Nationalekonomi vs. keynesianism

I och med finanskrisen sattes återigen den keynesianism på kartan, som vi sedan 1970-talet i viss mån gjort oss av med. Numera kommenterar sådana som Paul Krugman, vars expertis egentligen är internationell handel, utförligt på sin New York Times-blogg om hur staten måste ”satsa” och ”stimulera” och på andra sätt ”fixa” ekonomin. Och folk lyssnar.

Det verkar antagligen självklart för de med etatistiska skygglappar – vilket dessvärre är i stort sett alla – att ”Marknaden”, denna vidunderliga abstraktion som vi varken vill, bör eller kan förstå oss på, inte fungerar. Marknaden har en inneboende kontradiktion, liksom Karl Marx predikade, så givetvis leder den till problem. Problem som den goda staten måste träda in och lösa problemen.

Den största skillnad som krisen åstadkommit vad gäller folks ekonomiska medvetenhet kan antagligen sammanfattas i den numera vardagligt använda termen ”keynesianism”. Givetvis, får man höra från folk som egentligen inte har en susning, måste staten gå in och skapa likviditet när det ”krisar” eller vissa håller på pengarna så att det inte finns tillräckligt för investeringar. Utan stimulans stannar ”hjulen” i ekonomin (av sig självt, tydligen). För att ”få fart” på den igen måste efterfrågan stimuleras så att folk handlar igen. För det är ju konsumtion som är ekonomins A och O.

Man kan inte annat än förfäras över dessa dryga ignoranter som försöker läxa upp oss andra om vad som ”egentligen” är problemet. Men samma sak hörs med jämna mellanrum under den, får man förmoda, ironiskt menade rubriken ”analys” på t ex SvD Näringsliv. ”Alla” vet hur det ligger till; det är egentligen bara politikerna som verkar hålla emot och vilja spara. (Och vissa galna nyliberaler.)

Fast det är ju ett konstigt och minst sagt ologiskt sätt att se på det. För vilka är det som inte tjänar på att ”skära ned” om inte just den styrande eliten? De vill ju helst vara alla goda gåvors givare, vilket bäst tjänar deras (inskränkta) syften. Om man ägnar en sekunds tanke åt det så är ju en profession som gör av med andras pengar – och som blir återvalda på att lova bort ännu mer av samma vara – knappast benägen att ”skära ned” om de inte står vi vägs ände (dvs när det är näst intill försent).

Så hela världen verkar vara helt uppochned – politiker som har allt att tjäna på att stimulera tvekar inför att göra det helt obegränsat (dvs det som i media kallas ”nedskärningar”) samtidigt som ”alla vet” att det som behövs är statlig stimulans och mer pengar. Hur kommer det sig?

 

Mikroekonomi

För att förstå detta måste vi härleda skillnaderna mellan nationalekonomi och keynesianism.* Det är nämligen inte samma sak. Den förra, även om den under den ”klassiska” epoken mellan Adam Smith och 1930-talet analyserade makroekonomiska fenomen som konjunkturer och penningpolitik, utgår ifrån (och kom alltmer att fokusera på) det enkla utbytet av varor och tjänster. Detta är det som i modern nationalekonomisk utbildning kallas mikroekonomi. Man studerar individers och företags handlande och därmed påverkan på den sociala världen, samt hur deras ageranden också påverkas av institutioner, incitament, osv. Fenomen på samhällsnivå förklaras genom dess delar, från botten och uppåt.

Mikroekonomi handlar om att förstå och förklara prissystemet och prismekanismen, samt vad som händer när priser förändras – och vad som händer med priser när människor agerar. Genom prismekanismen fördelas och omfördelas resurser, vilka används till att tillgodose folks behov och önskemål. Detta är det som man egentligen menar när man talar om ”marknaden” inom nationalekonomi. Det finns inte mer än individer och hur de väljer att samverka med varandra, förvisso påverkade av allehanda sociala och samhälleliga institutioner och andra influenser, och därigenom åstadkommer, liksom en ”osynlig hand” med Adam Smiths språkbruk, en ”ordning” eller ”struktur”. (Hayek har skrivit en hel del om denna så kallat ”spontana ordningen” på marknaden.)

