Occupy the Mind: varför statsvänstern får mig att gråta

Jag är en av dem som bekänner mig till den så kallade vänsterlibertarianismen, eller agorismen. Det är den radikala gren inom libertarianismen som inser att vi som radikala frimarknadsförespråkare har mycket gemensamt med den individualistiska men socialistiska anarkismen. Faktum är att frihet och anarki handlar om varje människas frigörelse från statssamhällets bojor, vilket framför allt är till de fattiga och arbetarklassernas fördel. Givetvis kan man tjäna pengar på en fri marknad, men bara i den utsträckning man gör nytta – i kundernas mening. Med andra ord finns inget ekonomiskt förtryck om det inte finns någon stat, vilket gör att det inte finns fattigdom om den inte är självpåkallad – och det finns inte heller strukturella tvång som låser in människor i klasser, kaster, eller grupper som de själva inte har valt. Att dagens värld ser helt annorlunda ut har till syvend og sidst att göra med staten, som genom tvång skapar klasser, kollektiv och grupper som ställs mot varandra. Det finns ingen sådan konflikt naturligt – den är skapad av det frälse som skor sig genom statsmaskineriet.

Därmed finns det mycket vi kan samarbeta med den radikala vänstern om. Vi håller med varandra om själva fundamentet, även om tolkningen av hur ett fritt samhälle ser ut kan vara väldigt olika. Men spelar det någon roll om vi har gemensamt att frihet måste innebära frivillighet? Ett samhälle som är frivilligt måste få se ut hur som helst – även om vi inte tycker om delar av det. För det är inte vår sak att avgöra hur andra ska leva. Och om det hade varit det så hade det inte längre varit frivilligt – och därmed inte fritt.

Det är detta som gör kontrasten till den statsdyrkande vänstern så enorm. Medan jag kan tala med och vara överens med anarkister, även om de har en del knepiga åsikter ibland, så förstår jag inte vad statsvänstern försöker säga. Och jag förstår inte hur de kan säga det. För deras åsikter verkar mest vara ett hopkok av allehanda godtyckliga ”jag vill ha”-fraser á la en fyraåring blandat med en godtrogenhet och naivitet gentemot staten av sällan skådat slag.

Den så kallade Occupy-rörelsen är ett ypperligt exempel på detta. Jag hade själv förmånen att i lördags föra en längre diskussion med dem som ”ockuperar” Columbia, Missouri, där jag bor. Rörelsen är förvisso en brokig skara av allehanda människor med ett gytter av åsikter och krav. Men gemensamt för dem verkar vara någon slags vänsterbetonad syn på ekonomi (vi kan också utan problem kalla det ”ignorans”) och en oerhörd, gränslös naivitet vad gäller staten.

Se på dessa exempel som Bill Anderson tar upp på LRC-bloggen: Occupy-rörelsens medlemmar har fått värmeelement beslagtagna av myndigheterna i New York för att de utgör en brandrisk, myndigheterna har stängt ned rörelsens matlagning för att den varken har tillstånd eller klarar de hälsoregleringar som staten satt upp. Och i Tennessee har delstatens styre valt att kollektivt arrestera protestanterna.

Men vad är det occupy-rörelsen kräver? Regleringar. Mer stat.

Detta var också uppenbart i min diskussion i lördags. Jag fick först veta att vi måste ha en stat, för annars hade det inte funnits gator. Det är tydligen ”uppenbart”, för ”the community” är splittrat och kan inte organisera sig eller ta hand om sådana saker. En minut senare uttalades att ”vi” är staten och att ”the community is strong” och man kan inte mucka med ”the community” ostraffat.

Vi var därefter överens om att de stora korporationerna ”köper” lagar av staten. Men våra lösningar gick isär – medan jag tyckte att lösningen är att avskaffa den instans som stiftar lagarna, fick jag höra att ”vi” måste ha goda människor i staten, som inte gör avkall på vad som är rätt för att blidka Kapitalet. Och så måste vi genom det amerikanska skatteverket IRS se till att korporationerna betalar sin ”fair share” av skatterna.

Jag fick bara några tomma floskler som svar på min fråga hur man ska få dem att betala skatter när vi redan var överens om att de köper sina egna lagar. För visst skulle de köpa lagar som ger dem skatteundantag? (Varning – för många logiska steg här. Cannot compute. Blipp.)

