Nutidens hybris och normalitetsextremismen

Människan har i alla tider ansett sig stå på kulmen av sin utveckling. Vi har vant oss vid att ständigt göra framsteg, inte minst under de senaste århundradena med (som vi lär oss i skolan) de enorma framstegen upplysning, industrialisering och demokrati följande tätt inpå varandra. Samhället blir med andra ord bättre, vilket också betyder att det brukade vara sämre. Eller med andra ord: vi står ”högre” vad gäller samhällelig bildning, civilisation och teknik än samtliga tidigare generationer.

Hur kan man inte hålla med om detta, när vi står inför sådana faktum som att t ex den här artikeln publicerats på en webbserver någonstans i världen, är tillgänglig för miljardtals människor, kan översättas i sin helhet till hundratals språk på ett litet kick, och den som läser den kanske sitter på bussen eller på ett flygplan någonstans med sin läsplatta eller iPhone? Så det är lätt att utgå ifrån att den känslan vi har av att vara bäst och stå högst är korrekt. Och därmed är det lätt att dra slutsatsen att det vi sysslar med på något sätt alltid är bättre än det var förr. Många av oss har ganska automatiskt en syn på historien som ackumulerande kunskap och ständiga framsteg, snarare än pendelsvängningar mellan framsteg och tillbakagång.

Men är det så fel egentligen? Kanske inte. På många sätt går utveckligen ”framåt”. Men samtidigt hävdar de allra flesta att ”historien upprepar sig” – och syftar då ofta på hemskheter. Om vi nu gör ständiga framsteg så kan väl historien omöjligtvis upprepa sig?

Det är egentligen inte så konstigt att sådana uppenbara kontradiktioner i vad folk säger och håller för sant inte diskuteras vid fikaborden. De djupare och filosofiska diskussionerna har i mänsklighetens hela historia förts av en intellektuell klass, som genom djupt teoretiserande och filosofisk argumentation uppenbarat nya sanningar om tingens ordning. Denna arbetsdelning behöver inte vara av ondo; alla kan inte vara (och vill inte vara) intellektuella giganter. Och om varje människa satt på sin kammare och filosoferade så skulle vi allihop ganska snart svälta ihjäl.

Men därmed inte sagt att det är bäst om ingen är filosof. Men det är antagligen bra om det är ganska få som sysslar med idéer – och än fler som använder och implementerar dem så att de blir till nytta för den stora massan människor. Det är så vi gjorde de filosofiska framsteg som vi kallar upplysningen – och det var implementationen av dessa högre ideal som ledde till industrialisering och modern kapitalism.

Men det kräver att vi har respekt för arbetsdelningen och den olikhet vad gäller både fallenhet och val av specialisering som den innebär. Dagens hyperdemokrati med blind jämlikhetsdyrkan undergräver denna respekt och kräver att alla ska vara lika och lika mycket värda. I förlängningen betyder det att allas åsikt räknas på samma sätt – oavsett om man har större kunskap, längre erfarenhet, eller högre moral. Detta kan väl ändå inte vara ett framsteg? Men det behandlas som klart bättre än ”förr”, alldeles oavsett vad ”förr” innebär.

Ett typiskt exempel på denna hyperdemokratiska hybris är det automatiska stödet för det normala och det lika automatiska förkastandet av allt som inte faller inom normalitetens och normens gränser. Det är denna näst intill religiösa syn på tingens självklara ordning som ligger till grund för exempelvis genusretorikens nyttjande av normalitetsbegreppet. Och det är samma syn som gör att såväl medelsvensson som media och företrädare för den politiska klassen slår bakut inför olikheter och avvikelser från den upplevda normen.

Om vi står på kulmen av mänsklig strävan, kunskap och vishet, då är alla avvikande intressen och idéer nödvändigtvis bakåtsträvande – och faktiska hot mot vår högtstående civilisation. Gör vi då inte vår medmänskliga plikt när vi avfärdar och motverkar sådan abnormalitet?

De flesta skulle nog svara jakande på denna fråga, även om de aldrig egentligen funderat över frågeställningen på sådant sätt. Alla har inte fallenhet för intellektuellt arbete (och tur är väl det!), vilket betyder att vi varken kan eller behöver fundera över sådana frågor. Men denna övertygelse i samverkan med den religiösa jämlikhetskulten skapar en flockmentalitet där olikheter stöts bort. Och som resultat motverkas vidare framsteg mot än högre höjder. För inte befinner vi väl oss i ett tidslöst optimum där inga framsteg längre kan göras? (Är det inte snarare tvärtom?!)

