September 21, 2006   

En analys av valet

Så här efter en borgerlig valseger haglar analyserna--inte minst den socialdemokratiska förlusten är föremål för mycken debatt. Trots allt har socialdemokratin varit en närmast hegemonisk makt i svensk politik; under de senaste 89 åren har man haft makten under samtliga förutom tio. Dessutom har man ofta lyckats regera ohotade och obehindrade trots att man varit i minoritetsställning. Socialdemokratins ställning i svensk politik är utan tvekan unik. 
     Socialdemokraternas förlust den 17 september är historisk eftersom valet var socialdemokraternas sämsta--och eftersom resultatet tvingade Göran Persson att avgå både som statsminister och partiledare. Det är också en historisk förlust för att den inträffade under toppen av en svensk och internationell högkonjunktur--och för att förlusten skedde till en alliansen unik i sin samspelta kampanj och sammansvetsade politik. 
     Att döma av internationella, men även inhemska, media är den politiska betydelsen av valresultatet enorm. Brittiska Independent skriver om valet som ”ett avgörande för den lovordade svenska modellen”. Valutgången och därmed socialdemokraternas förlust beskrivs som en ”politisk jordbävning” och franska AFP kallar den för ”en större politisk omskakning”. BBC citerade Göran Perssons uttalande om att socialdemokratin ”aldrig kommer att acceptera högerns systemskifte”. 
     Men effekterna av valutgången bör inte överdrivas. Fredrik Reinfeldt har vunnit makten för de nya moderaterna genom att radikalt ändra partiets image och politiska program. Partiet sökte tidigare mandat att genomdriva ett alternativ till den socialdemokratiska välfärdsstaten, även om det i mycket handlade om alternativ storlek snarare än alternativt system. De ”gamla” moderaterna sökte ändå andra vägar att skapa ett vitalt samhälle--genom privatiseringar, lägre skatter och minskad offentlig sektor. 
     De nya moderaterna har effektivt utraderat de tidigare skillnaderna mellan socialdemokratin och det borgerliga blocket. Under Reinfeldts ledning har partiet förändrats och stödjer nu av allt att döma samtliga kärnfunktioner hos den socialdemokratiska välfärdsstaten. Där Lundgren och Bildt lovade förändring lovar Reinfeldt att man ska arbeta för att infria välfärdsstatens svikna löften. Han har under valrörelsen tydligt deklarerat att ha inte tänker genomföra några förändringar av välfärdssystemet--alliansens politik kan till och med komma att leda till högre skatter för landets höginkomsttagare. 
     Så förändringen blir som bäst marginell och verkligen ingen ”större omskakning”. 
     Årets val är intressant i så måtto att socialdemokraternas historiska förlust är ett direkt resultat av en av de största och snabbast genomförda partipolitiska förändringarna i svensk demokratihistoria. Reinfeldt och de nya moderaterna försökte medvetet och avsiktligt att komma så nära socialdemokraterna som möjligt i syfte att nå makten. Partiets valrörelse kantades av ”socialdemokratiska” utspel och tillbakataganden av tidigare kärnpunkter i den moderata kritiken av välfärdsstaten. Steg för steg har man gjort avkall från den tidigare politiken till fördel för ett nytt program utan egentlig välfärdskritik. 
     Valutgången kan ses som en förlust för ett gammalt och till synes trött socialdemokratiskt parti och samtidigt en framgång för ett nytt och i många avseenden identiskt socialdemokratiskt parti: de nya moderaterna. Det första beviset på detta nya svenska politiska system sågs i denna valrörelse, där de nya och gamla arbetarpartierna möttes i en tvekamp om väljarnas gunst--utan vare sig skillnad i program eller retorik. Det som främst skilde dem åt var valteknisk strategi och där drog socialdemokraterna det kortaste strået. 
     Men trots att den borgerliga oppositionen gick till val på ett i huvudsak socialdemokratiskt program lyckades man inte få större stöd från väljarna än att nätt och jämnt nå majoritet i riksdagen. Socialdemokratin, valets stora förlorare, står kvar med ett väljarstöd på 35 % trots en illa genomförd valrörelse. Och i riksdagen är stödet för välfärdsstaten och välfärdssystemen enhälligt. Inget av de sju partierna vare sig förespråkar eller erbjuder ett alternativ till den rådande statskonstruktionen. 
     Göran Perssons och socialdemokratins förlust är knappast en förlust för den svenska modellen, även om Persson gärna hävdar att en alliansregering innebär ett systemskifte. Men Persson har rätt i att socialdemokraternas förlust innebär ett systemskifte--men i en helt annan betydelse. Valet var alltigenom en seger för välfärdsstaten och socialdemokratin, även om det inte var det för det socialdemokratiska partiet. Häri föreligger systemskiftet--oppositionen till systemet har i allt väsentligt försvunnit. 
     Detta är förvisso en förlust. Men det är knappast en förlust för socialdemokraterna, som efter ett sekels kamp vunnit den idémässiga kampen på vad som närmast kan liknas vid walk-over. Förlusten är helt demokratins och de svenska väljarnas, för nu finns inte längre några tydliga alternativ i svensk politik. Och i och med detta försvinner också oppositionens så viktiga granskning och kritik av den förda politiken. Den så viktiga demokratiska politiska diskussionen riskerar därmed att upphöra--och därmed demokratins vitalitet. 
     Så visst innebar valutgången i viss mån ett systemskifte. Men vi ska inte förvänta oss några större förändringar i den förda politiken.




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe