Löntagarfonderna och ägandet av produktionsmedlen

Det privata ägandet av produktionsmedlen är centralt för en fungerande ekonomi. Per Bylund, som forskar om entreprenörskap, förklarar varför den helt förstatligade ekonomi som låg i löntagarfondernas förlängning slutligen skulle ha kollapsat under sin egen tyngd. Detta är tredje delen i vår serie om löntagarfonderna.

Det är knappast en överdrift att säga att den politiska konflikt som blossade upp kring löntagarfonderna för 30 år sedan är en av de största och mest djupgående sådana i svensk modern politisk historia. Även om löntagarfondsförslaget i sig kan ses som en förhållandevis naturlig och i den meningen näst intill förutsägbar fortsättning på den förda socialistiska politiken, eller ytterligare ett steg på den inslagna vägen, så var det ett radikalt grepp.

Jag vill i den här artikeln visa varför löntagarfonderna utgjorde en så principiellt viktig fråga. I korta ordalag kan man säga att innebörden av förslaget var en genomgripande socialisering av Företagarsverige. Det innebar med andra ord en helt ny giv i svensk politik och en förändring av samhället i grunden, ett förslag som till och med var för magstarkt för Olof Palme. Så det var inte konstigt att löntagarfonderna, när förslagets innebörd väl fått sjunka in, samlade i storleksordningen en procent av hela landets befolkning i en protest i Stockholm den 4 oktober 1983.

 

Det stora språnget

Om nu Olof Palme egentligen inte var en förespråkare för löntagarfonder, hur kom fonderna att bli verklighet under just Palmes regering? Förslaget utarbetades på uppdrag av Landsorganisationen LO:s kongress under första halvan av 1970-talet. Detta var bara en del, om än betydande, av det politiska skifte som skedde samtidigt som, och säkert även delvis på grund av, 1968-vänsterns framfart. Detta var också den tid då Olof Palme tog över rodret för socialdemokraterna och blev statsminister.

Andreas Bergh beskriver i Den kapitalistiska välfärdsstaten (2009) hur detta decennieskifte utgör en signifikant brytning i svensk politik. Fram till 1970 hade man förvisso genomfört en snabb och omfattande expansion av välfärdsstaten, men detta hade skett med bibehållen stabilitet i marknadens institutioner. Av den anledningen åtnjöt Sverige en långvarigt hög tillväxt med hög sysselsättningsgrad, vilket användes till att finansiera allehanda välfärdsreformer.

Men de ”gyllene åren” 1870-1970 tar abrupt slut i och med att den politiska linjen förändras och man börjar föra en alltigenom intervensionistisk politik. Med denna politik, ett snabbt stigande skattetryck och internationell kris blir situationen ohållbar. Samtidigt som detta beslutar LO 1976 om att införa löntagarfonder, ett förslag som för Palme ”gick längre än vad jag i min vildaste fantasi trott”.

Det ursprungliga förslaget presenterades av LO-ekonomen Rudolf Meidner, Anna Hedborg (senare bland annat sjukförsäkringsminister) och Gunnar Fond. Det hade ett uppenbart syfte och en agenda som aldrig hölls i det fördolda: att förändra ägarstrukturen i samhället i grunden. Meidner förklarar i LO:s tidning Fackföreningsrörelsen att ”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll.”

Även om förslaget under årens lopp kom att förändras så bibehölls både syftet och metoden: delar av företagens vinster skulle konfiskeras för att sedan återinvesteras i näringslivet. Löntagarfondernas uppdrag var att använda dessa medel till att förvärva aktier och därmed bli delägare av svenska företag, ett ägande som skulle förvaltas av fackföreningarna. Därigenom skulle kapitalägarnas makt begränsas och fackföreningarnas (”löntagarnas”) dito stärkas.

Löntagarfonderna var, som Sven Rydenfelt uttrycker det i Contra (2/1982), ”en hittills oprövad korporativ facklig socialism”. Det var både oprövat och radikalt. Det var i själva verket så pass radikalt att det italienska kommunistpartiet PCI valde att lägga ett liknande förslag på hyllan för att det helt enkelt gick för långt.

