Libertariansk medborgarlön

Så här i juletider när familjer samlas kring granen för att ägna sig åt socialt sanktionerad resursomfördelning, kan det vara intressant att se tillbaka på en debatt om medborgarlön som bokstavligt talat rasat inom den libertarianska rörelsen (åtminstone i USA) under den gångna månaden. Debatten har framför allt förts på den emotionellt baserade libertarianska diskussionssidan Bleeding Heart Libertarians (med anspegling på den medkännande socialdemokratins Bleeding Heart Liberals) och initierades av Matt Zwolinski.

Zwolinski framför argumentet att det finns goda skäl för libertarianer att förespråka en medborgarlön istället för välfärdsstaten. Utöver att detta skulle förenkla tillvaron för många och samtidigt spara pengar åt staten (som kan göra sig av med mycken byråkrati), kan medborgarlönen ses som ett försök till social och samhällelig gottgörelse för tidigare förtryck. Anledningen, argumenterar Zwolinski, är att en mängd människor idag lever med oerhört knappa resurser och utan möjlighet att få det bättre. Deras situation är inte ett resultat av egna val, utan på grund av oförrätter som kanske skett för flera generationer sedan. Med andra ord: deras ohållbara situation är ett resultat som de inte kan påverka.

Med utgångspunkt i detta faktum argumenterar Zwolinski (debatten finns att läsa här: Zwolinskis artikel, svar från Henderson och Friedman, samt Zwolinskis svar på kritiken) alltså för en medborgarlön.

Det intressanta med denna debatt är egentligen inte den ”reform” som avses, utan den egendomliga syn som gett upphov till den efterföljande debatten. Dessvärre känner sig annars goda libertarianer lockade av den politiska korrektheten och vill framstå som medkännande – och kompromissar därmed gladeligen med sina principer av retoriska skäl. Vi har tidigare påtalat detta systempolitiska angreppssätt (bl a här), men det tål att upprepas.

Även om Zwolinski knappast föreslår ett tillägg till välfärdsstaten utan istället ett alternativ, så är utgångspunkten helt fel – och spelar etatisterna i händerna. (Huruvida det senare är medvetet eller omedvetet är svårt att säga.) Anledningen till detta är att genom att anamma reformtrixandet som metod så har man redan, om än endast implicit, accepterat antagandet att staten kan. Eller kanske snarare, att man kan genom staten. Detta bör givetvis vara uppenbart problematiskt ur libertarianskt perspektiv, alldeles oavsett om man förespråkar en liten stat eller ingen stat. Staten har inte makt att skapa, utan förlitar sig uteslutande på att riva ned (och, eventuellt, ur rasmassorna resa något nytt).

 

Det verkliga problemet

Problemet som Zwolinski diskuterar är nämligen varken att dessa människor (som han vill ”hjälpa”) är fattiga (i bemärkelsen att de har för få resurser) eller att detta är orättvist. Dessa är endast symptom på något långt mer grundläggande: bristen på marknad. Att ha ”för få” resurser (vilket förvisso är en subjektiv bedömning, ofta relativt någon annans position) är nämligen inte ett problem i sig. Att ha 2 000 kr i Sverige är kanske att vara fattig, men med samma resurser i en by i Tchad hade man varit byns förmögne. Det kan kanske vara en orimlig jämförelse (och det skulle nog Zwolinski hålla med om), men den framstår som orimlig endast för att vi inte ser till det verkliga problemet.

Genom alla tider har resurser varit knappa, men detta är inte ett problem eftersom man i en tvångsfri situation har en mängd alternativ att välja mellan – och därmed med (relativ) lätthet kan skapa sig en långt bättre situation, eller i alla fall en situation man är förhållandevis nöjd med. Problemet uppstår när dessa alternativ per tvång avlägsnas, vilket gör resurser och kontakter till de enda sätt man faktiskt kan göra den berömda klassresan. Fast en situation utan valmöjligheter, eller där alla alternativ framstår som oerhört mycket sämre, är inte en fri situation. Anledningen till att den är ofri är att möjligheterna – alternativen – som hade funnits inte längre är möjliga, på grund av att de med våld och hot om våld gjorts omöjliga.

