Den 8 april i år dog Margaret Thatcher, tidigare premiärminister i Storbritannien. Detta har föranlett en väldig debatt och en närapå oändlig ström av kommentarer innehållandes nästan uteslutande känslomässiga uttryck. Den så kallade högern uttrycker sorg och talar om ”en av de stora av vår tid”. Samtidigt dansar den så kallade vänstern på Londons gator skanderandes ”the witch is dead” (häxan är död). Och bägge tycker att just deras känslor är så oerhört rätt och så enormt okränkbara – och kräver respekt från det andra lägret.
Med andra ord har etatisterna funnit ytterligare en fiktiv anledning att käbbla och låtsas som att de tycker så makalöst olika. Thatcher verkar därmed alltså ha fått samma status som Israel-Palestina-frågan, där det av någon anledning är självklart att man är för Israel om man är ”höger” samtidigt som det är lika självklart att man är för Palestina om man är ”vänster”. Och bägge pekar dessutom finger mot de andra och säger att deras sida är de egentliga bovarna.
Sådana världsfrånvända förenklingar och nakna känsloyttringar är vad etatismen slutligen måste leda till. För det handlar egentligen inte så mycket om värden utan om makt. Av den anledningen fungerar förr eller senare inte de vanliga värdeargumenten om frihet, jämlikhet, broderskap, ära eller vad det nu är man anser sig förfäkta.
Ser vi till Thatchers politik så finns det så klart vissa reformer som utan tvekan var till vissas (eller till och med mångas) gagn, medan andra reformer som lika tydligt var till vissas nackdel. Vi behöver inte gå in på vilka reformer som hör till vilken kategori. En sådan diskussion vore fruktlös. Anledningen till detta är att alla reformer nödvändigtvis är till vissas för- och samtidigt också andras nackdel. Det är så politiken fungerar: med makt kan man inte skapa annat än motstånd mellan godtyckliga grupper; med reformer kan man inte göra annat än förändra vilka som hör till vilken grupp.
Vilka grupper tjänar mest på situationen som helhet? Det går givetvis inte att säga. För att kunna uttrycka sådana slutsatser måste man också kunna mäta graden av nytta och sedan objektivt aggregera från individ- till kollektiv nivå. Och det går som bekant inte. Det enda vi egentligen vet om varje politisk reform, varje maktanspråk och varje beslut på politisk nivå är att en viss grupp på något sätt alltid står på den vinnande sidan: den politiska klassen, de som har makten.
Detta är alltid sant. Och det kan inte vara på något annat sätt. Så det var givetvis sant även under Margaret Thatcher. Precis som det är sant under Fredrik Reinfeldt. Eller Göran Persson. Eller George W. Bush. Eller Stalin.
Alldeles oavsett om man anser att Thatcher var ond eller god (och själv utgår jag ifrån att i stort sett alla individer anser sig vara goda och ha goda avsikter – även politiker) så var hon en representant för makten. Hon var maktpolitiker. Och som sådan var hon av allt att döma fenomenal. Få politiker har haft sådant genomslag och förändrat spelplanen så mycket under den demokratiska statens hegemoni som ”järnladyn”. Antagligen är det därför ”högern” tycker så mycket om henne och vänstern samtidigt tycker så illa om henne. Hon gjorde så mycket som högern vill göra (eller i alla fall hade sådant inflytande som högern vill ha), och därmed blir den (automatiska) slutsatsen att det måste vara illa för vänstern – så de hatar henne. Bittert.
Det är till och med så starka känslor om Thatcher att vänsterfeminister uppenbarligen inte har några som helst problem att agera hyperpatriarkalt och förfalla till allehanda öknamn och härskartekniker. Och samtidigt framstår högerpampar plötsligt som aktiva feminister, som ser upp till och drömmer om en ”stark kvinnlig ledare”.
Detta är bara ytterligare ett exempel på hur sjuk den politiska världen är: den är inte upp-och-ned, som vissa vill få det till, utan upp är ned liksom ned är upp – på samma gång. Inget är vad man tror det vara, precis som allting samtidigt är precis vad man vill att det ska kunna vara.
För dem som är involverade i politikens maktspel blir den känslomässiga reaktionen därför viktigare än allt annat, för den stärker de egna leden och visar med all önskvärd tydlighet vad som är svart (ont) respektive vitt (gott). Om man inte är med oss så är man givetvis emot oss. Om man var för/emot Thatcher så är man helt enkelt genomond. Och vice versa.
Att det vi ser är tecken på både politisk tvetydighet och hjärntvätt blir tydligt när man ser till argumenten som lyfts fram. Vänstern talar om hur Thatcher använde samma maktmedel som alla deras gunstlingar, men i Thatchers fall var det naturligtvis hyperondska (och för de andra, från Hugo Chávez via Fidel Castro till Olof Palme, var det ”demokratiskt” och alldeles makalöst bra). Högern talar istället om hur hon var principfast och stod för sina ideal och aldrig kompromissade, vilket är ett ädelt värde (om det inte är vad till exempel Chávez, Castro eller Palme gör, för då är det uselt, ondskefullt och odemokratiskt).
Så det bör egentligen vara uppenbart att det som egentligen betyder något är vem som gjorde det – och framför allt vilken grupp han eller hon säger sig tillhöra. Och på bägge ”sidor” uppskattar man samma saker, så länge man ikläder dem den egna gruppens allra käraste ord (som antikapitalism och demokrati för vänstern, företagande och valfrihet för högern). Detta bör inte vara någon överraskning, för det som i grund och botten uppskattas av såväl höger som vänster är egentligen alltid makten i sig – och framför allt att någon av ”oss” förmår och vågar använda den utan att kompromissa eller bry sig om någon annan.
Det som är ädelt, nobelt och fint för etatister är att köra över de som är av annan åsikt, för det är bara så som samhället kan bli bättre. I alla fall så länge man gör det utan att vara alltför tydlig med att man spottar motståndarna i ansiktet. För man får inte vara alltför kompromisslös och konfliktsökande. Piskan måste vina och gärna ofta – men inte för ofta.
Den som är framgångsrikt kompromisslös, som motar med ena handen och slår med den andra, går till historien som en av tidens stora ”ledare”. Ofta är dessa ledare inget annat än konspiratörer, mördare och banditer, men vars följe befunnit sig i sådan position att de vunnit kampen om vad som ska stå i historieböckerna. Som Alexander ”den store”, Gustav Vasa, Abraham Lincoln, Ernesto ”Che” Guevara – och kanske Margaret Thatcher.
Sådan är etatismen. Egentligen är det bara oerhört tröttsamt, men de etatistiska leden sluts av ett läckert gräl emellanåt. Och bara så kan kampen fortskrida utan att sanningen uppenbaras.