Lars A. Boisen och Karl-Erik Norrman skriver på SvD Brännpunkt 22/10 om en pågående befolkningsexplosion och jordens påstådda överbefolkning. Det är ett tema som diskuterats sedan åtminstone Thomas Robert Malthus dagar och som är ständigt återkommande, inte minst i miljö- och djurrättskretsar. Men problemet är att det nästan alltid, liksom hos Boisen och Norrman, bygger på en helt felaktig syn på världen och våra gemensamma resurser.
Förvisso gömmer författarna sin oförståelse bakom en mängd känslomässiga orosmoln, men det framgår ändå med stor tydlighet att de har en gammaldags och helt felaktig syn på produktion och ekonomi. Utgångspunkten är ett slags nollsummespel där tillgångar måste omfördelas och alltid riskerar att ta slut. Men precis som i ”peak oil”-debatten är utgångspunkterna helt felaktiga: det finns inget linjärt samband mellan konsumtion och resurstillgång med hjälp av vilket man kan extrapolera in i framtiden. En förändring i konsumtion eller produktion påverkar marknadspriset, till vilket människor anpassar sitt beteende.
Det är därför bildade människor har den syn som Boisen och Norrman kallar ”så naivt att det gränsar till det tillåtna”, men som de själva inte vill förstå utan hellre avfärdar. När oljetillgången ser ut att minska går priset upp. Detta får till följd att efterfrågan minskar samtidigt som det blir kostnadseffektivt att utvinna resurser på nya sätt och ta fram gångbara alternativ.
Lägg till denna ”automatiska” anpassning de enorma produktivitetsökningar som arbetsdelning för med sig genom specialisering och automatisering. Malthus uppmärksammade inte den enorma skaparkraft och uppfinningsrikedom som kommer oss alla till gagn genom entreprenörskap och handel – och av den anledningen målade han upp en bister framtid. Men faktum är att dagens befolkning vida överstiger den svältgräns Malthus förutsåg.
Boisen och Norrman begår samma misstag. Den ekonomiska ignorans de uppvisar är långt mycket farligare än de riskbilder de målar upp. Om vi baserar tvingande lagstiftning på en sådan felaktig verklighetssyn så skapar vi problemen snarare än löser dem; det blir en självuppfyllande profetia som endast leder till enormt mänskligt lidande.
Det enda jag kan hålla med författarna om är att det ”krävs enorma utbildningsinsatser”. Men detta endast för att den ekonomiska ignoransen är så utbredd, vilken Boisen och Norrmans artikel dessvärre bidrar till. I sin iver att rädda världen borde de börja där de kan göra verklig skillnad: att själva bli en del av lösningen snarare än problemet.