En fråga där så kallad ”vänster” och ”höger” ständigt talar förbi varandra är ekonomi. Bägge är förvisso i stora drag ignoranta om hur marknaden fungerar och t ex priser sätts, men de är ignoranta på olika sätt. Och kanske är det här problemet ligger.
Den så kallade ”vänstern” talar om marknaden som ett nollsummespel, där vinst sker på någons eller någots bekostnad. Med andra ord blir ett företags vinst nödvändigtvis något som tagits från kunderna, som fått mindre än de förtjänat för de priser de betalat. Ekonomi och marknadens transaktioner handlar således om makt, där den starka parten går vinnande ur varje transaktion. Och det är härför vinsten förbannas och hatas och måste motverkas; stora företag har mer makt helt enkelt tack vare sin omsättning – sitt kapital – och gör större vinster. Därför är de stora korporationerna också långt mycket ”ondare” än han som driver grannskapets kiosk.
Den så kallade ”högern” talar om marknaden som konkurrens mellan jämställda parter om kundens gunst. Konkurrensen har ett egenvärde, där det kan vara statens uppgift att i slutänden se till att det för kunden finns en rejäl dos ”valfrihet”. Även här handlar det alltså om makt, men i annan form: kunden ska ha makt att välja utförare av likvärdiga tjänster, och staten ska ha makten att se till att det alltid finns sådan konkurrens. Därför ses företag som goda, för utan företagen finns ingen valfrihet – även om beställaren är offentlig sektor (som t ex entreprenadlösningar inom vård och omsorg). Ibland argumenteras även för att verklig valfrihet endast finns om det finns utförare som är både privata och offentliga, så staten kan här få ansvar för att genom företagslikt agerande på marknaden upprätthålla denna valfrihet (som t ex i så kallad ”public service” i radio och tv).
Båda är lika förvirrade som de är okunniga om vad som kännetecknar marknaden.
Förvisso har jag i viss mån överdrivit synen hos både ”vänster” och ”höger”, men det vore förvånande om företrädare för båda sidor inte känner igen både sig själva och ”motparten” i ovanstående beskrivningar. Men jag försöker hur som helst inte i detalj beskriva exakt vad alla som kallar sig ”vänster” och ”höger” tycker i ekonomiska frågor, utan diskutera de grundläggande felen i dessa lägers respektive syn på marknad och ekonomi. Poängen är att bägge dras med lika stora problem i sin verklighetsbeskrivning och måluppfattning.
Låt oss ta en snabb titt på vad marknaden egentligen är. Många på ”vänsterkanten” föreställer sig unga män med bakåtkammat hår klädda i vita skjortor med uppkavlade ärmar och en slips på sned, ofta sittandes framför en rad skärmar där de genom snabba transaktioner i hundra-miljoner-klassen gör läckra vinster samtidigt som de ödelägger arbetande människors liv. De på ”högerkanten” ser nog snarare en massa företag och kanske företagare som är mer effektiva än offentlig sektor på att producera de varor och tjänster som de sedan kränger. I bägge fall fokuserar man på något som bäst beskrivs som ett symptom av en liten del av marknaden så som den ser ut idag. Marknaden ur ekonomisk synvinkel har lika lite med finansvalpar som den har med juridiska personeratt göra.
Marknaden handlar i grund och botten om specialisering och utbyte till ömsesidigt gagn. Priset på en vara har nämligen väldigt lite med dess värde att göra, för hur kan någon säga att en hammare är värd lika mycket för en snickare som just blivit av med sin som för en bagare som ska knåda sin deg? Är det inte egentligen ganska uppenbart att snickaren har ett större behov av hammaren (=värderar den högre)? Ett pris ligger därmed alltid någonstans emellan värderingen av köparen och värderingen av säljaren. För om varan värderats exakt lika mycket som pengarna man ger för varan, vad är då vitsen med att byta värdet x (pengarna) mot samma värde x (hammaren)? Det är ju bara omständigt och transaktionen i sig är utan värde.
Att det handlar om utbyte snarare än gåvor har att göra med att de flesta av oss inte har någon lust att helt enkelt avstå från allting som någon annan (säger sig) värdera högre. I värsta fall betyder det ju att vi får svälta ihjäl som nakna och hemlösa. Så mycket bättre om jag har en hammare som du vill ha och du har något som jag vill ha och som du är villig att ge upp för att få hammaren. Med andra ord: både du och jag föredrar att få ett värde framför att bara bli av med ett, även om det värde vi ser i det vi ger upp är ytterst litet.
Det är därför vi ser att snickaren erbjuder bagaren någonting för hammaren. Och det enda sättet han kan få hammaren är om han erbjuder något som bagaren är i större behov av än hammaren. Men samtidigt vill ju inte snickaren ge bort något som han värderar högre än hammaren för att få nämnda hammare – för det blir han ju inte lyckligare av. För att ett utbyte över huvud taget ska bli av måste snickaren erbjuda något som (1) han har mindre behov av än hammaren, men som (2) bagaren har större behov av än samma hammare.
