I november är det presidentval i världens enda kvarvarande supermakt och processen att utse vardera partis kandidat är i full gång. Denna process, de så kallade primärvalen, utspelar sig i en långdragen serie omröstningar där varje delstats partiorganisation ska utse ett antal delegater till partiets nationella konvent, som för republikanerna hålls 1-4 september och för demokraterna 25-28 augusti.
För presidentkandidaterna i bägge partier innebär primärvalsserien åtminstone ett års kampanjande fram till konventen, samt därefter – för den utsedde presidentkandidaten och dennes vicepresidentkandidat – en nationell kampanj för att slutligen vinna presidentskapet.
För både republikaner och demokrater hålls i de flesta delstater primärval, där speciella regler gäller för vardera parti och delstat. I vissa delstater gäller att “vinnaren tar allt”, medan man i andra delstater fördelar antalet delegater till konventet proportionellt mot antalet röster – antingen på delstats- eller countynivå. I vissa delstater gäller att endast medborgare med den egna partitillhörigheten på valsedeln, som vid registrering inför valet kan anges som republikan, demokrat eller oberoende (“independent”), får rösta, medan andra delstater även tillåter oberoende att få inflytande över delstatens presidentkandidat.
Det senare var fallet i delstaten New Hampshire, som 8 januari höll årets första primärval och därmed blev startskottet för den egentliga jakten på delegater. Eftersom i stort sett hela den myndiga befolkningen i delstater som New Hampshire har teoretisk möjlighet att påverka resultatet blir det viktigt för kandidaterna att nå även icke partimedlemmar. Detta låter sig endast göras genom de sedvanliga marknadsföringskanalerna, vilket gör att kampanjerna ofta är till stor del baserade på tv- och radioreklam. Därigenom får vardera kampanjs tillgång till pengar stort inflytande i processen, vilket gör att antalet kandidater från början begränsas till de individer som har tillräckligt inflytande för att godkännas av partiet, samt som har möjlighet att attrahera enorma summor i kampanjbidrag från medlemmar och företag.
Årets process, som är speciell eftersom bägge partier håller primärval för att utse sina respektive kandidater, beräknas omsätta över en miljard dollar (mer än sex miljarder kronor). Till detta ska läggas den mankraft och de individuella initiativ som många kandidater med gräsrotsstöd lyckas generera. Även om detta kan tyckas vara mycket pengar ska primärvalen ses som en förkampanj till presidentvalet i november – presidentkandidaterna försöker inte endast sälja sig som dugliga presidentkandidater till de egna partimedlemmarna, utan även till partisympatisörer i allmänhet samt oberoende.
Men vissa delstater har inte primärval i denna bemärkelse, utan håller istället nomineringsmöten (“caucus”) dit ofta endast partimedlemmar har tillträde. Detta är en process som liknar den som generellt sett gäller i svenska partier, även om reglerna för hur nomineringsmötet utser sina delegater till det nationella konventet är olika. Sådana nomineringsmöten hölls för både republikaner och demokrater 3 januari i Iowa, som därmed redan en vecka innan första primärvalet i New Hampshire “tjuvstartade” i utnämnandet av delegater, samt för republikanerna även 5 januari i Wyoming.
Dessa nomineringsmöten hålls dock i stor utsträckning i delstater med liten befolkning eller som av annan anledning har relativt få delegater att utse till konventet. Detta i kombination med att presidentkandidaterna har litet intresse för att i kampanjer nå hela befolkningen gör att nomineringsmötena ofta har relativt dålig täckning i media. Det som rapporteras om partiernas valprocesser blir därmed ofta i huvudsak baserat på opinionsundersökningar och kampanjernas pressmeddelanden i delstater med stor befolkning och därmed stort inflytande. Bilden som förmedlas i medierna blir således förenklad delvis av denna anledning, men också på grund av de inte sällan komplicerade och skiftande reglerna för de olika delstaternas process att utse delegater.
Ett gott exempel är Florida, som 29 januari var den första befolkningstäta delstaten att hålla primärval. För republikanerna blev detta genombrottet för presidentkandidaten John McCain, som genom att vinna delstatens förtroende tog en ledningsposition, medan favoriten Rudy Giuliani valde att avsluta sin kampanj efter en tredjeplats med endast 15% av rösterna. Detta förefaller vara helt i linje med hur primärvalet har framställts i media, som ett “vinnaren tar allt”-val. Men i verkligheten är primärvalet i Florida endast vägledande – i delstaten hålls nomineringmöten i vardera county mellan 6 februari och 30 april för att utse delegater enligt valdistrikt och mellan 6 februari och 31 maj för delstaten som helhet.
John McCains vinst i primärvalet i Florida betyder således inte något för antalet delgater från delstaten som stödjer hans kandidatur. Inte heller är det säkert att McCain de facto blir den med flest delegater trots att han i media utsetts som vinnare. Däremot gav vinsten i primärvalet kampanjen en rejäl knuff framåt enligt den rådande medialogiken, eftersom McCain genom “vinsten” fick vad förre presidenten George Bush kallade “Big Mo” (för “momentum”, att få medvind).
