Inte sällan kritiseras den österrikiska skolans konjunkturcykelteori på helt felaktiga grunder. Det är förvisso ett steg framåt jämfört med tidigare, då den österrikiska teorin helt ignorerades. Men det är samtidigt högst förargligt att allehanda kommentatorer har så ofattbart svårt att begripa den österrikiska teorin. Istället får vi lyssna till angrepp mot ”baksmälleteorin” eller ”låt-gå-extremism”. Eller allehanda vantolkningar á la Paul Krugman eller Brad DeLong.
En artikel i Washington Post publicerad den 19 augusti i år, av Greg Ip, är ett ypperligt exempel på både oförmågan att förstå teorin – och att intresse att göra den rättvisa helt saknas. Så här sammanfattar Ip den österrikiska teorin som den utvecklades av Mises och Hayek:
Österrikarna ansåg att lågkonjunkturer är en naturlig del av kapitalistiska ekonomier och att försök att få bukt med dem via monetär- eller finanspolitik ofta snedvrider investeringar, förvärrar konjunktursvängningarna, eller leder till inflation
Om vi låtsas att detta inte är en nyhetsartikel som gör anspråk på att vara nära verkligheten, så hade det varit oerhört enkelt att leka ”Finn Fem Fel”. Faktum är att nästan varje ord innehåller en rejäl vantolkning av teorin, och dessutom till sådan grad att det är svårt att tro att det inte är en medveten felskrivning.
Förvisso säger den österrikiska teorin att konjunktursvängningar ”blir värre” av den monetär- och finanspolitik som förs för att minska svängningarna. Men detta är ett uttalande som endast gäller när vi redan befinner oss i rejäla svängningar – och speciellt i lågkonjunktur. Den österrikiska teorin säger nämligen att svängningarna i sig uppkommer på grund av sådan aktiv politik och framför allt av kreditexpansion till följd av politisk ökning av valutamängden. Att dessa skulle vara en ”naturlig del” av marknaden är så långt ifrån vad varje österrikisk ekonom skulle hävda att det är svårt att tro att Greg Ip över huvud taget försökt ta reda på vad teorin säger.
Vidare skulle en österrikare inte säga att kreditexpansion ”leder till” inflation. Anledningen till detta är att man i den österrikiska skolan inte har samma definition av inflation som övriga ekonomiska skolor. Dessa definierar nämligen inflation som en ”ökning” av prisnivån. Detta är oerhört problematiskt, för det visar på att man har en oförstående syn på marknaden: inte nog med att en ”prisnivå” är ett oerhört tvetydigt och trubbigt koncept – inflationsbegreppet antar implicit en statisk syn på marknaden.
En sann nationalekonomisk teori måste nämligen förklara det verkliga skeendet gentemot det kontrafaktiska, för det är så många variabler som ständigt förändras. Att jämföra priset på en vara förra året med priset på ”samma” vara idag kommer otvivelaktigt att innehålla en mängd information som är irrelevant för själva priset; vi måste anta att ingenting förändrats under tiden för att priset ska kunna säga oss någonting. Men samtidigt vet vi att produktion på marknaden ständigt blir mer effektiv och därmed att reella priser tenderar att sjunka. Detta tas inte med i beräkningen av inflation enligt ”mainstream”, som utgår ifrån att allt annat är lika: en produkt som kostade 100 kr för ett år sedan och som under tiden dragit nytta av en produktivitetsökning på 5% borde kosta ungefär 95 kr om det inte är inflation. Men enligt neoklassiker, keynesianer och andra jämför man det nuvarande priset med 100 kr – och inflation är ”skillnaden”.
En österrikisk ekonom inser att det är oerhört problematiskt och av den anledningen definierar vi inflation som ökning av penningmängden, vilket leder till att priser blir högre än de annars skulle varaför att varje krona är värd mindre relativt sett. Detta är ett svårberäknat mått, men är långt mer vetenskapligt korrekt än det propagandabetonade begreppet hos ”mainstream”.
Men vad ska man göra åt en lågkonjunktur när den väl är här? Greg Ip verkar säga att österrikarna inte har någon lösning på problemet, en åsikt som delas av det demokratiska partiets propagandist Paul Krugman och andra. Problemet med den frågeställningen är att den är i grunden oförstående och felinformerad vad gäller den österrikiska teorin. Andra teorier försöker hitta lösningar på lågkonjunkturer, medan man inte ser något problem med den hysteri som råder under högkonjunkturer i form av bubblor. Keynes uttryckte t ex att bubblor, dvs artificiellt skapad och därför ohållbar tillväxt, inte är problemet – istället ska man se till att hela tiden undergräva valutans värde för att på så sätt försöka skapa en konstant och ständigt ökande bubbla (!). Därigenom blir lågkonjunkturen ett problem, för det är den ”baksmälla” som uppstår efter att bubblan spricker.
Den österrikiska teorin är, till skillnad från andra teorier, inte en teori om lågkonjunkturer – det är en teori om artificiella och politiskt skapade konjunkturcykler. En österrikisk ekonom frågar sig inte varför bubblan sprack, för det är ett ofrånkomligt resultat av ohållbar tillväxt, utan varför bubblan uppkom – och sedan sprack. Den rekommendation vi kan ge är därför inte hur man kan få bukt medlågkonjunkturen, utan hur man formulerar en monetär och finanspolitik som inte leder till konjunkturcykler – varken ohållbar tillväxt eller recessioner. Och detta kan man endast uppnå genom att sluta att med politiska medel skapa allehanda förutsättningar eller lättnader för specialintressen – och därför sluta att mixtra med valutans värde och räntenivåer.
En politik som syftar till indirekt beskattning genom att öka valutamängden samt få billiga politiska poänger genom att öka kredittillgängligheten genom artificiellt låga räntor leder till kluster av felinvesteringar; dessa måste korrigeras och återställas till normal ordning innan marknaden kan återgå till sin normala lunk, dvs hållbar tillväxt genom ökad arbetsdelning och därmed effektiviseringar och produktivitetsökningar.
Teorin är egentligen inte svår att förstå (om man inte vill behärska alla dess detaljer), vilket gör att sådana rejäla felaktigheter som ständigt förekommer i media inte kan vara annat än en kampanj mot österrikisk ekonomi. Det finns många anledningar att avfärda det Paul Krugman och andra säger, inte minst på vetenskaplig grund, men Krugman är trots detta inte ointelligent. Han har en inte klart utsagd och dold agenda, och den österrikiska teorin står uppenbarligen i vägen för att denna ska kunna realiseras. Och detta gäller uppenbarligen också en del journalister. Eller hur ska man annars tolka sådana smått otroliga felskrivningar?