Som trumfkort frågar denna occupier om jag någon gång försökt att äta vegetariskt eller glutenfri mat. Jag är inte helt säker på varför det skulle vara relevant, så jag frågar vad det är han försöker säga. Så jag får ytterligare ett par dussin underliga dieter spottade i ansiktet. Uppenbarligen är listan över dieter något slags argument, men jag förstår inte för vad. Så jag frågar om det fanns en poäng i uppräkningen. Svaret jag får är att vi måste ha regleringar för att vi ska kunna veta att glutenfritt är glutenfritt. För annars blir vi bara lurade av Kapitalet.

Det är ett oerhört underligt argument, för vi har strax dessförinnan varit överens om att det inte ska finnas några hinder för ett ”community” att producera sin egen mat och att det naturligtvis är en bra idé om folk kan köpa lokalproducerad mat. (Jag är själv övertygad om att den industriella produktionen av mat inte hade funnits på en fri marknad – den är subventionerad av staten, bland annat genom ”fria” vägar och andra transporter.) Så jag frågar varför vi måste ha en stat som reglerar vad ett community producerar till sig själv.

Jag får inget svar. Om man inte kan tolka den tomma blicken jag får som något slags svar på frågan.

Han återgår till att fortsätta på det inslagna spåret och upprepa att vi behöver fler myndigheter som ser till att maten är vad den utges för att vara. Och, tillägger han, vi måste anställa många fler på IRS, så att alla betalar sin beskärda del av skattebördan. För ”vi” måste ha skatter för att göra det ”vi” vill.

Här ger jag upp. För uppenbarligen kan man vara emot en väldig massa saker som staten skapar (ett frälse, skatteförmåner, krig, osv) samtidigt som man helt blint anser att mer av samma stat på något sätt skulle få bort de icke önskvärda sakerna och göra samhället ”rättvist”. Fast ”ger upp” är kanske inte rätt ord – jag blir helförbannad. De som känner mig vet att jag väldigt sällan brusar upp eller blir upprörd – och om jag blir det så knyter jag näven i fickan på sant svenskt manér. Men inte nu. Jag har fått mig serverat så många kontradiktioner, tomma fraser och naiva floskler att jag blivit helt snurrig. Det kan inte finnas någon som är så urbota dum att man kan säga emot sig själv femtiotalet gånger på 20 minuter utan att inse att det man säger är helt uppåt väggarna. Så jag kallar honom något i stil med ”jävla etatist” och beskyller honom för att indirekt stödja allt det djävulskap som han säger sig vara emot.

Men jag borde ha vetat bättre än att försöka resonera med en statsdyrkare. För de är egentligen av samma skrot och korn, oavsett om de säger sig vara ”höger” eller ”vänster”. Faktum är att de tar staten som garant för allt de anser vara gott och de ser staten som ett skydd mot allt de anser vara av ondo – samtidigt som de motsätter sig allt av ondo som staten idag sysslar med. Även om få av dem skulle erkänna det, så anser de uppenbarligen att deras egna åsikter är objektivt rätt medan alla andras åsikter är fel – och att om de bara fått styra så hade världen varit så mycket bättre.

Det är här kontrasten till anarkister av allehanda kulörer blir så enormt tydlig. För oavsett vilken åsikt en anarkist har om hur samhället ”borde” se ut, så finns det ingen sann anarkist som anser sig ha makten att genomföra det. Det enda man kan göra är att kräva sin rättmätiga frihet och sedan arbeta för att skapa sig det liv man själv önskar. Man kan vara fördömande mot dem som väljer annorlunda, men så länge det är frivilligt varken kan eller ska vi göra något åt det. Vi har ingen rätt att påtvinga andra vårt sätt att leva. Och det är precis det staten går ut på – och det är anledningen till att den måste avskaffas.

Om man vill äta glutenfritt så får man producera sin egen mat, eller köpa den av dem man litar på. Man ska inte ropa på statligt våld att garantera varken det ena eller det andra. För då får man krig, förtryck och terror på köpet. Om man tror något annat är man bara oerhört naiv, godtrogen och – faktiskt – korkad. Som statsdyrkare på både höger- och vänsterkanten, liksom i mitten.