Ekonomi studerar den ordningen och hur människor agerar under den, bidrar till och förändrar den, samt interagerar med den. Många riktar dock stark kritik mot denna syn och hävdar att det är ”naivt” att tro att ”marknaden fungerar”. Fast genom att säga så skyltar man egentligen bara med sin egen dumhet. Att ”fungera” är en slutsats som är beroende av ett värdeord – vad exakt betyder det att marknaden fungerar? Nationalekonomi säger inte att a eller b eller c är ”målet”, utan studerar fenomenet marknad samt vad som händer på marknaden, vad det får för konsekvenser, osv. Men den tar inte ställning till huruvida det är bra eller inte; den förklarar varför eller varför inte vissa effekter uppstår av visst handlande. Det är med andra ord en värderingsfri vetenskap; den tar inte ställning till huruvida vi anser att något ”fungerar” eller är ”bra”.

Däremot är den ganska universellt accepterade utgångspunkten i analysen att människor generellt vill uppnå värden (vilket ju är innebörden av ”värde” – det är något vi värderar och således är önskvärt) och att alla personer vill få fler behov och önskemål uppfyllda snarare än färre. Det borde inte vara ett provokativt uttalande; snarare är det en tautologi, för det är ett uttalande som är sant i sig själv: vi värderar ju något för att vi önskar det. I den meningen är nationalekonomi (mikroekonomi), såsom Mises uttryckte det, utilitaristisk, för även om man inte tar värderingsmässig ställning så utgår man ifrån att det är eftersträvansvärt att uppfylla fler önskemål än färre.

Det är förvisso ett sidospår, men ofta kommer kritiken av detta värderingsfria förhållningssätt från den marxistiska vänstern. Denna hävdar nämligen att nationalekonomi genom att se till (dvs försöker förstå) hur värden uppkommer och därmed hur behov och önskemål tillfredsställs är ideologisk och kapitalistisk. Och denna kritik kommer alltså främst från dem som identifierar ”exploatering” (som tydligen inte är ett värdeord) i frivilliga överenskommelser.

Hur som helst, av ovanstående anledning talar man om att mikroekonomi handlar om fördelningen av resurser, samt den ”effektiva” fördelningen av resurser som innebär att nyttan (dvs tillfredsställelsen av behov och önskemål) maximeras. Det är inte konstigare än så. Men detta är något helt annat än keynesianism.

 

Makroekonomi och keynesianism

På 1930-talet utmanades den gängse synen på ekonomi genom publiceringen av John Maynard Keynes ”allmänna” teori. Denna sökte omstöpa det nationalekonomiska studiet genom att göra sociala och politiska hänsyn vägledande, vilket skulle göra nationalekonomin till en vetenskap som kan användas politiskt för att skapa ett bättre samhälle. (Bland annat gjorde Keynes klart att sparkapital var en styggelse och att politiken således måste syfta till att göra sig av med allt sådant.) Notera skillnaden mot att studera ekonomin och försöka förstå sig på den. Med Keynes skulle politiken skapa ett nytt samhälle genom ekonomiska ”reformer”.

Istället för att studera hur resurser ”bäst” används, utifrån antagandet att det är bra att tillfredsställa behov och önskemål, ansåg Keynes att man istället skulle föra en aktiv politik för att se till att alla i nuet kan tillgodogöra sig största möjliga nytta. I det långa loppet är vi alla döda, som ett välkänt keynescitat lyder. Så varför inte satsa på nuet och se till att alla har det så bra som möjligt? Vi kan ju egentligen inte säga så mycket om morgondagen i alla fall, så vi kan ju då ta hand om de problem som eventuellt uppkommer imorgon.

Men det är förstås inte möjligt att ”alla har allt” om vi har konjunktursvängningar eller – än värre – arbetslöshet. Arbetslöshet är en styggelse och ett problem, samt skapar lidande. Så detta måste man med alla medel göra sig av med, inte minst den allsmäktiga politiken kan motverka arbetslöshet på ”Marknaden”. (Att en oreglerad marknad inte leder till arbetslöshet förbises ifrån; istället låtsas man som att den reglerade ekonomin är ”fri”.) Logiken är följande: Om alla människor har arbete så kommer alla att ha råd att konsumera, vilket gör att det måste produceras mer, vilket gör att folk kan få ännu högre löner (för att efterfrågan på arbete går upp), osv. Med andra ord, staten måste få igång ”hjulen” och se till att öka aktiviteten, för att därigenom undvika [långvarig] arbetslöshet och det lidande det utgör. ”Full sysselsättning” blev således ”målet” för den keynesianska ”ekonomiska” teorin.

