Man kan lätt få uppfattningen att vi är mitt i en Keynesiansk renässans. Inte minst den politiske propagandisten (och före detta nationalekonomen) Paul Krugman håller Keynes fana högt – och likaså gör Brad DeLong och andra högst verbala akademiska storheter. Att rapporterna om Keynes död var rejält överdrivna, för att parafrasera Mark Twain, har nog inte undgått någon. Inte minst i politiken har Keynes aldrig varit död eller ens ”omodern” – i alla fall inte när dörrarna mot media och offentlighet stängts. Faktum är att idéerna inte kom med Keynes; det var snarare så att de med Keynes fick en pseudo-vetenskaplig bas och man därför helt och fullt kunde ägna sig åt kortsiktig underskottspolitik.
Men problemet var egentligen aldrig Keynes, även om han lyckades skänka den kortsiktiga finanspolitiken en till synes vetenskaplig legitimitet. John Maynard Keynes gärning gav endast ord till de destruktiva strömningar som redan fanns i stort sett överallt – och kunde därmed underblåsa dem. Givetvis är detta ett problem, men det finns ett mer grundläggande problem här än att Keynes skrev en högst tvetydig bok med en dåligt underbyggd teori som talade direkt till både maktpolitiker och maktens lakejer i akademia. Problemet är att vi aldrig på riktigt gjort upp med riktigt dåliga nationalekonomiska teorier.
En artikel publicerad på näringslivssajten E24, med titeln Siffrorna som avslöjar varför krisen är kvar, utgör ett utmärkt exempel på hur Keynes bara är toppen på isberget. Här visar Andreas Cervenka, krönikör på SvD Näringsliv, hur krisen egentligen inte handlar om den kortsiktiga politikens enorma ackumulerade skulder. Inte heller handlar krisen om att högst skuldtyngda välfärdsstater har enorma lånebehov för sin högst underfinansierade verksamhet under de kommande åren. Nej, problemet är en annan art. Så här sammanfattar Cervenka problematiken:
På listan över ekonomier med störst underskott i sin bytesbalans under 2000-talet återfinns namn som USA, Spanien, Italien, Grekland, Portugal, Irland och Storbritannien. Om gruppen känns bekant beror det på att samma länder figurerar på listor över stater med störst skuldproblem. Det är ingen slump.
Problemet är alltså ett underskott i bytesbalansen och vi får veta att detta ” kan bara finansieras genom att låna”.
Analysen känns igen. Det är samma argument som gillades skarpt av drottning Kristina och som vägledde Fredrik den Store till att införa långtgående, rigid kontroll över Preussens ekonomiska liv. Och som tänkare som Adam Smith och David Ricardo starkt motsatte sig och argumenterade emot. Faktum är att nationalekonomins hela historia, sedan mitten av 1700-talet, handlat om att å ena sidan förstå skeenden på marknaden – och å andra sidan att försöka motverka denna till synes intuitiva men klart falska teori: merkantilismen.
Men 250 års ekonomisk vetenskap har misslyckats att rå på denna vidskepelse. Delvis har problemen återkommit under 1900-talet, till viss del på grund av Keynes, men delvis har de alltid funnits i den bredare folklagren. Det finns någon slags allmänt accepterad tro att pengar är något speciellt och har en inneboende kraft som saknas hos både produkter, tjänster och människor. Det är inte konstigt att många mot bakgrund av detta gör uttalanden om hur ”bra” världen hade varit ”utan pengar”.
Denna vidskepliga och mystiska tro på pengar som något slags näst intill andligt väsen är en viktig del av merkantilismen. Här hävdas nämligen att (handels- eller) bytesunderskott är av ondo eftersom pengar då ”flyr” landet, vilket får till effekt att hela landet blir oförmöget att köpa de varor och tjänster som krävs för att upprätthålla levnadsstandarden. Ett bytesöverskott är att föredra, vilket ska ses som att man mer eller mindre prackar på resten av världen de produkter man producerar – och sedan har en förmögenhet i likvida medel att införskaffa de varor man har behov av.
Steget till Keynes och tron på att en snabb ökning av penningmängden är av godo är inte så långt.
Merkantilismen har redan motbevisats tusen och åter tusen gånger, men det verkar inte hjälpa. Likt en hydra återkommer besten med ytterligare huvuden så fort ett har huggits av. Nationalekonomin har länge och framgångsrikt kunnat påvisa att frivilliga ekonomiska transaktioner bara känner vinnare: bägge parter får det bättre av att genomföra transaktionen än av att låta bli, vilket är anledningen till att transaktionen sker. Bagaren som med fiskaren byter bröd mot fisk har större värde av fisken än av brödet – och för fiskaren är det precis tvärtom. Detsamma gäller om transaktionen involverar pengar snarare än bara produkter. Och samma gäller givetvis över landsgränser i samma utsträckning som inom riket.
Det sägs att den som inte känner historien riskerar att upprepa den, och det gäller kanske framför allt dess hemskheter. Detta inkluderar utan tvekan synen på ekonomi. Utan ekonomisk bildning hemfaller människor till merkantilistiska resonemang. Merkantilismen erbjuder en enkel logik för att förstå sig på ekonomiska och politiska skeenden. Men den bygger på vidskepelse och en mängd osanna påståenden: att pengar är väsensskilt från produkter, att de värderas på ett annat sätt och har ett inneboende och objektivt värde, att ekonomiska transaktioner inom ett land är helt annorlunda än transaktioner över landsgränser…
Nationalekonomisk teori förser oss med de nålar som effektivt sticker hål på dessa osanningar. Den visar tydligt på hur orimligt det merkantilistiska resonemanget är. Det vill säga, om vi inte vänder den ryggen. Det är lätt att låta sig förledas av till synes enkla förklaringar som bekräftar ens fördomar.
Det är här Keynes är så oerhört farlig: hans verk erbjuder en modernt berättad fördomsfull merkantilism, som låter förvillande likt en vetenskaplig teori. Det är frestande att sluka den med hull och hår utan att fundera över dess innebörd eller implikationer.