Palme blir åter statsminister efter valet 1982. Eftersom partikongressen redan 1978 beslutat genomföra löntagarfonderna, något som Palme lär ha uttryckt var ”ett helvete, men det är ett helvete vi måste igenom”, finns ingen återvändo. Enligt slutförslaget i 1983 års regeringsproposition etableras fem löntagarfonder, som vardera inte fick komma att äga mer än 8 procent av aktierna i ett företag.

Riksdagen beslutar den 21 december 1983 att införa löntagarfonder; eftersom VPK lägger ned sina röster blir socialdemokraterna det enda parti som stödjer förslaget.

 

Konfliktens principiella djup

Konflikten kring löntagarfonderna blossade upp trots det samförstånd som kännetecknar svensk politik i modern tid. Visserligen har retoriken av och till deklarerat meningsskiljaktigheter, inte minst mellan blocken och under valår, men i de grundläggande frågorna – även vad gäller välfärdsstatens utbyggnad – har partierna varit förvånansvärt överens genom årtiondena. Detta gäller i stor utsträckning också partiernas sympatisörer, även om Palme var en mycket kontroversiell politiker.

Men med löntagarfonderna var det annorlunda. Är det för att frågan var för radikal? För att förslaget gick för långt?

Antagligen handlar det lite om bägge delar. Oavsett vad man har för åsikt om den ”kapitalistiska välfärdsstaten” innebar löntagarfonderna en förändring i grunden, ett systemskifte. Förvisso kom den svenska välfärdsstaten och det svenska samhället att bli allt mer socialistiskt under 1900-talet fram till början av 1990-talet. Men den svenska modellen byggdes och strukturerades hela tiden kring en kärna av privat ägande, marknadsstödjande institutioner och småföretagande. Utan att överdriva särdeles mycket kan man argumentera för att den svenska välfärdsstaten, trots den ofantliga sektorns storlek och byråkrati samt med dess undanträngning av privata alternativ och andra förödande effekter, kunnat bibehållas just tack vare denna friska kärna.

Anledningen till att Sverige och den svenska modellen för många i utlandet är ett förunderligt föredöme (eller, för vissa, en oförklarlig styggelse) är att det är ett socialistiskt experiment som till synes fungerar. Men det har fungerat just tack vare det privata ägandet, vilket sällan lyfts fram i den politiska debatten.

Socialdemokratin har, trots alla sina brister, genom decennierna visat på ganska långtgående (om än omedveten) förståndighet vad gäller förvaltandet av ekonomin. De har haft en förmåga att gå fackföreningsrörelsen till mötes samtidigt som det privata ägandet bevarats och beskyddats i sådan utsträckning att marknaden fortsatt att fungera förhållandevis väl. Utan detta hade den svenska välfärdsstaten för länge sedan gått samma öde till mötes som alla liknande ekonomiska experiment: den hade krossats under sin egen tyngd.

Möjligen kan Palmes ovan citerade kritiska tankar om löntagarfonderna förklaras av detta, även om han var tvungen att följa LO:s och partiets beslut. Detsamma kan också sägas om Kjell-Olof Feldts välkända diktande i plenisalen. Men Palmes uttalande om löntagarfonderna som ”ett helvete vi måste igenom” tyder faktiskt på motsatsen – och på ett grundläggande oförstående för hur en ekonomi fungerar.

 

Ägandet av produktionsmedlen

Palme ville möjligen inte införa löntagarfonderna, men han funderade säkert inte heller på när eller hur de kunde avskaffas. Frågan är vad som hade hänt om historien skrivits annorlunda och fonderna inte avskaffats 1991. Facket hade då efter hand skaffat sig 40 procent ägande i samtliga större företag i Sverige genom löntagarfondernas investeringar. Möjligen hade deras inflytande blivit ännu större om de valt att investera egna medel i aktier och därmed ägande.

