighet med de värderingar de själva råkar hysa. Alla medborgare ska gjutas i samma form, oavsett om det är en nationalistisk, kollektivistisk eller individualistisk sådan.
Men det finns något som ständigt återkommer som skillnad mellan ”höger” och ”vänster” – och som gör det omöjligt att kommunicera mellan dessa så politiskt närstående läger. Man talar ibland om vänsterns ”värme” och högerns kalla, kalkylerande ”ekonomism”. Det ligger något i detta. Inte för att vänstern på något sätt skulle vara mer medkännande än högern (bägge vill ju göra i stort sett samma saker med hjälp av samma medel: staten) eller för att högern bättre förstår sig på hur ekonomin fungerar (även om det kanske är mer sant än vänsterns ”värme”). Samma skillnader återkommer nämligen när man lämnar den så djupt inrotade etatismen och ser till dem som inte anser sig ha rätt att tvinga andra att leva på visst sätt.
Skillnaden ligger i hur vi tänker, försöker förstå och reagerar på omvärlden: spontant känslomässigt eller rationellt kalkylerande.
De som identifierar sig som vänster reagerar ryggmärgsmässigt mot orättvisor och förfasas över sådant som spontant och intuitivt är ”fel”. Det spelar inte så stor roll om två av ens åsikter inte går ihop eller om en kortsiktig lösning antagligen leder till värre problem längre fram. Faktum är att man sällan ens funderar på filosofiska frågor om orsak och verkan i sociala miljöer. Det är egentligen ganska ovidkommande när något är fel och pockar på vår uppmärksamhet.
De som istället identifierar sig som höger saknar ofta passionen och kommer fram till vad de egentligen tycker efter att noga ha övervägt alternativen. Och man ser inte endast till lösningen på ett problem för stunden, utan funderar över vad som åstadkommit det, huruvida denna orsak fortfarande föreligger – och vad tänkbara lösningar kan tänkas leda till. Man kan instinktivt tycka att något känns fel, men det leder alltid till att man rationaliserar så att känslan förefaller rimlig och logiskt stringent.
Är det konstigt att de inte kan tala med varandra?
Den som är vänster har varken tid eller intresse av att lyssna till högermannens långa resonemang som för vänstermänniskan verkar helt irrelevant – dessutom verkar passionen saknas. Det är ju ett fel där ute, som måste rättas till. Högermannen finner det istället oerhört frustrerande att det inte går att resonera med vänstermänniskan – hon lyssnar ju inte på argument, kommer med alla möjliga påståenden som sällan har med varandra att göra. Det finns helt enkelt ingen bakomliggande logik som är identifierbar, vilket gör högermannen helt vilse.
De flesta av oss känner nog igen oss – oavsett om vi identifierar oss med höger eller vänster. Och det är inte konstigt att vänstermanifestationer kan dra massor av folk i enorma protester på kort tid medan högern kan planera i månader samtidigt som bara ett ynka fåtal slutligen dyker upp. I det förra fallet tar passionen överhanden och man har inga problem att släppa allt man håller på med för en stunds protesterande och försöka-göra-rättande. I det senare finns så mycket annat som antagligen blir mer värdefullt eller har större möjlighet att leda till riktig förändring; och varför ”offra” flera timmar på att stå på ett torg när man istället lugnt och metodiskt kan arbeta för att göra skillnad på lite sikt?
Vänstern har helt enkelt en annan tidspreferens än högern. De som identifierar sig som höger är ofta samma människor som gör långsiktiga investeringar för trygghet längre fram, som tar väl avvägda beslut och köper försäkringar. De som identifierar sig som vänster bränner hela lönen på en gång och oroar sig inte för morgondagen förrän idag börjar närma sig sitt slut; och de har ingen som helst förståelse varför högermannen efter decennier av medvetet sparande ”är rikare än jag”.
Som nämndes tidigare återkommer dessa skillnader i de mer radikala led där staten inte längre används som hammaren som kan lösa alla problem som man redan utgett för att vara spikar. Den anarkistiska vänstern ser klyftor, orättvisor, klasser och förtryck – och det måste vi göra något åt. Nu! Bums! Med detsamma! Pengar verkar vara involverade i en väldig massa av dessa problem – så avskaffa dem! Företag gör enorma vinster samtidigt som det finns fattiga människor och misär – tvinga dem att dela med sig.
Alla försök att resonera kring pengars funktion i mellanmänskliga transaktioner och att pengar faktiskt inte har någon inneboende, förtryckande kraft faller platt till marken. Detsamma gäller alla försök att förklara att vinst är ett mått på hur värdefulla tjänster man tillhandahållit enskilda konsumenter och samhället i stort; att vinst delvis är en återbetalning till dem som investerat stora besparingar för årtionden sedan.
