John deLaubenfels svarar på min tidigare artikel om att minarkister är ”fienden.” Hans svar är ett typexempel. Även om det säkert inte är hans avsikt så stöder hans ”snabba svar” direkt tesen i min ursprungliga artikel. Detta är även sant för de flesta e-postmeddelanden och kommentarer jag har sett av de som inte håller med mig. Denna replik är inte menad som ett personligt svar till Mr deLaubenfels eller någon annan kommentator, utan snarare en gång för alla ett svar till de många kommentatorer som vill motbevisa mitt påstående att minarkister är frihetens fiender.
Det jag finner slående i de motargument som ges som svar på min kolumn är att var och en av dessa personer verkar ha en annorlunda syn på vad deras ”minimala” stat är tänkt att göra. Anarkister kan vilja olika saker och även sträva efter att förverkliga olika typer av samhällen, men de har den lyxen bara för att de – som fria och jämlika individer – måste lita helt och hållet på frivilliga sätt att etablera vad som helst. Det finns ingen stat och därmed ingen strukturerad och monopoliserad makt att utöva för att tjäna sina egna ideal (och troligen på bekostnad av alla andra). Allt som anarkister vill måste göras frivilligt, och anarkister måste gå samman och samarbeta på samma frivilliga sätt om de vill bilda någon form av större samhälle. Och de behöver inneha egendom att bosätta sig på för att kunna göra det.
Detta är dock inte fallet för minarkister, som per definition är beroende av att staten tillhandahåller monopoliserade tjänster baserade på våld. Att döma av ovan nämnda kommentarer håller inte ens minarkister med varandra om exakt vilka befogenheter deras stat bör beviljas. Hur kan då denna stat inte anses vara förtryckande? Hur är något samhälle som baseras på en (minimalistisk) stat fritt när till och med minarkisterna själva inte kan komma överens om vilka funktioner och tjänster som är statens och vilka rättigheter de personer som lever under dess välde ska ha?
Minarkister har helt enkelt inte lyxen av att vilja olika saker om de vill att deras syn på staten ska tas på allvar. I själva verket är det enkelt att visa att minarkister skiljer sig åt i grad när det gäller statens storlek och omfattning, precis som statssocialisterna gör. Skillnaden mellan de två ”lägren”, som jag nämnde i ursprungsartikeln, är enbart en gradskillnad. Vissa vill att staten ska vara mindre och andra vill att den ska vara större, men det som förenar dem är att de alla vill ha den. Vad de tjafsar om är att de vill gå i olika riktningar; de som vill att den ska vara liten vill att den ska vara mycket mindre, och de som vill att den ska vara stor vill att den ska vara mycket större. Men om du vill ha den – oavsett orsak, som ett ”nödvändigt ont” eller av något annat skäl – är du likväl en statsförespråkare.
Som en anarkist är det underhållande att se dessa statskramare gräla bara för att de har så olika uppfattning om vad som är. De som vill att staten ska vara liten säger att den redan är vid (eller väldigt nära) det mål som de som vill ha en stor stat förespråkar och att det är därför den inte fungerar och är förtryckande. Och de som vill att staten ska vara stor säger att den redan är vid (eller väldigt nära) det mål som de som vill ha en liten stat förespråkar och att det är därför den inte fungerar och det är därför samhället är förtryckande. Detta gör det uppenbart att det rör sig om en gradskillnad, och att dessa statskramares mål är relativa till deras åsikter om vad som är – inte ett absolut och mätbart mål. Det handlar bara om grader.
Anarkister är olika. Vi kan utan tvekan säga att vi inte alls är nära det vi vill, oavsett hur stort det är; när man är principiellt mot staten spelar det egentligen inte någon roll om staten verkligen är stor eller väldigt liten eller någonstans mittemellan. Naturligtvis skulle en liten stat ge oss mer fri- och rättigheter än en stor stat. Men observera ordvalet: den skulle ge oss dessa friheter – staten behåller fortfarande rätten att använda våld mot oss om vi missköter oss eller om de statliga ledarna råkar ändra sig.
