Om minimilöner

Få saker är egentligen så intressanta att följa som politiska debatter om grundläggande ekonomiska frågor. Samtidigt är de nästan uteslutande så frustrerande att det är svårt att göra så utan att bli fysiskt illamående. En sådan debatt är den ständigt återkommande om effekterna av att sätta eller höja minimilöner. Denna är återigen i ropet efter att Barack Obama talat om att han i ett slag höja minimilönen 39 % från $7.25 till $10.10 i timmen och därmed ”lyfta” tiotals miljoner människor ur fattigdom.

Om det hade varit möjligt att skapa verkligt välstånd genom att en snubbe som kallas ”president” gör ett uttalande eller skriver under ett papper, då hade jag varit den första att hylla initiativet. För vem vill inte ha mer välstånd? Men som standardsvaret till tron att en höjd minimilön bara för gott med sig lyder: varför stanna vid $10.10 om allt verkligen blir bättre? Varför inte höja till $100? Eller ännu bättre: höj minimilönen till sådan nivå att man omedelbart kan betala av alla privata och offentliga skulder samt satsa rejält på vård-skola-omsorg! Fast ett sådant resonemang är tydligen att anse som bisarrt och absurt, för det är att ”gå för långt”. Varför principer och principuttalanden från politiker aldrig gäller fullt ut är och förblir en gåta.

Dessvärre har minimilönen i sig blivit en principfråga, som givetvis drivs av den etatistiska vänstern. Den retoriska dimensionen är utan tvekan lyckad. Endast genom att kalla regleringen ”minimilön” snarare än, vilket är den verkliga innebörden, ett förbud mot jobb som inte betalar mer än en viss nivå, får man det att låta som att man ”lyfter” människor snarare än beskär deras möjligheter att lyfta sig själva. Att diskussionen dessutom kommit att handla om moral vad gäller metoden i sig snarare än resultatet är ytterligare en klar vinst från de som vill tro på staten som givare av alla goda gåvor. För idag är att inte stödja minimilön nära nog synonymt med ett förakt eller hat mot fattiga, utsatta människor och andra i olyckliga situationer. Hur kan man vara emot att höja dessa människors löner, att ge dem en chans?

Det enkla svaret är ju att om man förbjuder människor att erbjuda eller acceptera arbete för vissa löner så kommer de som antingen inte förmår eller inte vill vara produktiva över den nivån inte att kunna hitta arbete. Givet att man utgår ifrån att företagare försöker driva en verksamhet på sikt och kanske för att tjäna pengar, och inte endast som konsumtion där det gäller att göra av med så mycket kapital som möjligt. Att det senare är en omöjlighet på sikt torde framstå som uppenbart, men det här med att se konsekvenserna är inte en av etatistvänsterns styrkor. Nej, de går på ”känsla” och går ”all in” på det som för stunden känns rätt, även om det bortom allt rimligt tvivel kan påvisas att deras impuls gör situationen än värre.

Intressant nog förstod etatistvänstern för 100 år sedan att effekterna av minimilönen skulle leda till strukturell arbetslöshet och utslagning. Det var faktiskt detta som var syftet, för man ville göra det omöjligt för fattiga att finnas – och därigenom löser man ju problemet med sådan ”social sjukdom” som de ”oönskade elementen” utgör. Nej, det är faktiskt inte någon obskyr skrämselpropaganda, utan ett relativt vanligt positivt argument från den progressiva vänstern på 1930-talet (läs mer här och här).

Detta är förstås annorlunda idag. Nu står samma vänster och argumenterar för samma sak – men av precis motsatt anledning. Nu ska tydligen minimilönen ”rädda” dem som den tidigare var avsedd att förgöra.

Man kan förvisso hävda att vi måste ha lärt oss något under de gångna årtiondena. Kanske är det för att vi har kommit på att vi egentligen hade fel som etatistvänstern, nu med en mer liberalt tolerant och solidarisk hållning, så ihärdigt är för minimilöner? Nej, inte direkt. Visserligen finns det idag mängder av nationalekonomer som av politiska skäl stödjer en höjd minimilön, men det har andra skäl än ekonomiska – och deras stöd bygger på att de sätter den kortsiktiga moralen framför verkligheten.