Under sådana omständigheter – vem har makten? Tja, det är antingen bägge samtidigt eller ingen av dem. Men vem är den förlorande parten? Det givna svaret är att det inte finns någon, för både snickaren och bagaren anser sig tillfredsställa ett större behov genom att genomföra utbytet. Detsamma gäller om det finns 100 snickare och 100 bagare med hammare, med den enda skillnaden att de två vi talade om ovan kanske byter med någon annan istället. Varför? Jo, helt enkelt för att det kanske finns andra som erbjuder något som de värderar mer – och därför kan de tillfredsställa ett ännu större behov genom samma sorts utbyte. Skulle inte du också välja att få något du värderar högre än något du värderar lägre?
Marknadspriset på en hammare är helt enkelt det som varje par av snickare-bagare frivilligt väljer att acceptera för att byta hammaren – det kan skilja sig från transaktion till transaktion eller vara standardiserat. Det så kallade equilibriumpriset (marknadens slutpris) är det pris som gäller för densista transaktionen, det vill säga när alla bagare med hammare utom en och alla snickare utan hammare utan en redan har bytt saker. Det sista utbytet är nämligen det som byter lägst värde mot lägst värde trots att parterna fortfarande tillfredsställer större behov genom att byta dem; det är med andra ord ett pris som samtliga som är villiga att göra ett sådant utbyte är villiga att acceptera – både ”köpare” och ”säljare”. Det är hitåt alla transaktioner så småningom leder om vi tänker oss en värld där folk inte ändrar uppfattning och saker och ting inte är i ständig förändring.
Det är också här ”vänstern” går bet, för de utgår ifrån att priset är en objektiv värdering av varan som byter händer. Men samtidigt hävdar de att den med mycket pengar har mindre användning (värde) för dem än den som är utfattig, så ”total nytta” skulle antagligen öka om man tar från den rike och ger till den fattige. Så uppenbarligen kan även pengar ha subjektivt värde (vilket förstås är sant), men samtidigt envisas ”vänstern” med att det i varje transaktion byts bara objektiva värden. Det är både fel och förvirrat.
Samtidigt går ”högern” lika fel i sin nästan fetischistiska fokusering på antalet hammare en snickare kan välja mellan. För bagaren spelar det ju ingen roll hur många personer som vill ha hammaren, liksom det för den enskilde snickaren inte spelar någon som helst roll hur många bagare som har hammare. Alldeles oavsett antalet snickare, så kommer bagaren bara att byta bort sin hammare om han får något som han värderar högre – och vice versa för snickaren. Så samtliga frivilliga transaktioner sker endast om bägge parter anser sig vinna på det. Om det finns många bagare med hammare men bara en snickare som vill ha en hammare, så är det möjligt att snickaren kan få den ”billigare”. Men detta förändrar inte principen bakom utbytet.
”Högern” vill inte se detta, speciellt inte om man talar om en modern och oerhört komplex ekonomi där det inte är lika uppenbart längre vilka värden som byts mot varandra (vilket uppenbarligen förvirrar gemene ”högerman”). Istället argumenterar man för att staten ska se till att fler bagare har hammare som de inte har någon användning för – för om det bara finns en bagare med hammare, ja då har han ju ”monopol” (endast en säljare) och det tycker ”högern” väldigt illa om.
Men naturligt monopol är lika farligt och hemskt som naturlig monopsoni (en köpare): även om man är ensam bagare med en hammare ”över” så kommer man inte att ge bort den hur som helst; och även om man är ensam snickare utan hammare så kommer man inte ge bort vad som helst för att få en hammare. Om det finns många bagare med hammare och bara en snickare som vill ha en hammare, då är ”problemet” endast att en massa bagare har det precis lika bra som förut medan bara en bagare (och snickaren) får det bättre. Det blir inte bättre om ”högern” kommer viftande med statliga regleringar för att tvinga bagare att ha hammare så att den ensamme snickaren har många att välja mellan.
Ekonomi är egentligen väldigt enkelt och logiskt. Men för att förstå vår komplexa, moderna ekonomi måste vi först förstå grunderna. Både ”vänstern” och ”högern” stirrar sig blinda på vissa fenomen utan att ha en susning om hur marknaden i grunden fungerar. Och då hittar man på en massa strunt för att belägga sin världsbild, vilket gör att man skapar problem där det inte finns några. Och dessa problem måste man då gå hårt åt för att lösa. Politiker är precis som mannen med hammaren som tenderar att se alla problem som spikar som måste slås ned – de kan bara tänka sig politiska lösningar. Även på icke-problem.