I ett av mina argument i den ursprungliga artikeln hävdade jag att minarkister ”inte är någonting annat än fega uslingar; de är statskramande socialister med en fetisch för en mindre stat”. Många tog illa upp av detta uttalande, och jag kan förstå varför – jag skulle också ha känt mig förolämpad om jag var en förespråkare för en liten stat. Men meningen måste läsas i sitt sammanhang, och detta är beroendet på statens storslagenhet (vilket var det som hela stycket handlade om). Jag inser att alla minarkister inte skulle ta den enkla vägen när de är involverade i ideologiska dispyter med sina storstatligare statskramande syskon, men kanske borde de göra det. När de attackeras hårt av statskramare som förespråkar en större än minimal stat har minarkisten egentligen bara två svar: antingen att använda det statliga trumfkortet eller att spendera mycket tid i en lång och rörig kedja av argument om hur marknaden kanske kan lyckas tillhandahålla en lösning.
Det statliga trumfkortet är utan tvekan den enkla vägen, och det är enkelt eftersom de statskramande kollegorna inte skulle ha några problem att förstå att staten på ett korrekt sätt skulle ta hand om dessa frågor (”korrekt” behöver inte definieras i statskramande resonemang). Det andra svaret innebär i slutändan att debatten förloras. Antingen förlorar du publiken (och kanske din motståndare) i ditt försök att beskriva den fria, botten-upp, och decentraliserade marknadsprocessen (de kommer tveklöst inte att förstå detta eller anta att din till synes komplicerade lösning är fel), eller så lämnar du dig öppen för att de som förespråkar en större stat kan använda det statliga trumfkortet. För om marknaden nu kan ta hand om dessa till synes mycket komplicerade saker, varför kan då inte marknaden ta hand om resten också? Självklart, resonerar statskramaren, behövs staten – men varför då inte förlita sig på att staten tillhandhåller några fler viktiga saker i livet, för att lösa några ytterligare problem?
Även om anarkisten kanske tycker att det är jobbigt att argumentera för alla typer av frihet i denna statskramande värld tar han en principiell ställning mot våld, aggression och makt: ingen, med eller utan polisbricka eller valsedlar, har rätt att attackera någon annan. Det finns ingen påhittad ”garanti” för vilken samhällsstruktur vi än personligen skulle föredra; vi inser detta och kallar alla sådana löjliga påståenden för skitsnack. Dessutom diskriminerar vi inte – staten är ondskefull oavsett vilken storlek eller form den har, och därför motsätter vi oss alla stater och alla statsliknande åtgärder. Vi är helt och hållet för frivillighet.
Detta betyder inte att vi inte kan samarbeta i vissa frågor med de som håller med oss om dessa specifika punkter. Av någon anledning verkar många ha tolkat min krönika som att den menade att minarkister, liksom alla andra statskramare, borde skjutas (vilket förresten skulle vara ett bra exempel på ett typiskt statligt agerande). Tvärtom handlar anarkism om att leva och låta leva. Jag skulle gärna samarbeta och samordna kampanjer med alla som håller med mig, men en långvarig, allomfattande allians med statskramare är så mycket mer än en dålig idé. Det är kontraproduktivt i varje bemärkelse, oavsett om alliansen skulle vara med småstatliga statskramare (som skulle ge oss ”mer” friheter) eller med storstatliga statskramare (vars stat skulle drabbas av sin egen tyngd i en sådan omfattning att den skulle vara ganska maktlös).
Problemet är inte att jag som anarkist inte håller med minarkisterna i vissa frågor; det finns många människor som jag inte håller med, men jag kan ändå acceptera dem och kanske till och med njuta av deras sällskap. Detta är ju trots allt vad anarkismen handlar om: oavsett våra olikheter kan vi leva tillsammans och respektera varandra. Och om vi ogillar varandra går vi bara skilda vägar.
Det verkliga problemet är att varje minarkist per definition (vid något tillfälle) vill påtvinga mig sina ideal och ersätta de kedjor jag för tillfället är fast i mot sina egna kedjor. Liksom alla statskramare tycker minarkisten att hans kedjor är mycket bättre och skönare än någon annans kedjor. Men för alla anarkister är de fortfarande kedjor.
Published February 28, 2011
Ludwig von Mises Institutet i Sverige