 

Equilibrium och moral

Det grundläggande problemet är att utgångspunkten för nationalekonomer av det neoklassiska snittet (dvs ”mainstream”) är att ekonomin redan befinner sig i eller är ytterst nära equilibrium (oavsett om det är GE eller DSGE). Synen på marknaden som ett ”cirkulärt flöde” har sina rötter i den socialistiska argumentationen i den stora kalkyleringsdebatten på 1920- och 1930-talen. Där framfördes, framför allt av Fred Taylor, Oskar Lange och Abba Lerner, att problemet med att sätta ett pris som får tillgång att möta efterfrågan kunde lösas genom listpriser. Genom att justera priser uppåt där det råder brist och nedåt där det råder överskott kan centralplaneringskommittén hålla ekonomin i någorlunda equilibrium. Att denna centralplaneringskommitté alltid skulle ligga åtminstone ett steg efter, inte skulle kunna följa eller ens mäta lokala och regionala förändringar, och inte skulle kunna möta nya trender eller bistå välståndsökande uppfinningar var något som man förbisåg.

Den moderna nationalekonomins matematiska trollerier följer direkt av detta argument. Man bortser ifrån tidsaspekten, antar oföränderlighet, samt låtsas som att det finns konstanta relationer mellan människors värderingar och ageranden. På samtliga dessa punkter är antagandena felaktiga och verklighetsfrånvända. Men mot bakgrund av det ”cirkulära flödet” av värde (dvs pengar) i ekonomin kan de egentliga effekterna av olika politiska regler mätas. Med uttalat fiffiga och väldigt komplexa statistiska metoder kan man simulera verkligheten och därmed förutsäga vad som händer. Det är så som t ex Congressional Budget Office (CBO) räknat ut att en höjning av den amerikanska minimilönen till $10.10 kan leda till att det kommer att finnas 500 000 färre jobb. Men det är det ”mest troliga” enligt de statistiska projektionerna, för sannolikt hamnar det någonstans i spannet 360 000 och en miljon. Fast man håller det öppet för att höjningen av minimilönen kanske inte kommer att ha någon effekt.

Det är givetvis mycket möjligt att en rejäl höjning av minimilönen inte leder till färre jobb med låga löner. Det kommer förstås leda till att samtliga jobb med lägre löner försvinner, men därmed inte sagt att de inte återuppstår som jobb med löner vid eller över minimigränsen. Hur kan det vara fallet? Jo, helt enkelt för att en massa andra faktorer påverkar ekonomin. Om vi t ex ser rejäl tillväxt framöver (även om det inte verkar troligt) så betyder det historiskt sett en rejäl ökad efterfrågan på arbetskraft – och därmed högre löner generellt sett. Detta är egentligen en generell produktivitetsökning i ekonomin, vilket gör att det blivit ”värt det” för företag att betala $10.10 för de som tidigare bara producerade tillräckligt för att ge dem $7.25. Detta handlar inte om en krass människosyn, utan om faktum: att betala någon mer än dennes produktivitet är värd för konsumenter av det som produceras är helt enkelt välgörenhet och inte företagande. Den företagare som betalar anställda mer än de producerar kommer att förr eller senare få slut på pengar – och då står alla som jobbade där arbetslösa. Alltså leder produktivitetsökningar till högre löner, förutsatt att det finns konkurrens om anställd arbetskraft. Det är därför samma etatistvänster (och etatisthögern också) så gärna vill satsa på utbildning, för statistiskt sett korrelerar ”utbildning” med ”högre lön”. (Det är också därför offentlig sektor, där det saknas konkurrens, generellt sett har långt sämre villkor och lägre löner än privata företag.)

