Inkrementalism: de små stegens tyranni

En fråga som mången libertarian bör ha ställt sig är varför frihetens idéer verkar ha så svårt att få verkligt inflytande över samhället. Visserligen hävdas från allehanda etatistiska håll att ”nyliberalismen” (vilken i många sammanhang verkar likställas med libertarianism) varit en stor politisk kraft bakom omvälvande förändringar i västvärlden sedan åtminstone början av 1980-talet. Men samtidigt har statens omfattning, dess regleringar, dess krig, dess övervakning och så vidare på nästan samtliga fronter ökat dramatiskt. Den politiska maktens retorik har möjligen i vissa avseenden kryddats med libertarianism, men effekten av politiken är dess raka motsats.

Så varför har libertarianism så förbenat svårt att åstadkomma verklig förändring?

Svaret på frågan är enklare än man kan tro. Mises skriver i Human Action att regleringar alltid leder till eller skapar två problem. För det första förmår regleringen inte lösa det tänkta problemet ens på regleringsivrarens villkor – man åstadkommer helt enkelt inte det man hade tänkt. Minimilöner leder inte till att folk tjänar mer eller att fattigdom bekämpas, importtullar leder inte till fler arbetstillfällen i det egna landet, och så vidare. Så problemet kvarstår, om än i annan skepnad eller i en något förändrad beskaffenhet.

För det andra skapar regleringar alltid nya problem – de har oavsiktliga konsekvenser som står i bjärt kontrast till regleringsivrarens uttalade önskemål. Till exempel leder minimilöner till att fler blir arbetslösa, vilket knappast är tanken, och importtullar leder till dyrare produkter och mindre effektiva företag. Så varje reglering skapar därför ett till synes skriande behov av ännu fler regleringar – för att först lösa problemet som den första regleringen syftade till att lösa, samt för att sedan lösa de andra problem som regleringen ledde till.

En ganska uppenbar lösning på problematiken som sådan blir ju då att rulla tillbaka regleringarna och därmed pö om pö återställa ordningen. Det är ju trots allt så att om en reglering skapar två problem så bör en avskaffad reglering leda till att två problem blir ett.

Men det är faktiskt inte så enkelt.

Anledningen är att effekterna av en reglering sällan identifieras som konsekvenser av densamma. Istället ser man dem som nya problem, för de ser lite annorlunda ut och uppstår sällan direkt efter att en reglering börjar gälla. En lag om minimilön får till direkt effekt att de som behåller jobben i låglöneyrken får lite mer betalt. Men på sikt leder det till långt färre sådana arbeten, samt allehanda diskriminering (eftersom det skapas en lagstadgad köparens marknad).

Arbetslöshet och diskriminering ses inte som problem på grund av minimilön, utan som enskilda problem som måste lösas på annat sätt. Den ekonomiska oförståelsen för regleringars direkta och långsiktiga konsekvenser – hos både den politiska makteliten och ”vanligt folk” – leder oss i fördärvet. Det finns inte och kommer heller inte att uppstå en opinion för avskaffandet av minimilöner, för det känns rätt att folk får mer i lön. Och problemen kan istället skyllas på annat.

Problemet med detta är att libertarianer som vill ”rulla tillbaka” staten jobbar i uppförsbacke – mot folkopinionen. Att argumentera mot minimilöner görs sällan väl med hjälp av rationella argument. Argumentet för minimilöner är nämligen inte rationellt, utan känslomässigt. Med andra ord framstår man som en känslokall och hemsk människa om man tycker att folk inte ska få en anständig lön (som det ofta heter). Även om det inte borde vara så – framför allt inte när det gäller hur ett hållbart och rättvist samhälle ska struktureras – så är det sällan rationella argument bär någon vikt alls mot känslomässiga uttryck (oavsett hur blinda de är).

De flesta libertarianer har nog råkat ut för liknande, oavsett om det handlar om ekonomiska frågor eller annat. Men problemet är faktiskt långt värre än att argumentera emot (den förvisso vilseledda) folkopinionen. Problemet antyds redan i Mises ord ovan, även om det sällan lyfts fram tydligt nog: att en reglering inte löser problemet betyder inte att den inte har någon påverkan på det. Det är faktiskt tvärtom; regleringar förändrar människors beteende och därmed förändras problemet. Med andra ord: det verkar som att varje reglering har någon slags effekt, även om den inte är en slutgiltig lösning.

