Patriotiska miljonärer och politiskt tänkesätt

De flesta har nog hört hur Warren Buffet, denna smutsigt rike man, krävt högre skattesatser för de rika. Argumentet är som hämtat ur en handbok i socialmoralisk politisk korrekthet: staten är i kris, så det är allas vår plikt att hjälpa till – och skattesatsen på ”oss” dollarmiljonärer är för låg. Faktum är att det buffetska uttalandet säger precis vad man skulle förvänta sig från en socialdemokratiskt skolad person: miljonärerna har råd att betala mer, de borde betala mer. Och Buffet säger sig vilja betala mer – och därför ska skattetrycket ökas för de ”rikaste”.

Faktum är att Buffets ”krav” stöds av de flesta med stora personliga investeringar. De vill betala mer skatt, så skattesatsen är satt för lågt. Och kraven från de så kallade Patriotic Millionaires for Fiscal Strength är lika tydligt: de avfärdar alla överenskommelser om den federala statens budget där inkomster på över en miljon dollar inte beskattas med minst 39,6% (fritt översatt, men med organisationens emfas bibehållen). Givetvis har svensk media hakat på (exempelvis här och här) och låtsas på något sätt som att Obama är ”för höger” även för de rikaste, och därmed – får man anta – att USA gör bäst i att anamma någon slags svensk högskattemodell.

Det intressanta med dessa uttalanden och ”krav” är inte att de ganska uppenbart är försök av demokrater att skapa stöd för president Obama – och försöka bryta republikanernas problemformuleringsprivilegium i skattefrågor. Detta är helt ointressant, för det är småsint politisk goja och därmed verklighetsfrämmande och rent ut sagt tröttsamt. Det intressanta är den världssyn som liksom sipprar fram mellan raderna i dessa uttalanden och krav, som framförs högröstat som vore de moraliskt överlägsna. Dessa uttalanden säger nämligen väldigt mycket om vilken världssyn de som gör dem måste ha (om det över huvud taget ska gå ihop).

Först måste vi påpeka faktum: skattesatsen är inte ett av guds tio budord och är således inte ett objektivt och universellt krav. Det finns mängder med avdrag, vilka sänker den reella skattesatsen (även om den så kallade superkommittén söker avskaffa dem), och undantag. Men sett ur miljonärernas perspektiv så är skattesatsen ett golv – det finns inga skattelagar som förbjuder att man betalar mer i skatt. Skattelagar förbjuder endast att man betalar mindre än det som lagstadgats. Så redan här blir frågan som miljonärerna tar upp – om skattesatsens storlek – helt värdelös; de kan betala hur mycket de vill.

Den egentliga och relevanta frågan blir då: varför betalar de inte mer om de så gärna vill?

Det finns egentligen inget rimligt svar på detta. Här har vi en mängd miljonärer som anser att det bästa sättet att ta sig ur krisen är om de (inte någon annan) betalar mer skatt – och de vill betala mer. Det är möjligt att det är svårt att skicka en check till IRS och att det finns formella, byråkratiska krav på att formulär ska fyllas i för att det ska vara möjligt. Men den som tjänar många miljoner kronor om året på arbete och investeringar bör väl inte sakna handlingskraft att ta reda på hur man betalar skatt om det nu är vad de vill?

Men kanske är det just detta som är pudelns kärna: handlingskraften. För dessa människor kan uppenbarligen gå ut i kampanjer och politiska krav – och lobbying – för att få betala mer i skatt, men de kan inte komma på sätt att istället betala mer i skatt. Detta tyder på en högst destruktiv världssyn som är oerhört vanlig hos etatistvänstern: de ska inte behöva göra någonting själva, för den paternalistiska staten ska göra det som är rätt – och göra det åt alla.

Det finns ett ignorant effektivitetstänkande här, som genomströmmar den socialistiska synen på världen. Och det är samma tanke som är grunden till den vardagsmässiga kritiken mot kapitalism och konkurrens: varför ska flera rivaler göra samma sak när det räcker med att en gör det? Så istället för flera tillverkare av bilar som ”ödslar” tid och pengar på annonser och annat oväsentligt, vore det inte mer effektivt med en tillverkare (Trabant?) som satsar helt och hållet på biltillverkning? Då skulle så många fler få tillgång till bilar; mindre resurser skulle slösas och allesammans skulle bli rikare.