Men notera skillnaden mot mikroekonomin, som börjar i den enskilda transaktionen och ser till människors agerande så som det är. I Keynes version har vi istället en aktiv stat som försöker tillgodose hela samhället genom att ändra på folks beteende. Dessutom har detaljerna och analysens djup försvunnit på vägen, för istället för att diskutera vad som är lämpligast att man producerar (dvs vilka behov som ska tillfredsställas) så är det viktiga ”att” det produceras. Med andra ord handlar inte den keynesianska ekonomin om användningen av specifika resurser, vilket mikroekonomi i grunden gör, utan om ”aktivitet”: om bara ”hjulen” kommer i rullning så kommer allt att lösa sig, i alla fall på kort sikt.

Men ett centralt problem i mikroekonomi (speciellt österrikisk ekonomi) handlar just om tidsaspekten: vilka behov som kan tillfredsställas nu, vilka som kan tillfredsställas senare, samt hur man får mest ut av de val som görs. Det vill säga ekonomins effektivitet över tid i termer av resursutnyttjande och ”nytta”. Keynesianism handlar om ”allt nu” och förlitar sig till politiken för att få detta att hända, samt att eventuella problem framöver löses då. Av den anledningen är det inte alls dumt att trycka upp nya pengar så att staten kan betala folk för att gräva en grop och sedan fylla igen den (ett välkänt exempel på en av Keynes ”lösningar”). En mikroekonom förfasas över resursslöseriet och de konsekvenser detta får för ekonomin som helhet, eftersom det inte är i de ekonomiska aktörernas intresse. En makroekonom ser det som en bra lösning på problemet, ett sätt att återkomma till ekvilibrium och skapa full sysselsättning.

 

Med andra ord

Mikro- och makroekonomi är alltså inte förenliga. Men detta ska inte ses som en filosofisk motsättning som inte vanligtvis kommer till ytan. Faktum är att de teorier som används i makroekonomi inte stämmer överens med mikroekonomiska teorier (och vice versa) – de undervisas i olika kurser och är olika specialiseringar. De ger också olika prediktioner om vad som händer och vad olika ageranden leder till. Men det är inte så konstigt, för de har ju helt olika utgångspunkt och helt olika mål. Mikroekonomin söker förklara och förstå hur en ekonomi fungerar utifrån dess beståndsdelar (individer, transaktioner, osv) medan makroekonomin syftar till att skapa full sysselsättning (på politisk väg). Så medan den förra är värderingsfri och vetenskaplig, är den senare klart mer lämpad som ideologi.

Det intressanta här är att de teorier som utvecklats inom mikroekonomin, vilka de facto förklarar en hel del av de fenomen vi ser i samhällsekonomin, också förklarar effekterna av den kortsiktighet som keynesianismen för med sig. Resursanvändningen, om man förlitar sig till Keynes teorier, blir ju snabbt lidande, vilket innebär att långt färre behov och önskemål kan tillfredsställas än annars hade varit fallet. Och därmed blir problemen i samhällets totala produktionsstruktur fördjupade och i värsta fall bestående, vilket förstås leder till långvarig arbetslöshet innan hårt beskattade entreprenörer med lika hårt reglerade investeringar slutligen korrigerar den missanpassade produktionen. Så de problem som keynesianismen syftar till att lösa är ofta ett direkt resultat av de keynesianska åtgärderna.

Är det då inte samma åt andra hållet, dvs att den keynesianska teorin pekar på brister och svårigheter med mikroekonomi? Faktiskt inte, för individer och enskilda transaktioner finns helt enkelt inte inom makroekonomi. Här sysslar man istället med aggregat som ”total efterfrågan” eller ”belåning” helt utan att fundera över ifall efterfrågan är av olika saker, vid olika tidpunkter och av olika personer. Istället rattar man politiskt på en av variablerna och tror sig veta att t ex en lägre ränta leder till mer investeringar och därmed lägre arbetslöshet (vad som produceras eller om det finns avsättning för produkterna är helt ovidkommande).

Mikroekonomisk teori kan också tala om ”efterfrågan”, men endast som en konsekvens av en mängd individers ageranden. För mikroekonomier finns egentligen inte något sådant begrepp annat än som konsekvens av de verkliga analysenheterna, för efterfråga är något som individer gör – av särskilda anledningar och vid särskilda tillfällen. Med andra ord påverkas ”total efterfrågan” av en myriad faktorer, vilka alla är utom räckhåll för makroekonomen. Den senare förlitar sig istället på trubbiga politiska instrument för att ”öka” eller ”minska” efterfrågan – totalt sett.

