Keynesianismens lockelser

Den ganska nyligen avlidne men inflytelserika nationalekonomen Armen Alchian lär ha sagt att ”there is no such thing as macroeconomics” (”det finns inget sådant som makroekonomi”). Det finns ytterst goda skäl till att hålla med Alchian, oavsett om det var ett uttalande gjort i all seriositet eller delvis med glimten i ögat. Makroekonomi är nämligen en teoribildning som är fristående från övrig nationalekonomi, från vetenskapens tradition och historia, samt som har en tydlig politisk underton.

Om man studerar nationalekonomi så får man nästan utan undantag ta kurser i både mikro- och makroekonomi. Det erbjuds emellertid aldrig kurser i ”meso”-ekonomi eller som visar hur mikro- och makronivåerna hänger ihop. Anledningen är att det är omöjligt. Nationalekonomi har sedan åtminstone den så kallade ”marginella revolutionen” på 1870-talet sökt förklara sociala fenomen med hjälp av de mest grundläggande byggstenarna: individers agerande.

Genom att studera de val och det handlande som individer gör enskilt samt i samverkan kan man förklara prisbildning, organisationer, ekonomisk tillväxt och utveckling, osv. Alla teorier hänger ihop och skapar en helhet. I den meningen hade Alchian helt rätt: det finns ingen makroekonomi, för det finns bara nationalekonomi. Teorier som beskriver fenomen på en lägre aggregationsnivå är och bör bygga på samma antaganden som de som fokuserar på en högre sådan nivå. Allt annat är absurt.

Nationalekonomer har dock alltid varit intresserade av att analysera fenomen på väldigt hög aggregationsnivå i termer av ”nationer” eller ”ekonomier”. Det var så vetenskapen i sin linda, som politisk ekonomi, växte fram. Men den drogs med stora problem på grund av den höga aggregationsnivån, vilket bland annat går att se i det klassiska diamant-och-vatten-problemet som de så kallade klassiska nationalekonomerna hade svårt att lösa. Det var med marginalnyttoanalysen (Menger, Jevons och Walras) som detta problem löstes och den nationalekonomiska analysen blev enhetlig och därmed en fullskalig vetenskap.

Det var i denna teoribildning som Mises utvecklade den österrikiska teorin om pengar och konjunkturcykler i Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel (1912). Mises bidrag är en förklaring av makrofenomen med hjälp av en fullskalig mikroanalys, som bygger på att individer handlar i enlighet med vissa mönster samt svarar till incitament: vi väljer våra mål och medel att nå dessa mål mot bakgrund av vår uppfattning om världen.

Konjunkturcykelteorin är därför i grunden en teori om hur individer påverkas av förändringar i de institutioner (räntor, priser, pengar, osv) som de förlitar sig på. När räntan inte längre motsvarar människors tidspreferens utan är medvetet snedvriden genom den monetära politiken för vissa kortsiktiga mål på aggregerad nivå, så reagerar ekonomiska aktörer på ett relativt förutsägbart sätt så länge de tror att den är verklig och inte artificiell. Tilltron till marknadsinstitutioner som helt eller delvis förvanskats genom politiken, vilket betyder att de inte längre motsvarar människors verkliga ageranden, gör att makten kan använda ekonomiska medel i politiska syften. Det går till exempel att med politiska medel skapa ett artificiellt och därmed ohållbart ekonomiskt uppsving med syfte att till exempel vinna val.

Men nationalekonomin talar också om att sådana artificiellt skapade skeenden är och måste vara tillfälliga. Eftersom mönster på aggregerad nivå alltid kan brytas ned till agerande på dess lägsta nivå – individen – så kan förvanskningar, förskjutningar och manipulationer inte ge en långsiktig effekt. Varje politiskt skapat uppsving skapar en snedvridning som förr eller senare uppenbaras och då leder till problem och korrigering. Ekonomin motsvarar alltid och är ett resultat av individers handlingar.

Det är uppenbart att nationalekonomi som vetenskap inte kan förse politiken med effektiva verktyg att skapa det samhälle som politiken har som mål. Nationalekonomin kan endast uttala vad effekten blir av en viss ekonomisk politik, samt – framför allt – huruvida valda politiska medel överensstämmer med uttalade politiska mål. Just eftersom nationalekonomin visar på en avancerad helhet, förvisso där fenomen på aggregerad nivå kan anses vara ”större” än dess byggstenar, kan den identifiera och söka förutsäga effekter av manipulation. Men effekterna kan inte förutsägas med exakthet på grund av ekonomins komplexitet och det faktum att individers mål och medel att nå dem ändras när spelreglerna ändras.