Resultatet hade tveklöst blivit en helt, genom fackföreningarna, förstatligad ekonomi, det vill säga ohämmad socialism. Det är också detta som förslaget entydigt syftade till. För precis som Meidner förklarade i Fackföreningsrörelsen är det ett faktum att ”Ägandet spelar en avgörande roll”. Även om Meidner säkert menade detta i socialistisk bemärkelse, det vill säga i termer av konflikt mellan ägande och icke-ägande (proletära) klasser, vilket också är utgångspunkten i Karl Marx historieförfalskning, så är uttalandet i sig korrekt. Ägandet spelar roll.

Bortsett från den uppenbara moraliska aspekten är det aktiva och förtrogna ägandet centralt för en fungerande ekonomi. Det är nämligen endast genom decentraliserat och spritt ägande som produktionsmedlen indirekt kan dirigeras till att skapa största möjliga sociala nytta. Utan det privata ägandet av produktionsmedlen finns inget köpslående eller någon budgivning kring värdefulla resurser. I och med det uppstår inte heller några marknadspriser som kan vägleda entreprenörer och företagare i stora som små beslut. Därmed måste de som producerar varor och tjänster agera i blindo och helt utan vägledning om vad som är ekonomiskt vettiga eller vettlösa beslut.

Det är ägandet som gör att marknaden genom fria och fristående producenter kan möta efterfrågan och önskemål från konsumenter. Allt företagande handlar i grund och botten om att försöka lista ut vad framtidens konsumenter kommer att vilja ha. Mot den bakgrunden förvärvas resurser och görs investeringar som man bedömer kommer att bära sig. Men man avstår ifrån investeringar som inte skapar ekonomiskt värde för konsumenterna, eftersom dessa kommer att generera förluster. Sådana bedömningar – sådan ekonomisk kalkylering – är möjlig bara om det finns fri prissättning och alltså en marknad för privat ägande av produktionsmedlen.

Utan det privata ägandet försvinner det väsentliga risktagandet i alla affärsbeslut, vilket är det som säkerställer att beslut tas på goda grunder. Felaktiga eller förhastade beslut får konsekvenser för ägaren, som alltid bär det yttersta ansvaret. Det bör därmed vara uppenbart att det passiva ägandet sällan gagnar affärsverksamheten. Och ett ägande som inte i första hand syftar till att tillfredsställa konsumenters efterfrågan är förödande för verksamheten, samt i förlängningen ytterst ogynnsam för samhällets resursanvändning.

Det är inte möjligt att driva företag på annat sätt än att försöka tillgodose konsumenters önskemål. Oavsett anledningen till att man driver företag måste kundens behov och önskningar alltid sättas främst.

Det är av den anledningen som fackligt (eller, för den delen, statligt) ägande av företag inte kan vara en långsiktigt hållbar lösning. Sådana ägare sätter andra mål före konsumentnyttan, vilket tveklöst leder till kapitalförstöring snarare än produktion av värde. Slöseri, byråkrati och förluster (”underskott”) i offentlig sektor är inte ett resultat av otur eller felaktiga tekniker, utan en oundviklig konsekvens av bristen på privat, aktivt ägande.

Inte heller kan man ersätta det privata ägandet med personer utsedda att leda verksamheten genom att ”leka” företagsägare och -ledare. Utan det privata ägandet finns inget risktagande med verkliga och personliga konsekvenser, vilket omöjliggör sunda investeringsbeslut. Det privata ägandet är det som gör skillnaden mellan socialism och marknad.

Det är förvisso osannolikt att merparten av dem som deltog i demonstrationen mot löntagarfonderna var fullt medvetna om den ekonomiska nödvändighet som privat ägande utgör för marknadens funktion. Men som företagare behöver man inte vara kunnig och bevandrad i ekonomisk-teoretiska förklaringar, utan det räcker med det av erfarenheter utvecklade sunda omdömet och en stark magkänsla för vad som är rätt och riktigt – och vad som fungerar. Det vill säga precis det som krävs för att driva företag.