Ett ytterligare exempel på snårskogen av regler vid utnämningen av delegater är delstaten Maine, som höll republikanskt nomineringsmöte 2 februari. Betydelsen av nomineringsmötet har i media framställts på ungefär samma sätt som primärvalet i Florida, men även i detta fall har det i media rapporterade resultatet inget eller föga att göra med de delegater som verkligen utses. Nomineringsmötet i Maine har endast vägledande funktion och avgör inte alls vilka delegater som utses. Istället utses dessa vid delstatskonventet 2 maj där 608 representanter från lokala och regionala republikanska partiföreningar röstar i frågan. Därefter, 10 juni, hålls ett primärval med oklar betydelse i delstaten.
Till detta ska läggas den kohandel som uppstår mellan kandidaterna för att å ena sidan maximera det egna antalet kandidater och å den andra minimera huvudmotståndarens. Enligt reglerna för exempelvis West Virginias nomineringsmöte sker omrösningen i flera omgångar för att utse en kandidat med majoritet av rösterna. Här slogs republikanske presidentkandidaten Ron Paul från Texas ut vid första omröstningen och den följande avslutande omröstningen skulle komma att stå mellan förre guvernören Mike Huckabee från Arkansas och Mitt Romney från Michigan. För att säkra segern gjorde Huckabee en överenskommelse med Pauls kampanjorganisation om att skänka tre delegater till den senare i utbyte mot stöd i den andra röstomgången. Huckabee vann slutligen över Romney med tre procentenheter, men av de enligt media tilldelade 18 delegaterna går tre således till Paul.
Den förenklade version som presenteras i media kan alltså bli missvisande, samtidigt som den trots detta får inflytande över den fortsatta processen. I den mån primärval utser delegater och oberoende ges möjlighet att rösta är media, framför allt tv, den näst intill allenarådande kommunikationskanalen mellan en presidentkandidats kampanjorganisation och väljarna. Inflytandet över processen överlåts därför i praktiken till media och hur nyhetsmedia, som en mer neutral källa till information än kandidaternas annonsering, rapporterar om valet och kandidaterna kan i praktiken fälla avgörandet. Därmed satsar kampanjorganisationerna stort på att uppvakta media och förse nyhetsjournalister med information som kan skapa rubriker.
Det är därför inte konstigt att kampanjerna ibland kan bli överväldigande negativa, där kandidaterna har mer att vinna på att visa på motkandidaternas brister än på de egna kvaliteterna. Årets kampanj har dock varit förhållandevis sansad, även om orden mellan de av media fokuserade kandidaterna Mitt Romney och John McCain inför den så kallade supertisdagen ibland varit hårda.
Supertisdagen är en dag då en mängd delstater gått samman för att samtidigt utse sina delegater och har fått sitt namn av att den kan få stort inflytande över processen att utse presidentkandidat. Denna dag har varit en del av primärvalsprocessen sedan 1988 och var ursprungligen ett försök av nio demokratiska delstater i Södern att skapa medvind för lite mer högerinriktade presidentkandidater och den har sedan dess varit ständigt återkommande men av varierande storlek. I år var dock supertisdagen större än någonsin då hela 21 av USAs totalt 50 delstater, i 15 primärval och sex nomineringsmöten, utsåg totalt 1020 delegater till det republikanska konventet, där det kommer att krävas 1191 av 2380 röster för att få majoritet. (För demokraterna hölls 16 primärval och sju nomineringsmöten för 1681 delegater av konventets totalt 4049.)
Oavsett hur många delegater som verkligen utsågs under supertisdagen, jämfört med de 1020 som rapporterats i media, fick dagen avsedd effekt för det republikanska startfältet. Av de kvarvarande fyra kandidaterna, efter att favoriten Rudy Giuliani och tv-profilen Fred Thompson hoppat av, valde den tidigare frontfiguren Mitt Romney att avsluta sin kandidatur efter att ha misslyckats vinna över huvudmostståndaren John McCain i de mer betydelsefulla delstaterna.
Till skillnad från övriga kandidater som avslutat sin kandidatur har Romney inte officiellt uttalat sitt stöd för någon av de kvarvarande kandidaterna Huckabee, McCain och Paul. Med tanke på betydelsen av antalet delegater som stödjer kandidaturen vid konventet i september är traditionen att officiellt uttala sitt stöd för en annan kandidat en viktig del i primärvalsprocessen. Denna föregås ofta av idoga förhandlingar mellan kampanjorganisationerna för att slå fast exakt vad som ska ges i utbyte mot de delegater som kan överföras. Ofta handlar “priset” om någon slags position inom den federala staten i det fall den kvarvarande kandidaten vinner presidentvalet, eller möjligen till och med vicepresidentposten.