Därmed är nationalekonomin annorlunda och mer komplex än de naturliga vetenskaperna. Det finns inga enkla kausala samband i ekonomiskt handlande och det finns inte heller några konstanta relationer: att öka penningmängden med 10% betyder inte att alla priser går upp med 10%, för individer omvärderar sin situation och gör nya val och väljer nya handlingsmönster.

 

Makroekonomi gör politiken legitim

Den vetenskapliga nationalekonomin ställer till problem för allehanda politiska krafter. Politiken syftar till att förändra effekten av människors handlande och forma samhället efter en uppsättning värderingar. Nationalekonomin visar att samhället förvisso kan förändras, men att det kräver enormt bemödande för att skapa incitament som korrekt leder till politikens slutmål. Men samtidigt att det är i stort sett omöjligt att förutsäga exakta resultat av en viss förd politik. Alternativt måste politiken skapa en ny människa (något som vissa socialister anser är möjligt).

Denna identifikation är givetvis ett problem för de politiska krafter som syftar till att förändra samhället (dvs allihop). Ihåligheten i politiska löften blir uppenbar om man ser till eller förlitar sig på nationalekonomisk analys. I denna mening är nationalekonomin (liksom andra vetenskaper) politikens motsats: politiken syftar till att ovetenskapligt eller anti-vetenskapligt skapa det omöjliga.

Framför allt sådana krafter som helt vill avskaffa den ekonomiska verkligheten söker därför underminera och misstänkliggöra nationalekonomin. Det hävdas att nationalekonomisk analys ”egentligen” är kapitalistisk ideologi och därför är oväsentlig och irrelevant. (Men av någon anledning är den ideologi tillförlitlig, som hävdar att nationalekonomisk vetenskap ska avfärdas för att den är ideologi.) Det är i denna tradition vi finner ett människo- och samhällsfientligt resonemang, från Malthus via Marx till Keynes.

Keynes teorier om hur monetär politik kan användas var knappast något nytt när The General Theory of Employment, Interest and Money publicerades 1936. Det var snarare en retorisk vetenskapifiering av en redan uttryckt och eftersträvad politisk verklighet. Teorin är i sig så obskyr och mångtydig att en mängd olika tolkningar förefaller lika trogna originaltexten. Däremot vet vi att Keynes själv uttryckt tydliga värderingar och mål med teorin: till exempel att politiken måste ha som mål att omintetgöra allt sparkapital (som är ett ”privilegium”). Han ansåg också att arbetare inte förstår det här med pengars köpkraft, så därför måste de luras till lägre lön genom inflation när en kris slår till.

Liksom de flesta i denna antiintellektuella tradition uttalade Keynes en sak men handlade precis tvärtom. Han passar därmed inte endast politiskt med sådana som Rousseau, som skrev om den ”ädle vilden” som ett ideal men aldrig dristade sig att flytta från det bekväma stadslivet i Paris och Geneve, eller Marx, som talade stort om de egendomslösa (proletärerna) samtidigt som han satte sprätt på både sina egna och rikemanvännen Engels pengar.

Enligt Keynes kan ekonomin ses som enkla förhållanden mellan aggregat. Hela ekonomin kan enkelt beskrivas i formeln C+I+G+X-M=Y, där C är konsumtion, I är privata investeringar, G är offentliga utgifter, X-M står för handelsbalansen (export minus import) och Y är inkomst tillika aggregerad efterfrågan (AD). Och ur detta kan vi sedan härleda Y=C(Y-T(Y))+I(r)+G+NX(Y), som är investering-sparande-kurvan IS i den Keynesianska IS/LM-modellen som visar förhållandet mellan räntenivån och ekonomisk produktion.

Givetvis blir ovanstående problematiskt om ekonomin förändras och därmed inte ligger fast i ett generellt ekvilibrium. Keynes utgick ifrån någon slags inneboende kontradiktion i den oreglerade ekonomin, men hans modeller syftar inte till att förklara vari denna kontradiktion ligger eller var den kommer ifrån. Istället är utgångspunkten att kontradiktionen finns och att marknaden därför inte fungerar – men med en aktiv politik kan man korrigera imperfektionen. Den enda egentliga förklaring som Keynes ger till de ”naturliga” fluktuationer som vi observerar på marknaden är de numera välkända ”djuriska andarna” som skapar psykologiskt flockbeteende bland investerare.

