Nationalekonomi har länge kallats den dystra vetenskapen. Även om detta uttalande ursprungligen syftade till att avfärdanationalekonomiskt grundade argument emotslaveri, har slutsatsen om disciplinen levt kvar. Nationalekonomi anses som bäst ”dyster”, men avfärdas allt som oftast som ideologi eller propaganda.
Framför allt den politiska vänstern avfärdar gärna och ofta såväl nationalekonomi som nationalekonomer. Dessa stämplas som ”höger” och är därför ideologi, vilket betyder att man inte behöver ta ekonomiska argument på allvar. Men är nationalekonomi ”höger” och ideologi – eller är det en vetenskap?
Faktum är att det går att svara både ja och nej på den frågan. Anledningen till detta är att nationalekonomin under det senaste knappa århundradet vänt sin egen historia och grund ryggen, samtidigt som man nästan blint låtit sig ledas av en grundläggande avundsjuka på naturvetenskaperna. Eller för att uttrycka det annorlunda: nationalekonomin, som har kallats samhällsvetenskapens drottning, har legat i bräschen för de sociala vetenskapernas strävan att göra sig av med det faktum att de studerar människan. Man vill vara en samhällsvetenskap utan koppling till varken samhälle eller sociala relationer.
Härigenom är nationalekonomin, framför allt i den moderna, neoklassiska tappningen, utan tvekan propaganda. Men den är inte tydligt höger, som många vill ge sken av. Istället har den gjort orealistiska antaganden till kärnan i dess teoretiserande för att kunna förstå samhället såsom naturvetenskaperna förstår naturen. Förvisso är det helt orealistiskt att anta perfekt information, perfekt rationella aktörer, etc., såsom görs i neoklassisk analys. Härom råder ingen tvekan. Huruvida detta på något sätt är ”höger” är däremot mindre självklart.
Men vi behöver faktiskt inte fundera på om ”perfekta” förhållanden är höger eller vänster. Den egentliga frågan är vad nationalekonomin försöker förklara – och huruvida detta i sig är politiskt eller vetenskapligt. Antagandena eller utgångspunkterna kommer här först i andra hand, eftersom dessa syftar till att möjliggöra förklaringen samtidigt som dessas vetenskaplighet med enkelhet kan utvärderas. Det är här slentrianvänstern går bet, för de kommer aldrig längre än till de orealistiska antaganden som görs inom formell modellering; de ser inte till vad nationalekonomin försöker åstadkomma och missar således målet.
Neoklassisk nationalekonomi
Det är också i syftet som standardekonomi, alltså den neoklassiska nationalekonomin, skiljer sig från Österrikisk ekonomi på ett väldigt tydligt sätt. Neoklassiker tenderar att analysera främst förhållanden under equilibrium, där man ser samhällsekonomin som ett maskineri som lätt kan styras eller optimeras med utgångspunkt i en uppsättning värderingar. Man gör inte nödvändigtvis antaganden om vad dessa värderingar är (eller ännu värre: bör vara), men man för ett resonemang kring korrelationer i ett kausalitetsbaserat språkbruk.
Exakt vilka värderingar som stoppas in i nationalekonomiska modeller är egentligen irrelevant. Det som är relevant är att man anser att man kan stoppa in värderingar i modellen och sedan dra i rätt samhällsekonomiska spakar för att åstadkomma de mål som värderingarna identifierat. Häri ligger den ideologiska aspekten av nationalekonomi: att man utgår ifrån att det finns en bestämd automatik i samhällskroppen, som motsvarar den som fysiker ser hos döda ting. Utgångspunkten är alltså den idé som förfäktades av de så kallade marknadssocialisterna under den stora debatten på 1920-, 1930- och 1940-talen om huruvida en socialistisk samhällsordning över huvud taget är möjlig.
Genom detta outtalade antagande om att det sociala livet innehåller en mängd konstanter och parametrar som kan ”justeras” för att optimera resultatet, gör man sig av med den mänskliga aspekten av samhällsanalysen. Man talar i termer av aggregat snarare än individers och gruppers val och mål. För analysens skull och för att förenkla sambanden och därmed förståelsen för förändringar på makronivå kan man därmed anamma en starkt förenklad syn på individen som homo economicus.