Sådana uttalanden är viktiga inte minst för deras nyhetsvärde – att som McCain få officiellt stöd av en i medierna uttalad favoritkandidat som Giuliani betyder extra exponering i media och därmed ökad namnkännedom och eventuellt ökat stöd från allmänheten. Detsamma gäller liknande uttalanden från politiker som inte kandiderar till att bli partiets presidentkandidat, men som av partimedlemmar och sympatisörer anses vara goda företrädare för deras åsikter, samt personer som på annat sätt är kända för allmänheten. Därmed var det en nöjd John McCain som 31 januari kunde mottaga Kaliforniens guvernör tillika actionskådespelaren Arnold Schwarzeneggers officiella stöd, som delvis kan ses som motvikt till Mike Huckabees tv-reklamkampanj med den något äldre actionskådisen Chuck Norris.
Exponering i media är utan tvekan en viktig del i den amerikanska primärvalsprocessen, vilket gör att de direktsända tv-debatterna har blivit enormt viktiga. Dessa förmedlar dock inte så mycket vad kandidaterna tycker, som de förmedlar medias bild av vilka som är huvudkandidater. Därmed omges de tv-sända debatterna av en debatt om i vilken utsträckning fördelningen av frågor och möjlighet att deltaga i ordväxlingarna är rättvis. Det finns en tydlig tendens i samtliga tv-kanaler till att i sådana debatter fördela frågor på ett sätt som tydligt gagnar huvudkandidaterna, samtidigt som de som anses som mindre intressanta eller gångbara i stort sett ignoreras.
Detta har varit ett problem för bland annat kandidaten Ron Paul, vars åsikter i stor utsträckning skilt sig från de övriga kandidaternas. Dennes kampanj anser sig också förbisedd av media och i stort sett vara offer för en mörkläggning. Till viss del är medias fokusering på vissa av kandidaterna överdriven, vilket kan förklara Mike Huckabees uttalande i den av CNN sända debatten mellan de kvarvarande fyra kandidaterna 30 januari, att han inte var där för att “vara domare i en match mellan de här två” (syftandes på McCain och Romney). Huckabees uttalande är inte helt taget ur luften – i debatten låg fokus klart på två av kandidaterna, där Huckabee bara fick ungefär dubbelt så lång tid som Ron Pauls ca åtta minuter av totalt 82 minuters debatt.
Denna exponering till trots, och trots hans privata förmögenhet, av vilken 17 miljoner dollar hade gått till kampanjen redan vid årsskiftet, har emellertid Mitt Romney ansett sig tvungen att lägga ned sin kampanj. Detta gäller inte för Mike Huckabee, vars kampanj sedan länge ansetts vara mer eller mindre pank. Han ansågs av flera politiska experter vara näste man att ge upp inför primärvalet i Florida, men idag framstår han som klar tvåa. Så trots medias stora inflytande är exponering inte per automatik ett framgångsrecept.
I dagsläget, med knappt hälften av de totalt 2380 delegaterna kvar att vinna, står det mellan tre kandidater: John McCain, Mike Huckabee och Ron Paul. Av dessa är McCain otvivelaktigt ledaren, men det återstår att se vad Mitt Romney väljer att göra med sina delegater. Mike Huckabee framstår som den ende verklige utmanaren, även om han i dagsläget har att kämpa både mot sin finansiella situation och McCains medvind – media har praktiskt taget redan utsett McCain som vinnare.
För Ron Paul ser det än värre ut. Han hade hoppats på att kunna dra nytta av ett splittrat konvent utan en klar ledare, men efter att Romney hoppat av finns inte mycket chans till detta – om inte Huckabee vinner stort i de återstående primärvalen. Paul, som slog insamlingsrekord för fjärde kvartalet förra året både i totalbelopp och antal bidragsgivare, har aviserat att han inte kommer att hoppa av, men att han själv prioriterar den nära förestående återvalskampanjen till representanthuset. Med detta anses han vara helt uträknad, även om han har haft ett konstant energiskt stöd hos sina gräsrötter och i delstaten Washington 9 februari fick i stort sett samma stöd som både Huckabee och McCain.
Även om McCain utsetts som vinnare i media verkar det som att han inte lyckas leva upp till sin ledningsposition i de delstater som återstår. Det vi ser är snarare en reaktion mot ledaren McCain snarare än den förväntade uppslutningen kring partiets kandidat. Med så pass många delegater på spel i de återstående delstaterna är med andra ord inget så klart som det ofta framställs. Det kan mycket väl bli så att Huckabee slår McCain på mållinjen tack vare proteströster. Eller att Ron Paul lyckas förhandla sig till ett avgörande stöd på konventet från delegater utan kandidattillhörighet eller tillhörande Romney och Thompson. Det senare framstår dock som smått otroligt.
Published in March, 2008
Tidningen Kulturen