Men vad är det som saknas i den keynesianska synen på ekonomin? Ganska uppenbart är det människan som beslutsfattare och agent i annan form än politikens maktmän. Individers handlande är varken upprinnelsen till eller relevanta för ett lands ekonomiska situation (annat än möjligen som problem). Därmed möjliggörs en omfattande politisk omgörning av samhället och sociala ingenjörer får således fritt spelrum att experimentera med variablerna för att skapa valfritt samhälle.

Likaså har vi med Keynes avskaffat kopplingen mellan prissättning genom ekonomiska transaktioner baserade på individers preferenser (mikroekonomi) och den hyperaggregerade nivåns enkla konstanta relationer (makroekonomi). Därmed har vi skapat två nationalekonomiska analyser, som är helt fristående från varandra. Den förra studerar människors agerande och samspel, samt söker förklara och förstå fenomen utifrån detta; den senare avskaffar människan och därmed det sociala samspelets komplexitet för att frigöra den politiska makten från sådana begränsningar.

 

Keynesianismens fördelar

Även om ovanstående framstår som absurt för den som är skolad i den österrikiska traditionen så har keynesianismen flera fördelar. Dessa gör att dessa tankegångar tenderar att återkomma i närmast oförändrad form med jämna mellanrum trots att den motbevisats ett antal gånger. Givetvis är en sådan fördel att den talar politikens språk, så alla med politisk makt eller sådana ambitioner tar med fördel till sig av den keynesianska analysen. Den spelar så att säga makten i händerna och gör – till synes avsiktligt – politiken till möjligheternas konst, obunden av verklighetens tillkortakommanden.

Keynesianismens överdrivna aggregering gör också att den blir så lätt att förstå att nästan vem som helst kan bli ekonomisk ”analytiker”. Dessutom stämmer den väl överens med och spelar på allmänhetens fördomsfulla oförstående. Om man talar om ekonomiskt välstånd i termer av ”aktivitet” så blir lösningen på en lågkonjunktur uppenbar: underblås mer aktivitet, få ”hjulen i rullning” och lösgör det kapital som hamstras av allehanda onda rikemän. Eftersom de rika inte spenderar så stannar de ekonomiska hjulen; därför måste staten ta ”ansvaret” att återställa ordningen. Människan är enkel, egoistisk, girig och ond, vilket enkelt kan symboliseras med den feta industrialisten med hånleende och cigarr i munnen som sitter på högar av pengar och njuter föraktfullt medan ekonomin går i kras och ”vanligt folk” och ”fattiga” lider.

Eftersom keynesianismen stämmer så väl överens med de fördomar som obildade gärna håller (och som av ganska uppenbara skäl underblåses av den politiska makten), så är det enkelt att beskriva ekonomiska skeenden och ekonomisk politik i korta och käcka slogans. Därmed passar den utmärkt för television och modern (substanslös) journalistik. Därför ser vi också ekonomijournalister som SvD Näringslivs oerhört okunniga Per Lindvall uttrycka att man måste förstå att en samhällsekonomi inte är en familj eller ett företag: för på ”samhällsnivå är varje familjs och företags utgifter någon annans inkomster”. Detta är, om man läser Lindvalls ”analys”, hela anledningen till att man måste ha ett keynesianskt synsätt.

Men Lindvall (och många med honom) har inte vett att tänka längre än sådana slogans. För om man tänker ett steg längre så framstår tanken på ekonomi och tillväxt som att pengar cirkulerar och ska byta händer så mycket som möjligt som ganska konstigt. Varför skulle någon bli rikare för att pengar byter händer? I så fall skulle ju Lindvall kunna ta fram en hundralapp och låta den gå fram och tillbaka mellan kollegorna – och bli jätterika på kuppen. Men det klart, detta exempel viftas lätt undan med hänvisning till samma knasiga familjen-är-inte-samhället-analogi: att flytta pengar fram och tillbaka mellan kolleger är inte samma sak som ekonomins cirkulära flöde.

Med andra ord: det som utmärker en samhällsekonomi är att den inte har med individer eller enskilda ageranden att göra. Den har endast med aggregat att göra – och ingen kan låta pengarna ”cirkulera” på aggregatsnivå (bortsett från staten). Det är ett cirkulärt (ursäkta ordvalet) resonemang som säkert låter övertygande om man döljer det bakom en mängd obskyr matematik. Faktum är att makroekonomisk teori är fristående från ekonomisk vetenskap för att om den inte var det så skulle den vara uppenbart befängd. En samhällsekonomi handlar om aggregat för att samhället är ett aggregat, och utan aggregat kan vi inte tala om simpla politiska lösningar.