Det är av den anledningen en höjd minimilön, om den inte motsvaras av en produktivitetsökning, leder till arbetslöshet. Men om man ser på ekonomi genom equilibriumglasögon så är konsumtion inte något som har med värde att göra – utan om finansiell möjlighet. Man konsumerar helt enkelt för att man har råd till det, inte för att man som konsument faktiskt värderar en viss vara i nuet högre än de givna alternativen (att köpa något annat, spara pengarna för framtida konsumtion, osv). Med andra ord kommer en forcerad höjning av löner möjligen att leda till tillfälliga problem, men företagen drar då hellre ned på vinsten än gör sig av med den arbetskraft deras verksamhet kräver. Och så jobbar man för att få fram nya rutiner, utbilda personalen, köpa in nya och bättre maskiner, osv för att höja produktiviteten. Detta för då med sig att man med hjälp av en högre lön tvingar fram en produktivitetsökning! Med hjälp av politik omfördelas således en del av företags vinster tillfälligt till investeringar i ökad produktivitet som därmed möjliggör de redan höjda lönerna.

Utgångspunkten måste ju här rimligen vara att man ser företag som utsugare av arbetskraftens produktion, som är intresserade av att hålla löner nere snarare än hålla produktiviteten uppe (vinsten är ju, enligt det vanliga marxistiska synsättet, det som arbetaren kan förmås prestera minus den lön som man måste betala för arbetet). För att uttrycka det än tydligare: företagen kör fast i sin profithunger eftersom deras vinst beror på att hålla nere lönerna, vilket gör att de inte kan få till stånd en sådan produktivitetsökning som gagnar alla (framför allt arbetskraften).

Nej, det är inte ett skämt – det finns en hel del modeller som gör sådana antaganden, även om de inte explicit gör kopplingen till marxistisk teori. Hur kan man som utbildad nationalekonom tro på något sådant dumt? Tja, det är inte så svårt om man istället för att försöka förstå verkligheten stirrar sig blind på data och passar in dem i equilibrium-baserade (verklighetsfrämmande) modeller. Med ett cirkulärt flöde sker inte någon tillväxt annat än genom ”exogena chocker”, t ex tekniska innovationer, upptäckter av nya råvaror, osv. Alltså kan staten ”chocka” marknaden genom att skruva upp lönerna, och det som händer därefter är en snabb justering till nytt equilibrium (som innefattar högre löner och därför högre produktivitet).

Delvis kan man hitta stöd för detta empiriskt, för visst är det så att företag som plötsligt tvingas betala mer för arbetskraften försöker hitta sätt att öka dess produktivitet så att man slipper göra sig av med den och minska produktionen. Men detta är inte en vinst, utan en omfördelning: investeringar som annars hade skett inom annat (kanske öppna fler kontor, anställa fler, köpa nya maskiner, intern utbildning, utveckling av nya produkter – och kanske högre vinst) ges upp för att istället upprätthålla produktionen. Nettoeffekten är okänd, men bruttoeffekten är till viss del högre produktion och till viss del lägre vinster (pga tröghet genom anställningsavtal och arbetsmarknadslagstiftning, osäkerhet om framtiden, osv). Det är egentligen Bastiats välkända ”krossade fönsterruta” som går igen, om än i annan skepnad.

Moraliskt sett kan man alltså argumentera för en höjd minimilön, för den ser ut att ha (mätbara) effekter som i varierande utsträckning stödjer det uttalade målet: högre löner för de som tjänar ”för lite”. Men effekten på lite sikt är varken den efterlängtade eller enkelt mätbar.

 

Minimilönen och marknaden

Vad händer om vi istället ser ekonomin som en process som drivs av att entreprenörer hela tiden försöker förutsäga vad konsumenter kan tänkas vilja ha samt hur man bäst och billigast ger dem detta (vilket förstås är en klart mer verklighetsförankrad syn)? De flesta som haft anställning en tid inser att både den egna verksamheten och konkurrenterna förändras hela tiden. Enskilda arbetsuppgifter kan måhända vara oförändrade över tid (mest i offentlig sektor, medan det i privat sektor ofta handlar om tjänster som bistår i framtagandet och hanteringen av specifik, lagreglerad dokumentation), men överlag förändras verksamheten: man omorganiserar och utbildar, vidareutvecklar befintliga och utvecklar nya produkter, samt justerar efter skiftningar i kunders önskemål och konkurrenters ageranden.