Vi behöver inte gå in på ytligheten i det argumentet, som med all önskvärd tydlighet bortser ifrån att människor har olika (och skiftande) preferenser som inte är tillgängliga annat än indirekt genom att tyda deras agerande, att världen är föränderlig och därför framtiden i grunden osäker – vilket kräver fiffigt entreprenörskap och risktagande. En stat kan inte ersätta kapitalismens decentraliserade entreprenörskap och således inte framgångsrikt tillfredsställa behov och önskemål.

I miljonärernas krav framgår deras syn på individen som i grunden otillräcklig och handlingsförlamad. Även dessa till synes handlingskraftiga människor anser sig själva (!) vara oförmögna att betala mer skatt än annan kräver. Den synen på människan som passiv och reaktiv snarare än aktiv och strävande är förkastlig – men den visar också på en självvald destruktivism, en underkastelse för sin egen obetydlighet, otillräcklighet, och oförmåga. Och därför måste det till krav – under tvång framställda krav – för att dessa individer ska kunna förmås göra det de vill. Kontradiktionen mellan dessa handlingskraftens män/kvinnor och deras syn på sig själva är upprörande om inte helt lätt att förstå.

Eller är det kanske ännu enklare? Kanske har vi varit alltför generösa i analysen. I dagens historiskt sett överpolitiserade samhälle (tomt prat om ”avregleringar” till trots) är det trots allt få som kan tjäna pengar på att tjäna sina medmänniskor och tillfredsställa deras behov och önskemål. Det finns en del som lyckas, men väldigt få lyckas i stor skala. De flesta som tar hem de stora pengarna i dagens statscentrerade samhälle lyckas framför allt genom politiska investeringar, lobbying och ”kontakter” (det barbariska utbytet av politiska tjänster där tredje man alltid står för notan).

Det skulle inte vara särdeles förvånande om man i en genomgång av dessa miljonärer finner att de flesta av dem inte är rika tack vare sin handlingskraft eller sitt entreprenörskap. Det är snarare troligt att det handlar om ärvd rikedom, politiskt myglande och fifflande. Med undantag av en minoritet troende socialister, som trots att de är levande bevis för marknadens storhet ser moralisk förträfflighet i lidande, offer och förstörelse.

Om man har stor rikedom utan att själv ha skapat den genom hederligt arbete och fredligt, frivilligt utbyte med andra – då mister man efter hand förståelsen för att det finns en skaparkraft hos människan och förutsättning för fredlig handel. På det sättet är det statscentrerade samhället verkligt destruktivt. Som Mises skrev drabbar inte socialismen endast det sociala välståndet genom kapitalförstörelse – den drabbar även människans psyke. Under socialismen är ekonomiska kalkyler omöjliga, vilket separerar orsak och verkan – och det får till konsekvens att människan mister förmågan att göra beräkningar och se kausala samband. Hon blir i grunden hjälplös och beroende av ”någon annan”.

De som blivit en del av det politiska maskineriet visar med all önskvärd tydlighet att Mises hade rätt – politiska beslutsfattare och aktivister blir nästan alltid betagna av social ingenjörskonst och lider av en högst negativ syn på den fria människans skaparkraft, även om de hade goda avsikter och sunda tankar när de gav sig in i politiken. Miljonärernas krav på högre skattesatser visar på detta destruktiva sinnelag där tanken på eget ansvar – och handlande därefter – är så främmande att man föredrar att organisera sig för att framtvinga krav på handling. Därigenom undviks ansvaret att själv välja att gå till handling, att agera för att förbättra, skapa och uppfylla på egen hand identifierade och formulerade mål.

Men det är förstås att lura sig själv. Att agera är att vara människa. Att agera för att slippa ta ansvaret att själv agera är en illusion som syftar till destruktion. Och det är dithän dessa skatteivrarmiljonärer leder oss.