Keynesianismen är så framgångs- och inflytelserik för att den är enkel och ideologisk, inte för att den är vetenskaplig. Och den erbjuder godtyckliga avgränsningar för att omöjliggöra falsifiering. Keynes uttalande om att ”in the long run, we’re all dead” (i det långa loppet är vi alla döda) är ett uppenbart sådant exempel: vi ska inte tänka på långsiktiga effekter av vårt agerande, för då blir det alldeles för komplext och svårt att överblicka. Och vem bryr sig om någon lider i framtiden om det finns lidande nu?

Med andra ord måste ett problem som finns nu (som uppkommit på grund av ”djuriska andar” eller påskharen eller något annat vetenskapligt) klaras upp omedelbart och utan tanke på vad som händer senare. Därför förespråkade Keynes ett gäng av staten skapade ohållbara bubblor på varandra (liksom keynesianen Krugman förespråkade en fastighetsbubbla som lösning när IT-bubblan sprack). Därigenom kan illusionen om tillväxt och välstånd hållas vid liv. Att en bubbla har långsiktiga konsekvenser behöver vi inte bry oss om, för det får andra hantera.

Det är av denna anledning som Paul Krugman på sin New York Times-blogg flera gånger uttalat att krisen är över, att staten löst problemen, osv. För Krugman och andra keynesianer är ett tillfälligt uppehåll i krisen detsamma som att den är över: endast omedelbara och kortsiktiga effekter betyder något. Finanskrisen 2008 hanterades genom enorma ökande underskott och en monetär expansion utan motstycke, vilket givetvis saktade ned den pågående korrigeringen. Detta tas som intäkt av allehanda keynesianer som att det ”fungerade” och att problemet är löst. Liksom moderna medicinmän dansar de en segerdans för att andarna är bortjagade.

På samma sätt kan keynesianer som Per Lindvall högljutt och med all säkerhet i världen (tydligen) hävda att åtstramningspolitiken är ”misslyckad” och till och med ”katastrofal”. Detta innan vi sett något annat än just de omedelbara effekterna – dessutom är det en politik utan speciellt mycket åstramning: det vi sett är delvis minskad expansion samt viss marginell tillbakadragning här och där (men det är väl hårklyverier för sådana som Lindvall och Krugman). Uttalandena sker alltid innan vi sett de långsiktiga konsekvenserna av politiken; det är politiska uttalanden utan någon som helst vetenskaplig förankring.

 

Det finns ingen makroekonomi

Det är inte så konstigt att många idag avfärdar nationalekonomer som någon slags matematiska mystiker utan verklighetsförankring. Faktum är att det är en ganska sanningsenlig beskrivning. Den hypermatematiserade nationalekonomin har svårt att förklara dynamiska förändringar och ger varken tillräcklig överblick eller identifierar nödvändig specificitet. Detta gäller i allra högsta grad makroekonomi, som i stora stycken är helt främmande för ekonomisk vetenskap. Det är ett ideologiskt hopkok av allehanda fördomar och påhittade matematiska relationer som syftar till att berättiga politisk intervention. Om man läser Keynes egna ord blir detta ganska uppenbart.

Men kanske ska inte keynesianismen kritiseras på det sätt som vi tenderar att göra. Precis som Armen Alchian antydde finns det ingen makroekonomi – det är inte en vetenskaplig syn och den har heller ingen vetenskaplig bas. Man kan inte diskutera aggregat av ekonomiska handlingar i termer som står i direkt konflikt med de ekonomiska handlingarna i sig. Det finns inget ”cirkulärt flöde” av pengar och varor, vilket makroekonomer hävdar, utan en intrikat väv av en myriad handlingar tagna av individer och organisationer för att uppnå specifika och subjektivt uppfattade och värderade mål.  Ekonomin handlar om detta handlande, inte om att med politik underblåsa blind ”konsumtion” för att öka takten med vilken pengar ”cirkulerar”.

Välstånd är behovs- och preferenstillfredsställelse, vilket endast kan ske genom produktion som motsvarar verklig efterfrågan. Annan produktion är per definition värdelös och ett slöseri med ändliga resurser, vilket gör oss fattigare – både som individer och på aggregerad nivå. Det finns ingen motsättning mellan olika analysnivåer och inte heller kan en aggregerad nivå studeras helt utan koppling till dess byggstenar och ”mikrofundament” – ekonomi är en helhet och nivåerna hänger ihop.

Det finns ingen makroekonomi som inte på samma gång är mikroekonomi. Därför är den keynesianska analysen, som anser sig vara fristående, utan både teoretisk och verklig grund. Den bör antagligen också bemötas och behandlas som sådan. Den är en ideologiskt betingad kreation. Den bör omedelbart förpassas till historiens skräphög tillsammans med dess shamaner och medicinmän.