Detta har ingenting med höger att göra. Det som vänstern identifierar som höger är att nationalekonomisk teori ger läpparnas bekännelse till att individer är i grunden självintresserade och har mål som de försöker uppnå på ett rationellt sätt – och att människors mål inte nödvändigtvis står i konflikt. Men att detta skulle vara höger, oavsett hur vi väljer att tolka det minst sagt mångtydiga begreppet, är något av en överdrift. Anklagelsen står sig i alla fall slätt mot den mekanistiska synen på samhället som något som kan justeras, optimeras och planeras för att göra det bättre. Neoklassisk nationalekonomi har denna utgångspunkt, vilket är tydligt i dess fokus på prediktioner och parameterisering av mänsklig samverkan, liksom i dess empiristiska fokus. Den är genom sin acceptans av och sitt teoretiska stöd för sådan social ingenjörskonst i grunden vänster (återigen: i brist på mindre tvetydiga begrepp).
Neoklassisk nationalekonomi innehåller således tveksamma ställningstaganden som gör att den kan avfärdas – åtminstone delvis – som propaganda eller ideologi. Men det är både konstigt och förvånande att den avfärdas av den vänster som faktiskt har samma utgångspunkt.
Österrikisk ekonomi
Men trots de många missuppfattningar som föreligger gentemot neoklassisk ekonomi så måste vi vidhålla att den genom sitt fysikavund och i sitt strävande bort ifrån samhällsvetenskapande mot naturvetenskapens enkla kausalitet är såväl dubbelbottnad som tvetydig. För faktum är att nationalekonomin ursprungligen revolutionerade de sociala och samhällsvetenskapliga vetenskaperna genom att påvisa att det finns en teoretisk och realistisk kausalitet i sociala sammanhang. Häri är den neoklassiska nationalekonomin korrekt, men de har blandat bort begreppen.
Carl Menger visade att det finns en realistisk kausalitet hos varje individ i hennes handlande: hon hyser subjektiva värderingar och formulerar mål som hon baserar på dessa värderingar. I enlighet med hennes erfarenhet och förståelse för omvärlden väljer hon därefter de medel som för henne förefaller bäst lämpade att uppnå dessa mål. Det är i den meningen Ludwig von Mises senare formulerade sig i termer av nödvändig rationalitet: individen väljer rationellt de hon anser vara de bästa medel som finns tillgängliga och som väntas nå de uppsatta målen. Kausaliteten är förvisso subjektiv och under förutsättning att individen på rätt sätt förstått verkligheten; men mänskligt handlande sker alltidunder strikt Knightiansk osäkerhet – måluppfyllelse är således inte ett fullgott mått på rationalitet.
Men Menger och dennes efterföljande visade också att denna grundläggande kausalitet i mikrokosmos, som i sin natur per nödvändighet är realistisk och direkt verklighetsberoende, också innebär och bestämmer tendenser socialt. Det finns en systematik och underliggande kausalitet till de fenomen vi observerar i samhället: sådana institutioner eller ordningar är inte medvetet konstruerade, utan uppkommer spontant genom individuellt agerande.
Eftersom dessa fenomen är oerhört komplexa, vilket alltid är fallet i sociala sammanhang, kan vi identifiera deras beståndsdelar och inneboende logik. Men vi kan inte planera dem, för detta skulle kräva både allvetande och allsmäktighet (vilket förvisso neoklassisk ekonomi ofta utgår ifrån). Vi kan med hjälp av strikt logik och den grundläggande förståelsen för individens handlande som subjektivt rationellt skapa en förståelse för effekten av förändringar; även om vi inte kan skapa ordningen, så kan vi förstå hur den påverkas av mänskligt handlande. Därigenom kan vi – ceteris paribus – göra precisa utsagor om effekten av förändrade förhållanden. Eftersom samhället och dess institutioner är så oerhört komplext kan vi inte precisera effektens magnitud, men vi kan bortom rimliga tvivel förstå effekten utifrån orsakerna.
En sådan kausalitet saknas helt inom neoklassisk ekonomi, som istället utgår ifrån att det finns en mekanik i aggregerat och makrofenomen – helt (eller delvis) utan mikrofundament. Framför allt neoklassisk makroekonomi är ute och cyklar eftersom den utgår ifrån konstanter i aggregat av mänskligt agerande – och att förhållanden mellan parametrar är konstant. Men det finns, som Ludwig von Mises påvisade, inga konstanter i mänskligt handlande – och således inte heller i aggregerat sådant. Därmed kan inte neoklassisk ekonomi påvisa verkliga förhållanden; och av samma anledning måste de förlita sig på strikta matematiska samband mot bakgrund av overkliga antaganden.