Vad detta betyder är att det finns två problem med att ”rulla tillbaka” staten och dess regleringar. För det första så återskapar man problemet: avskaffade minimilöner leder givetvis till att vissa löner kommer att (se ut att) gå ned, oavsett om detta sker i form av nya arbetstillfällen eller sänkta löner för befintliga anställda. Och avskaffade importtullar leder till att vi importerar fler billiga produkter och riskerar att mista inrikes arbetstillfällen.

Avskaffade regleringar leder alltså ganska snabbt till problem som man relativt enkelt kan härleda till den avskaffade regleringen. Med andra ord: det är svårt att se de oavsiktliga och långsiktiga konsekvenserna av en reglering, men det är förhållandevis enkelt att se (de negativa) effekterna när den avskaffas.

Dessutom leder en avskaffad reglering inte till att man återgår till ursprungssituationen, för människors beteende har redan förändrats och det finns alltså ingen anledning att tro att de går tillbaka till att göra precis som tidigare. I den mån en avskaffad minimilön leder till att vissa löner sjunker kommer vi knappast att se en yrkeskår stilla och tacksamt ta emot de arbetstillfällen som skapats: de har vant sig vid att de som privilegierats med arbeten med reglerade löner tjänat mer, så de kommer knappast att acceptera lägre löner.

Faktum är att även de som genom regleringen tvingats till arbetslöshet kommer att protestera trots att de nu kan få ett jobb. De har ju sett att andra tjänat mer för samma arbete, så varför ska de nöja sig med mindre?

Lägg därtill att företagen redan investerat i maskiner, ändrat rutiner osv för att komma runt problemet med att arbetskraften varit en förlustaffär på grund av kravet på höga minimilöner. Med andra ord: de arbetstillfällen som fanns innan regleringen återkommer inte i samma utsträckning efter att regleringen avskaffats. (Detta är samma problem som efter en lågkonjunkturs korrigering av investeringar: vi återskapar inte högkonjunkturen, utan finner oss i en ny situation baserat på verkliga preferenser.)

Vi kan alltså inte komma tillbaka till situationen så som den såg ut innan regleringen. Man kan uttrycka det som att regleringen har effekt även efter att den avskaffats, för den har redan satt sin prägel på verkligheten.

Vi ser alltså att en avskaffad reglering också leder till problem: det ursprungliga problemet återskapas, men ofta blir det ännu värre än det var tidigare. För detta beskylls (korrekt, dessutom) den som argumenterat för och genomdrivit att regleringen avskaffats.

Men vad betyder detta för libertarianismen? Det leder oss till en ganska uppenbar slutsats som många dessvärre valt att bortse ifrån: att det inte handlar om att ta steg i ”rätt riktning” genom att ”rulla tillbaka” staten. Det finns nämligen ingen rätt riktning att gå i – både fler och färre regleringar skapar problem. Det grundläggande problemet ligger nämligen inte i en specifik reglering, utan att det regleras. Det är systemet som sådant som är problemet, inte att regleringar får förödande konsekvenser.

Vi har framhållit detta i ett otal artiklar tidigare, men det tål att upprepas: det är statens existens, dess våldsmonopol och därmed reglering av och tvångsbaserade omstöpning av mellanmänskliga relationer, som är problemet. Det går inte att tala om detta i termer av ”mer” eller ”mindre” och huruvida det ena eller andra är i ”rätt riktning”. Fler regleringar är inte nödvändigtvis sämre, för både deras införande och avskaffande skapar nya problem. Olika människor drabbas i olika omfattning, vilket betyder att varje förändring (snarare än avskaffandet) av systemet alltid kommer att få några vinnare och några förlorare. De som vinner gör så på förlorarnas bekostnad; det är så politikens värld fungerar. Det är detta som är de små stegens tyranni – varje steg, oavsett ”riktning”, skapar problem som innebär (orättfärdigt) lidande.

Alltså handlar libertarianism om en enda sak – och måste handla om just detta: avskaffandet av aggressivt våld och tvång i samhället, vilket framför allt betyder att den institution som helt baseras på sådant tvång och våld måste slopas. Först därigenom tar vi ett verkligt steg i rätt riktning.