Det finns en anledning till att de som läser ekonomi är mer höger än dem som läser sociologi. Ekonomi är en logisk vetenskap som söker kausala samband och syftar till att förstå skeenden i samhället utifrån incitament och ageranden över tid; sociologi studerar maktstrukturer som de är idag och håller för sant att om bara ojämlikheterna avskaffades så blir alla bli lika lyckliga som de som idag är överklass. Högermannen ser hur utbyte för ömsesidig vinst så småningom leder till en produktivare allokering av resurser, som leder till ökat samhälleligt välstånd; vänstermänniskan ser maktstrukturer som omfördelar värden som inte kan återskapas, som ger de rika och mäktiga makt att ta från de fattiga och hjälplösa.
Vad är lösningen på dessa problem? Den som ser på samma sätt som högern ser hur man kan lätta på regleringarna och tillåta mer utbyte och därför att mer värde skapas. För den som ser världen från vänster är detta detsamma som att ge de rika och mäktiga fritt spelrum; det är inte en lösning, utan raka motsatsen – det är elakt, föraktfullt och rent av ondskefullt. Inte konstigt att högermannen vill släppa på kontrollerna och låta makten härja fritt – han har ju pengar på sparkontot och kan frossa i andras olycka! Högermannen kan endast sucka till svar och kan för sitt liv inte begripa hur någon intekan se det självklara: att vi är rikare nu än för tusen år sedan, att arbete och utbyte skapar värde, att rikedom är något man presterar – inte tar.
Men även om högermannen skulle lyckas få vänstermänniskan att förstå (hur osannolikt det än är) att en fri marknad leder till ökat allmänt välstånd, så kan hon inte se anledningen till att låta problemen vara och låta lösa sig över tid. Det är fel nu och således måste lösningen också ske nu. Att inte göra något på momangen är att godta problemet – och det är i sig inte försvarbart.
På samma sätt kan vi inte räkna med att den som identifierar sig med högern kan förstå vänstermänniskans passion och krav på förändring nu. Inte heller kommer högermannen att känna sig personligen ansvarig för att lösa problem i sin närhet; att sätta in pengar på Stadsmissionens plusgirokonto är för honom mycket vettigare och mer rationellt än att ödsla tid på att själva hjälpa hemlösa och sjuka.
Oavsett vilken sida man identifierar sig med så måste man försöka förstå drivkraften hos den som tänker annorlunda. Faktum är att vi inte kan säga vilket som är rätt och fel: högermannen har visserligen rätt i det logiska resonemanget om marknaden och samhälleligt välstånd, men det utesluter inte att man också engagerar sig för sina medmänniskor i nuet – och att man uppmärksammar och identifierar orättvisor som de faktiskt är. Det är inte sant att företag är en förtryckt klass för att de regleras och betalar skatt – de får också mängder av förmåner genom statens försorg. Och detsamma gäller arbetare, som förvisso har privilegier genom till exempel lagstadgat stöd till fackföreningar – men som också lider av en sönderreglerad arbetsmarknad och artificiellt låga löner.
Precis som den amerikanske anarkisten Benjamin Tucker talade om så är marknaden lösningen på många problem – inte minst för den förtryckta arbetarklassen. Endast på en helt fri marknad kan arbetaren få betalt i enlighet med det värde han faktiskt skapar. Även den franske anarkisten Proudhon identifierade att marknaden inte tillåter tvingande privilegier – och att den erbjuder lösningar framför allt för fattiga och egendomslösa.
En fri marknad, helt utan statliga privilegier, skulle inte fungera som den pseudomarknad vi har idag. Företagen hade sannolikt varit mycket mindre och många fler, vi hade haft ett gytter av samarbetsformer vid företagens sida såsom kooperativ, föreningar och bygemenskaper, såväl arbetare som entreprenörer och företagsledare skulle alltid få marknadsmässig betalning genom att alltid ha valet att välja bort anställning för frilansarbete och egenföretagande, produktion utan statens transportsubventioner hade skett småskaligt, lokalt och hållbart snarare än i dagens massproducerade globala korporationer, privat egendom hade varit enskild och en garant för frihet och försörjning snarare än en källa till makt och inflytande.
Men för att komma dit måste vi först bortse ifrån höger och vänster – och förstå att och hur vi tänker på olika sätt. Till skillnad från etatister av allehanda nyanser saknar anarkister medel att tvinga och förändra. Vi bör ta detta till oss på ett djupare plan för att förstå att det inte är en motsättning mellan nu och sedan, men också att friheten kräver både passion och eftertänksamhet, både svallande känslor och kalkylerande rationalitet.