Österrikisk ekonomi är annorlunda. Snarare än att utgå ifrån overkliga antaganden, är utgångspunkten en sann förståelse för människan och individen, och vad som får henne att agera – en metodologisk individualism. Därför är också utgångspunkten alltid de mikrofundament som ger upphov till makrofenomen – den realistiska kausaliteten i sociala sammanhang – både i förståelsen för och förklaringen av dessa fenomen. Med andra ord finns det ingen ”mikroekonomi” respektive ”makroekonomi” med separata teorier – ekonomi är ett integrerat teoretiskt ramverk för att förstå och förklara sociala fenomen.
Värderingsfrihet
Men hur står sig denna syn på ekonomi, som utan tvekan framstår som mindre vetenskaplig i sin oförmåga att göra prediktioner och ge precisa magnituder på effekter? Den kausal-realistiska ekonomin, som Carl Menger kallade den, kallas ibland ”frimarknadsekonomi” – är det inte ideologi snarare än vetenskap? Svaret är utan tvekan nej.
Österrikisk ekonomi gör inga värderingsmässiga utsagor utan är helt värderingsfri; den gör ett rimligt antagande i att människor agerar för att uppnå subjektivt värderade mål på det sätt de (subjektivt) anser vara bästa möjliga. Häri ligger ingen värdering, för vi gör ingen utsago om rimligheten i individens val av medel eller huruvida målet är rationellt; vi gör endast ett antagande om att individer i allmänhet agerar för att de beslutar sig för att uppnå något de värderar. Att argumentera emot detta innebär i sig en kontradiktion, vilket är anledningen till att antagandet uttrycks i termer av axiom: genom att agera för att motbevisa tesen belägger du per nödvändighet densamma.
Samtliga utsagor följer logiskt från detta axiom i strikt deduktiv slutledning. Syftet med teoribildningen är att förstå de fenomen som ”spontant” uppkommer i samhället och genom mänsklig interaktion – inte att göra normativa utsagor. En ”österrikare” uttalar sig således aldrig om vad som ”borde” vara, utan – för att återigen hänvisa till Ludwig von Mises – kan endast påtala huruvida ett medel är lämpligt för ett specifikt mål. När politiker säger sig vilja öka välståndet hos samhällets minst bemedlade och därför föreslår t ex en minimilön, kan vi med hundraprocentig logisk säkerhet säga att medlet olämpligt för det uttalade målet. Däremot kan vi inte säga något om målet i sig, vilket är en värderingsfråga.
Skillnaden mot neoklassisk ekonomi, som endast ger läpparnas bekännelse till den deduktiva logiken, är uppenbar: en neoklassisk nationalekonom ser till statistiska data för att (induktivt) finna ”samband” och kan således finna belägg för i stort sett vilken åsikt som helst – slutsatsen beror på vilka variabler som inkluderas i modellen samt hur dessa uppmätts. Därför kan en neoklassisker inte med säkerhet säga effekten, utan talar i termer av sannolikheter – men ger ändå exakta utfall. Av den anledningen kan man varken avfärda eller belägga hypoteser, inte minst som människors agerande förändras över tid, med ökande erfarenhet och utbildning, osv.
Den neoklassiska utsagan är matematiskt exakt men mot bakgrund av orimliga antaganden. Och den måste utvärderas utifrån dess förevändning att den har verklig kunskap om tingens sanna ordning. Utsagor är exakta och görs med utgångspunkt i verklighetens komplexitet – och måste utvärderas utifrån detta perspektiv.
En ”österrikare” måste vara mindre tydlig i sin slutsats vad gäller magnituder. Att införa eller höja en minimilön till en nivå som överstiger marknadslönen leder med logisk nödvändighet till ökad arbetslöshet. Men vi kan inte uttala oss om hur mycket, för detta kräver att vi har kunskap omsamtliga förändringar som kan komma att ske och som kan påverka sysselsättningen. Vi kan endast säga att allt annat lika (dvs jämfört med vad som annars hade skett) leder höjd minimilön alltid till ökad arbetslöshet.
Att anse detta ovetenskapligt eller ideologiskt är helt orimligt. Precis som det är orimligt att acceptera neoklassisk nationalekonomis överjordiska antaganden för att de därigenom kan göra matematiskt precisa prediktioner. Precis som Max Weber visade för länge sedan gäller andra regler för samhälls- respektive naturvetenskaperna. Det är dags att göra upp med missuppfattningen att naturvetenskapens empiristiska induktion är applicerbar på sociala fenomen.