Med en sådan syn på ekonomin blir det tydligt varför modellerna inte stämmer – och varför resultaten i studier skiftar mellan olika dataselektioner, olika metodval och olika tolkningstekniker. Det är inte ”tvånget” att betala mer för arbetskraften som gör att företagen eftersträvar produktivitetsökningar, utan produktivitetsökningar som skapar utrymme för att löner höjs. Att höga vinster föregår höjda löner kan ha många orsaker, men den främsta orsaken torde vara en brist på konkurrens om arbetskraften mellan arbetsgivare. (Och denna beror i sin tur på marknadens omfattning, dvs tillgången på investeringskapital och konsumenters köpkraft – som bägge är starkt begränsade av regleringar.) Om företag som åstadkommer och upprätthåller väldigt hög produktivitet relativt konkurrenterna men inte betalar detta i högre löner finns större möjligheter för konkurrenterna att få del av samma kunskap genom att erbjuda snäppet högre lön, bättre arbetsvillkor och annat som anställda kan tänkas värdera.

Att först höja lönen och sedan hoppas på investeringar för ökad produktivitet betyder att pengarna måste tas någonstans ifrån. Det leder endast till att andra investeringar, som företagets ägare och ledning uppenbarligen ansett varit bättre för företaget, skrinläggs – och gör att arbeten i andra företag (kanske ännu inte existerande), som hade erbjudit produktivitetshöjande lösningar (maskiner, utbildning, konsulting, osv) mot betalning, aldrig skapas.

Detta är egentligen så enkelt att det är närapå simpelt. Kanske är det därför det av kritiker avfärdas som ”naivt”, för man kan ju inte på allvar tro att ”marknaden fungerar”. Det är aldrig någon av dessa kritiker som förklarar vad de menar med varken ”marknaden” eller ”fungerar”, så det är svårt att ta deras avfärdande på allvar. För att säga att företag försöker bli mer produktiva för att det är så de gör vinst och kan behålla sina värdefulla anställda är varken naivt eller ens konstigt. Inte heller måste man utgå ifrån att det inte finns något slöseri, att det aldrig blir fel eller att företagsledningar alltid är ”goda” människor. Det finns såväl slöseri, felaktiga beslut och ”onda” människor i både företagsledningar och bland anställda. Men det är ju just därför som ”marknaden fungerar”: drivkraften att själv få det bättre kräver vinst vilket i sin tur kräver att man ger kunder vad de vill ha – och ju längre relation med kunden man har, desto mer har man att vinna på det. Det är naivt att tro något annat.

Om en rejäl höjning av minimilönen de facto inte leder till färre anställningar är det inte ett argument för att staten ska sätta eller höja minimilönen (eller ett argument emot sund nationalekonomisk teori), som vänsteretatister verkar tro. Att jämföra statistik över hur många som är anställda år X med hur många som är anställda efter höjningen år Y säger ingenting – om vi inte vet hur många som annars hade varit anställda. För ekonomin växer i termer av värdeskapande (vilket är annorlunda än den starkt missvisande bruttonationalprodukten BNP), vilket för med sig att efterfrågan på arbetskraft hela tiden ökar (ludditer till trots) och löner går upp. Att antalet människor med inkomst inte ökat är alltså en förlust. Att antalet människor med inkomst inte ökat lika fort som de annars skulle är också en förlust. Att jämföra X med Y är att jämföra äpplen och päron, det är att strunta i det kontrafaktiska och helt missförstå samhällsvetenskapande.

 

Den nya given

De som är sunt ekonomiskt skolade men ändå ”vänster” (enligt den ekonomiska definitionen av socialism som centraliserad planering) inser förstås att det kan vara en god idé att visa ”data” för att vinna offentliga debatter, men att det är det kontrafaktiska som gäller. Därav de väldigt avancerade ekonometriska tekniker som används för att producera statistik för ”det som inte är” (och inte heller kommer att bli).