Ett symptom på detta grundläggande problem är det bekväma utpekandet av ”extremism” som något som per automatik är oerhört dåligt och bakåtsträvande – om inte farligt. Jag har tidigare skrivit om den hemska extremismen och påpekat att extremism kräver en övertygelse om en näst intill statisk normalitet. Men det är avvikelser från det normala som skjutit mänsklighetens strävanden framåt – om alla alltid agerat och tänkt på det sätt som anses vara normalt, då hade varken mänskligheten eller samhället förändrats. Det är extremisternas förtjänst att vi inte lever nakna i grottor och ägnar hela livet åt att i desperation samla nötter för att överleva.

Ett exempel på detta är min egen extremism. Jag är i det närmaste pacifist. Det betyder inte att jag alltid snällt tar emot käftsmällar och övergrepp, utan det betyder att jag inte anser att någon har rätt att nyttja våld mot annan. Alldeles oavsett om den andre är angripare. Att jag slår tillbaka (eller slår först, för att värja mig) är att slå – och att slå är fel. Offensivt och oprovocerat våld är en mer förkastlig typ av våld, men självförsvar är trots allt också våld – och därmed moraliskt förkastligt.

Inte heller anser jag att någon har rätt att nyttja våld för annans räkning. Vare sig det sker under förvissningen att det är ”lagligt” eller att en av våldsmännen bär särskild för våldsverkare avsedd uniform. För mig är våld och hot om våld alltid moraliskt förkastligt. Det är en extrem åsikt. Men hur farlig är den?

Medlemmar av jämlikhetskulten och dess moraliska hybris skulle säkert finna anledning att för min räkning nyttja våld och hot. Eller helt enkelt argumentera för att man bör låsa in mig för mitt eget bästa. Men notera vad det var jag sa: jag anser allt våld vara moraliskt förkastligt, men det betyder inte att jag själv avstår ifrån att försvara mig. Tvärtom så skulle jag känna mig tvingad att tillgripa våld för att försvara mig och mina närmaste. Men jag gör det ogärna och med olust. Och jag finner allra helst andra vägar. Bättre fly än illa fäkta.

Den som har förmåga och fallenhet för intellektuellt arbete inser hur min inställning är djupt moralisk. Och det är lätt att förstå hur väl ett samhälle baserat på denna icke-våldsprincip skulle fungera: fred är en förutsättning för såväl samverkan och utbyte som frihet. Men det är samtidigt långt ifrån hur vårt statscentrerade samhälle fungerar och nästan lika långt ifrån den allmänt hållna moraliska synen. Så det är en extrem avvikelse från normen, en extremism. Som sådan måste den bekämpas.

Vän av ordning ställer kanske frågan varför jag skriver att den måste bekämpas. För visst är det så att jag inte utgör ett hot mot någon – och därför bör kunna leva mitt liv enligt min moral i vårt upplysta, demokratiska samhälle. Men den frågan är grundad i den extremism som är nutidens normalitet: den utgår ifrån att den som inte är ett hot lämnas ifred och att bara störande och besvärande element tas omhand av statsmaskineriet. Det är långt ifrån sanningen. Faktum är att det utan problem skulle gå att finna stöd för att låsa in mig på livstid efter att ha stämplat mig med någon psykologisk diagnos: för är jag inte patologiskt naiv, verklighetsflyktig och konfliktskygg?

Det är precis detta jag menar är ett grundläggande fel med dagens samhälle. Den gränslösa och oreflekterande panik som tänds i människor när de ställs inför avvikelser från normaliteten. Och denna masshysteri kring att ständigt och illa kvickt söka korrigera allt som inte passar inom ramen för den upplysta samhällsmodel som vi lär oss i skolan. Med institutionellt våld om det så krävs. För om någon brukar våld för min räkning så är det inte våld – då är det solidaritet, värme och medmänsklighet, i alla fall enligt den rådande doktrinen.

Med detta menar jag inte att min personliga moral och syn på våld nödvändigtvis måste anammas av alla andra eller göras till samhällelig standard och lag. Däremot vill jag påpeka att jag är ett av många offer för den normalitetsextremism som blivit kult i vårt samhälle. Jag ser hellre tusen blommor blomma än att alla blomster beskärs till samma längd och ställs i samma vas. Framtiden kan bli så mycket bättre än idag, men bara om vi väljer den moraliska vägen och tillåter olikheter.

Faktum är att de senaste decennierna sett en avsevärd nedsläckning både moraliskt och filosofiskt. Men precis som industrialismen kom först efter att upplysningens högre ideal accepterats och anammats, står vi idag mitt i en politisk strävan att implementera nedsläcklingens moral. Den allt större övervakningsstaten och det ständiga och ökande undergrävandet av tidigare självklara rättigheter – som att anses oskyldig tills bevisat skyldig – är bara början i denna implementationsprocess. I den meningen ser framtiden inte särdeles ljus ut – alldeles oavsett hur många iPhones vi har. Normalitetsivern skapar varken jämlikhet eller upplysning. Den banar endast väg för ett mänsklighetens förfall  och en återgång till primitiv barbari.