Detta kan enkelt illustreras med exemplet ”sweat shops” i utvecklingsländer. Så kallat ”vulgära” libertarianer argumenterar gärna att t ex en Nike-fabrik i Vietnam inte är av ondo eftersom de som arbetar där tjänar många gånger mer som skotillverkare för sportklädesjätten än de annars hade tjänat. Och faktum är att barnarbete i sådana fabriker (i den mån detta förekommer) i realiteten är ett alternativ till prostitution, svält och död. Då kan väl ändå inte lösningen vara att förbjuda Nikes ”sweat shops”?

Nej, det är inte lösningen. Sweat shops är bättre än alternativet. Men om vi lyfter blicken lite så inser vi att anledningen till den oerhörda fattigdom som finns på dessa platser inte egentligen handlar om brist på resurser. Det finns resurser, men de är ofta i ett fåtal privilegierades händer. Hur de hamnade i just dessas händer är en diskussion för sig, som med största sannolikhet inkluderar ett helt gäng grymheter och orättvisor, men det som betyder något för de som lever i fattigdomen är hur dessa resurser behålls av denna lilla grupp. Kanske till och med i flera generationer.

Anledningen är enkel: en brist på marknad. Under en fri marknadsregim (även om ”regim” är fel ord) uppnås och behålls rikedom endast genom att vara oerhört duktig på att tillfredsställa breda lager av konsumenters önskemål. En engångsentreprenör som uppfinner något sagolikt och introducerar denna produkt eller tjänst till marknaden på ett ypperligt sätt kan säkerligen tjäna enorma summor. Men pengar upprätthåller eller förökar inte sig själva – och den relativa rikedomen gör det sannerligen inte – utan försvinner över tid om de inte återinvesteras till konsumenters gagn. Med andra ord, vilket Mises noterar, så kan man mycket väl bli tillfälligt rik på marknaden, men om man ska fortsätta vara rik krävs att man ständigt är framgångsrik på att skapa värde åt andra.

Marknaden medger inte en överklass. Den tillåter det inte. ”De rika” finns inte som en klass på en fri marknad.

Detta är något som ofta missas i sweatshopdebatten. Vilka andra alternativ hade dessa människor haft istället för att tillverka skor åt Nike om inte marknaden redan förstörts av de som sitter på våldsmakten i landet? De hade utan tvivel haft en mängd alternativ mellan de som idag står till buds: svält, prostitution eller skotillverkning. De kanske också hade haft långt bättre alternativ än att arbeta för Nike. Och då är valet inte längre lika självklart.

Faktum är att Nike, genom att etablera en sweat shop i Vietnam, tjänar pengar och kan framstå som räddare just på grund av att marknadens mekanismer förstörts av den statshärskande klassen.

 

Missriktad medborgarlön

Det är ur detta perspektiv som förslaget till medborgarlön, reformer och att ”nyttja staten till goda ändamål” ska ses. Och då framstår sådana reformer som både omöjliga och felriktade. Att reformera staten är inte en lösning – lösningen måste vara att ta bort den resursmässiga snedvridning och det avskaffande av marknadsmekanismerna som statens vara innebär. Även om vi endast diskuterar detta i termer av välfärdsstatens exakta utförande, så blir det uppenbart att välfärdsförmåner endast ger viss omedelbar lättnad samtidigt som de cementerar den ohållbara situationen.

Anledningen är precis det som diskuterats ovan: de som idag är fattiga hade på en fri marknad haft långt många fler valmöjligheter och hade inte varit tvungna att välja halvdassiga pseudolösningar. Ett exempel på detta är en fattig familj som bor i ett litet hus på en liten jordplätt. I dagens marknadsfientliga statssamhälle måste dess människor söka inkomst genom att konkurrera om de få arbetstillfällen som finns, om inte annat så för att betala fastighets- och annan skatt. Med andra ord: staten kräver att de arbetar så att de kan betala skatt. Inte tvärtom: de betalar inte skatt för att de har inkomst, utan precis tvärtom. Häri ligger förtrycket. Utan detta krav att betala skatt och på annat sätt blidka staten hade familjen haft andra val: de hade i värsta fall kunnat skaffa en gris att rota i trädgården, odla grönsaker, osv. Det kanske inte låter speciellt uppmuntrande eller ens ”värdigt”, men valet finns inte idag – därför att de måste blidka staten för att inte bli av med sin bostad.