När fler av dessa på sistone gett sig in i diskussionen och manat till en mer seriös debatt har det fått rätt underliga konsekvenser. För den moraliska övertygelsen är fortfarande där: man vill få ett snabbt slut på fattigdom och lidande (förvisso ett alldeles strålande mål!). Men man inser att en höjning av minimilönen får konsekvenser som inte kommer att vara positiva för alla. Samtidigt så litar man inte på att det kommer att ordna sig på egen hand (för varför skulle det göra det i det ”cirkulära flödet”, även om det finns tillväxt?). Frågan blir då en avvägning mellan det goda och det onda, och det är här centralplanerartendenserna blir övertydliga.

Det är ett ständigt återkommande faktum att vi ibland måste välja mellan två till synes onda (dvs otillräckligt goda) ting. Eller att vi måste välja något som är jobbigt och slitsamt och helt enkelt inte speciellt roligt för att på lite sikt få något vi uppskattar och värderar. Detta är tingens ordning och något vi upplever varje dag – och som politiker och andra ”ledare” brottas med i sina arbeten. Så hur väljer vi: antingen gör vi ingenting och ser att en mängd människor sliter för låga löner, eller så gör vi något åt det och gör vissa av dem arbetslösa.

Centralplaneraren känner sig nödd och tvungen att göra avvägningen ”för samhället” och argumentera för det ena eller det andra (förvisso mest det andra). Den naive centralplaneraren inser att det är bättre att ”göra något” och eventuellt får skörda frukterna av det goda (högre löner) samtidigt som man nog kan skylla det onda (arbetslösheten) på ”giriga företag”. Den mer insiktsfulle centralplaneraren inser att ekonomin nog kan komma att reda ut problemen och att produktiviteten kan komma att överstiga den förlust som minimilönen för med sig – och i så fall kommer vi inte se någon minskad sysselsättning (däremot mindre än den annars skulle ha varit). I bägge fallen framstår det som både politiskt och moraliskt rimligt och värdefullt att genomdriva eller höja minimilönen. För man har i alla fall ”försökt” och därmed fått folk (de som är ekonomiska ignoranter) att tro att man verkligen bryr sig och vill ”fixa”.

När man dessutom kan peka på att ”data” inte nödvändigtvis leder till ökad arbetslöshet och kanske inte ens minskad sysselsättning, så är det inte mycket att fundera på. Man kan ju få sitt maktlystmäte genom att leka centralplanerare, dessutom framstå som kämpe för det moraliskt riktiga – och inte stå för konsekvenserna. Om det blir några mätbara negativa sådana, vill säga. Och det är ju inte säkert.

Därmed är det inte konstigt att en mängd framstående nationalekonomer skrivit brev till amerikanska Kongressen om att de stödjer en höjning av minimilönen till $10.10. Detta är inte för att de inte förstår vad en sådan reglering för med sig, utan att de förstår mycket väl att de har allt att vinna på detta. Brevet hyllas i såväl media som bland de ”progressiva”, de framstår som varma och medkännande (alltså inte längre som kalla ekonomer) och det finns en ganska stor chans att de inte över huvud taget behöver ställas till svars för galenskapen. För det finns ingen som kan mäta den verkliga effekten av en chockhöjning av minimilönen – alla sådana mätningar bygger på allehanda tolkningar och urval, så de går alltid att kritisera (och korrigera i nya studier). Faktum är att i värsta fall kan det bli debatt om detta, vilket gör att dessa kan producera fler studier på samma ämne och därmed öka sin akademiska prestige.

Det finns med andra ord ingen som helst anledning att argumentera emot en höjning av minimilönen. Om man inte ser nationalekonomi som en deduktiv vetenskap och håller sanningen högre än mättekniker och empirisk statistik. Men sådana idealister finns det ganska få av numera. Det är en ganska säker gissning att det inte finns en enda sådan idealist i Vita huset.