Washington Post (WaPo) hade nyligen en artikel som SvD uppmärksammade med titeln ”Fem lektioner i ekonomi från Sverige – återhämtningens rockstjärna””. Även om det nu är sant att den svenska ekonomin återhämtade sig ganska snabbt efter den korta krisen, är WaPos analys mer ett uttryck för önsketänkande än faktabaserade påståenden. Det är sant att de fakta som förs fram är sanna – men deras tolkningar är det inte.
Den första lärdomen är inte direkt raketvetenskap, men Keynesianer håller inte nödvändigtvis med: “Håll dina finanser i ordning när det är bra tider, så har du mer utrymme att manövrera då det är dåliga tider”. Sveriges ekonomi har varit i relativt bra skick efter den depression som landet led av på det tidiga 1990-talet, efter vilken politikerna började städa upp allt som de ställt till med. Sedan mitten på 1990-talet har Sverige enbart haft balanserade budgetar och till och med förminskat statsskulden från strax över 80% till mindre än 40% av BNP. Välfärdssystemet har också, långsamt och steg för steg så att folk inte skulle märka skillnaden, omstrukturerats genom att tillföra incitament för folk att välja produktiva arbetsinsatser istället för statliga välfärdspengar. Många välfärdsprogram har också ändrats från de tidigare eviga subventionerna av lathet till att enbart under en begränsad tid bidra med stöd för anpassning till marknadsförändringar.
Men redan den andra lärdomen, “Stimulanspaket kan vara effektivare om de är automatiska”, luktar som Keynesianskt önsketänkande. Författaren verkar mena att Sverige lyckades klara sig ur krisen relativt snabbt eftersom landets regering “alltid” stimulerar ekonomin, medan temporära stimulanspaket (som de som Bush II och Obama försökte sig på) inte verkar fungera. Självklart är ett omfattande välfärdssystem i själva verket en börda för ekonomin – det är knappast så att konstanta stimulanser gör ekonomin depressions-säker. Och, om man tänker på det, så motsäger verkligen denna “andra lektion” den första lektionen: hur kommer det sig att ett land snabbt kan återhämta sig när den inte bidrog med temporära stimulanser och nyligen och konsekvent hade skurit ner på och omstrukturerat välfärdssystemen, samtidigt som skatter sänktes specifikt för de med [verkliga] jobb? Det är knappast så att det var “stimulanspaketen” som tog Sverige ur krisen.
Den tredje lärdomen verkar vara ett försöka att kväva det ökande stödet att granska (eller avskaffa) FED. Enligt WaPo behöver ett land “använda monetär politik aggressivt” för att “lösa” krisen. Den svenska riksbanken gav marknaden negativa räntor och WaPo säger till oss att det var detta som räddade landet. Intressant nog nämner de inget om vad Riksbanken gjorde innan krisen – under boomen. kanske arbetade inte Riksbanken lika hårt som FED för att försöka skapa en bubbla till att börja med?
Den fjärde lektionen är det vanliga merkantilistiska struntpratet som man kan förvänta sig från journalister som är helt och hållet okunniga om ekonomi. Sverige “räddades” eftersom staten lyckades “hålla värdet av valutan flexibel” under krisen, vilket förbättrade exportörernas lönsamhet då kronan föll. Nåväl, orsaken till att kronan inte har en fast växelkurs är för att detta var en av orsakerna till varför recessionen under det tidigare 1990-talet eskalerade till en depression; kronan var knuten till euron, eftersom den svenska staten hoppas att den skulle gå in i EU och anta euron 1995. Men detta skedde inte. Med en fluktuerande kommandovaluta satte marknaden dess värde beroende på hur det stod till med de offentliga finanserna, vilket på ett sätt bidrar med en sorts kontroll på statliga utgifter. Det faktum att kronan föll under krisen, vilket betyder att svenskar omedelbart blev fattigare jämfört med andra människor som använde dollar och euro, påminde bara ledande politiker att de inte borde frossa i underskottsfinansiering…
Den femte lärdomen är inte så mycket en lärdom som ett desperat rop i vad Mises kallade “statsdyrkans” (eng. statolatry) namn: WaPo påstår att “bankirerna kommer alltid begå misstag; se bara till att de inte fördömer hela ekonomin”. Uppenbarligen ska man tolka meningen som att bankirer och andra privata intressen alltid kommer att begå misstag, men inte den välvilliga staten. Det följer från lärdomarna 2-4 att staten räddade Sverige (i alla fall är det så mainstream-media tänker), och lärdom nummer fem gör enbart denna “sanning” mer explicit.
Precis som andra pro-statliga lärdomar är dock detta ett väldigt intressant uttalande eftersom det är så märkligt i sin totala idioti. WaPo nämner banker kan ha lärt sig något från den mycket värre krisen under det tidiga 1990-talet, under vilken den svenska staten förstatligade banker och höjde räntenivåerna till 500 %, men den verkliga räddaren i nöden är (givetvis) staten. Det utropas att “aktioner för att rädda banker kanske är nödvändigt för att rädda en ekonomi” och att hålla misslyckade banker vid liv är nödvändigt för att ekonomin inte ska krascha, men att staten ändå behöver ge bankerna (dess barn?) en rejäl omgång med smisk så att de inte tar för stora risker nästa gång.
Uppenbarligen är det detta som WaPo tror att staten gjorde på det tidiga 1990-talet och det var därför det bara krävdes lite stöd under den nuvarande krisen. Men Sveriges försök att “lösa” krisen på 1990-talet bidrog i princip med en mall för hur den federala staten borde agera i den nuvarande krisen: rädda banker och förstatliga dem, åta dåliga skulder, nya statliga regleringar och en övervakande myndighet… Det är därför till exempel Paul Krugman har använt Sverige som ett exempel på hur man får ett slut på krisen. (Men, givetvis drar WaPo slutsatsen att utan FED hade det svenska bankväsendet kraschat ändå)
Intressant nog lider många Keynesianer av minnesförlust. De relativt radikala och sunda förändringar som skett i den svenska välfärdsstaten mellan 1992-2007 nämns mystiskt nog aldrig i deras analys av krisen.
Fortsätt vidare, gott folk, det finns inget av intresse att se här.
Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.