Och detsamma gäller ”sysselsättningen”, vilket är ett obegripligt koncept för mikroekonomen – det som betyder något är ju hur resurser sysselsätts och vad de producerar, och inte minst varför. En mikroekonom försöker alltså bryta ned aggregat för att förstå vad som pågår, vilket sällan är detsamma som förändringen i aggregatet som sådant. (Som exempel kan vi se till t ex arbetslösheten under Depressionen eller i vår nuvarande kris, vilken i bägge fallen är skyhög i vissa industrier medan arbetsgivare i andra med ljus och lykta söker [kompetent] arbetskraft. Anledningen till ”arbetslösheten” står alltså inte att finna i att någon slags aggregerad ”efterfrågan” gått ned, för den är bevisligen väldigt låg i vissa industrier – och samtidigt så hög i andra industrier att företagen inte mäktar tillgodose den!) För makroekonomen är emellertid ”sysselsättningen” något som ska upprätthållas eller skapas genom att stimulera ”efterfrågan” och med lägre ränta öka ”investeringarna”. Om det så sker genom att gräva en grop att omedelbart fyllas igen eller genom att tillfredsställa verkliga behov är mindre viktigt. (Det är faktiskt inte viktigt alls, för man bryr sig inte om effekter på lite sikt – morgondagens problem tar vi oss an imorgon.)

 

Slutord

Det skämtas ibland om att man kan öka sysselsättningen genom att förbjuda grävmaskiner och låta folk gräva med spadar istället. (Att också förbjuda spadar så att de kan gräva med händerna istället måste ju sannolikt vara ännu bättre för sysselsättningen.) Det är faktiskt inte så långt ifrån den keynesianska strategin som de kanske vill låta påskina. Effekterna torde ju vara ganska uppenbara: ingen tror väl att vi blir rikare av att förbjuda sådana hjälpmedel (som grävmaskiner) som gjort oss mer produktiva? Men ändå är det just sådant som efterfrågas om och om igen.

Ett genomgående tema i makroekonomi, liksom uttalanden från politiskt vänsterhåll med ekonomiskt innehåll, är att man bortser ifrån att resurser är begränsade. Delvis är detta ett felslut som grundar sig i en helt barock syn på ekonomin som ett nollsummespel (vilket enkelt kan motbevisas genom att te x påtala att bägge parter liksom konsumenter i allmänhet torde få det bättre när en bagare byter bort sin hammare mot en snickares överflödiga mjöl). Makroekonomi skulle kanske vara en lösning på vissa problem om det inte var så att världen är beskaffad med begränsade resurser. Om det inte var ett problem att försöka göra så mycket som möjligt av de resurser vi har, vilket är utgångspunkten i mikroekonomi, så gör det kanske inte så mycket om man konsumerar produktionsmedlen för att konsumera mer idag. Men i en värld där alla resurser är begränsade och vi således måste komma på bästa sätt att nyttja resurser (givet vad konsumenter faktiskt vill ha, oavsett ”varför”), där finns ingen plats för keynesianismen.

En keynesian är likt en förfrusen en kulen vinternatt, som med komplexa teorier och mängder av (tvetydig) statistik kräver att vi omedelbart måste sätta eld på vårt hus för att få upp värmen. Att det innebär att vi saknar skydd mot både rovdjur och kyla nästkommande natt är en effekt som ligger utanför keynesianens såväl analys som förståelse – det gäller inte i nuet och därför är irrelevant. På samma sätt anser keynesianen att det är”bra” att helt undergräva valutans värde genom kreditexpansion, räntesänkningar och inflation för att därigenom öka (investeringarna i) produktionen av produkter som konsumenter inte längre efterfrågar – för att folk i dessa industrier inte ska bli av med jobben. Keynesianismen är inte bättre än modern schamanism, men tas dessvärre på allvar.


* För att göra tydlig skillnaden bortses i resten av artikeln från vissa detaljer. Jag använder mig således av idealtyper snarare än till fullo rättvisande (dvs allomfattande) beskrivning. I verkligheten finns en del reella problem med mikroekonomi i dess neoklassiska tappning samt vissa (om än inte särdeles många) fördelar inom ramen för den makroekonomiska analysen. Dessa finns framför allt där mikro- och makroekonomisk analys delvis överlappar varandra; den här artikeln fokuserar emellertid på skillnaderna, inte likheterna, samt använder inriktningarnas historiska ursprung som context.