Medborgarlönen är lika missriktad som alla andra reformer helt enkelt för att de som förespråkar den inte inser den enorma inverkan staten genom sin blotta existens har på hur samhället ser ut. De som skulle omfattas av Zwolinskis medborgarlön behöver den inte för att det funnits historiska oförrätter (även om detta skadat dem genom att deras utgångspunkt är sämre än den annars varit – och sämre jämfört med andras) utan för att deras möjligheter att faktiskt få det bättre omintetgjorts av den stat som Zwolinski vill använda för att lindra deras börda.

Detta framstår säkerligen som ett slag i ansiktet – och, i viss mån, ett ruttet övertramp – för medkännande libertarianer. Det klart att dessa stackars människor situation måste avhjälpas, och om vi kan göra detta i nuet så är det bättre än att kanske göra det bättre någon gång i framtiden! Fast att säga så är ett rejält feltänk. Dessutom på bekostnad av just dessa fattiga som man låtsas bry sig om. Man hjälper dem inte genom att stötta upp staten och legitimera den. Man hjälper dem inte heller genom att göra dem beroende av statens allmosor. Man hjälper dem de facto endast genom att befria dem och låta dem skapa sin egen framtid.

Fast detta går av någon anledning de flesta libertarianer förbi. Vissa känner sig antagligen osäkra i sin grundläggande förståelse för både marknaden och friheten. Andra känner att det ”tar för lång tid” att vänta på eller arbeta för statens avskaffande. Just det senare är ett vanligt förekommande argument. Men det är helt felaktigt, för genom att ”förbättra” staten genom reformer så förlängs endast lidandet – med generationer. Och samtidigt legitimerar man staten som sådan, och därigenom dess oerhörda effekt på det sociala situationen, genom att diskutera vad den ska göra snarare än varför den inte ska göra något.

 

Slutsatsen

Det går inte att komma ifrån att den enda egentliga lösningen på problemet – vare sig vi kallar det klassamhället, privilegier, fattigdom, arbetslöshet, eller något annat – inte innebär en ny lag eller en ny myndighet. För det är per definition detta vi talar om när vi vill ”reformera”. Man reformerar inte genom att ”ta bort” existerande lagar, utan genom att rösta igenom nya lagar som helt eller delvis nullifierar tidigare sådana. Effekten av sådant tillbakarullande blir dessutom en situation med synliggjord orättvisa, vilket skapar ett politiskt tryck till ytterligare statlig inverkan. Den här vägen är oframkomlig för den som vill ha en mindre (eller ingen) stat.

Medborgarlön är inte en lösning på någonting alls, i alla fall inte på något av de problem som förslaget avser att lösa. Det enda rimliga argument som Zwolinski och andra framför är att medborgarlön antagligen är mycket billigare än dagens välfärdssystem. Men frågan är varför det är bättre. Varför vill vi att statens verksamhet ska bli mer effektiv, som det ofta framhålls från den politiska högern? För att vi vill ha mer stat för pengarna? Det kan knappast vara ett libertarianskt mål. Men än värre: vissa verkar spekulera kring att staten nog frivilligt kommer att minska sitt inflytande när den kan utföra sin verksamhet till ”lägre pris”. Varför en libertarian ens skulle tänka en sådan tanke är oförståbart – staten minskar i omfattning och inflytande endast när den tvingas skära ned. När den får pengar över heter det ”reformutrymme” och då kan vi räkna med att vi får stå ut med mer dumheter.

Precis som Milton Friedman lär ha uttalat så ska vi vara glada för att vi inte får den stat vi betalar för. För det hade varit långt mycket värre om staten verkligen varit effektiv i det den gör. Därför är det som sådana som Zwolinski argumenterar för i bästa fall helsnurrigt och kontraproduktivt. Och i värsta fall…?