Utbildning har blivit standardlösningen på allehanda problem i vårt moderna samhälle. Och utbildning är också det som ofta levereras som det som förde Sverige och andra länder upp ur sin tidigare fattigdom. Delvis är detta korrekt, men utbildningshetsen har kommit att bli kontraproduktiv och skadlig. Om utbildning en gång var lösningen så är den idag en del av problemet.
Men hur kan det då komma sig att utbildningen verkar ha delvis spelat ut sin roll just när informations- eller kunskapssamhället står för dörren? I den här artikeln försöker jag diskutera vad utbildning har för ekonomiska effekter och vad den betyder för en marknad som helhet. Det beror nämligen på hur marknaden är beskaffad – och framför allt var i utvecklingen den är – huruvida utbildningen har effekt, samt vilken effekt den har. [1]
Utbildningens roll i Sveriges utveckling
Utbildningen har spelat en central roll i svensk politik sedan den obligatoriska folkskolan infördes 1842. Skolan skulle ge samtliga barn grundläggande kunskap och därmed skapa en minsta gemensam nämnare vad gäller kunskapen och därmed förbättra livsvillkoren och öka möjligheterna till utveckling för en stor del av befolkningen. Satsningen på allmän skolgång har sedan dess setts med blida ögon och varit en hörnsten i svensk utvecklings- och jämlikhetspolitik.
Satsningen förde bland annat med sig att analfabetismen relativt snabbt avskaffades, vilket möjliggjorde stora effektiviseringar inom kommunikation och samordning och planering från staten och myndigheter. Men det betydde också att svensk arbetskrafts produktivitet ökade generellt, vilket i sin tur ytterligare stärkte svensk konkurrenskraft och välståndsutveckling genom ekonomisk tillväxt.
Efter folkskolans införande har satsningar på skola skett löpande såväl som med framflyttade positioner till nioårig grundskola, allmänt och därefter treårigt gymnasium, samt med allmän tillgång till högskole- och universitetsutbildning. De flesta av dessa satsningar har gett frukt i form av en starkt ökad produktivitet hos svensk arbetskraft, som ur internationellt perspektiv varit högst välutbildad.
Denna produktivitetsökning var möjlig just för att den gemene svensken hölls mer utbildad än konkurrerande arbetskraft utomlands, vilket lockade företag i högteknologiska och forskningsintensiva branscher att etablera åtminstone utvecklingsenheter i Sverige. Den relativt sett högre lönen för svensk arbetskraft var inget problem så länge den högutbildade svensken, trots långa ledigheter och förmåner, var mer produktiv än alternativ arbetskraft i andra länder.
Till detta ska läggas den långa tid i fred samt under ganska stor frihet (framför allt under andra halvan av 1800-talet) som svenskarna hade medan resten av världen led av bland annat två världskrig. Att den svenska staten därutöver satsade stort på infrastruktur för att underlätta produktion av varor och implementation av i Sverige företagen forskning underblåste ytterligare den svenska utvecklingen. Inte minst blev sådana investeringar i både utbildning och infra- och kommunikationsstruktur viktig alltmedan den svenska välfärdsstaten växte och marknaden reglerades i allt större utsträckning och i allt snabbare takt.
Detta kan tolkas som en bekräftelse på en keynesiansk syn på politiken, där statliga satsningar skapar tillväxt. Faktum är att den svenska utvecklingen, framför allt under efterkrigstiden, var både keynesiansk och till synes hållbar (bortsett ifrån det mixtrande med valutor och växelkurser som skedde över hela världen och slutligen resulterade i krisen på 1970-talet och, för Sverige, en mängd nedskrivningar av valutans värde). Och till viss del är detta korrekt.
Sverige gick under ungefär ett sekel från att vara ett av Europas fattigaste länder till att vara dess rikaste. Detta sattes igång genom rejäla avregleringar till följd av en klassiskt liberal våg i mitten av 1800-talet i kombination med utbildningsreformer, som var ”nödvändiga” för att tillgodose marknadens ökande krav på produktiv arbetskraft.
Från hjälp till stjälp
Men även om marknaden ”behövde” mer utbildad arbetskraft, vilket förstås är incitament för att utbilda sina anställda samt attrahera produktiv arbetskraft från utlandet, så är det inte en universell mirakelkur att utbilda hela befolkningen. Så länge den ekonomiska tillväxten till följd av den nyvunna friheten översteg kostnaderna av en allt större och så småningom skenande välfärdsstat underblåste utbildningssatsningar denna utveckling.
Den offentliga sektorns kostnader och statens ökande regleringar av arbetsmarknaden ledde till att marknadens aktörer sökte än mer produktiv arbetskraft för att täcka kostnaderna. Av den anledningen började lågproduktiva arbeten och således yrken med låga inkomster försvinna från den svenska arbetsmarknaden. Det var helt enkelt inte längre befogat för företag att anta kostnaderna av sådan arbetskraft när dessa kostnader alltmer översteg nyttan. Men så länge företagen som skapats och växt sig stora under den ekonomiska friheten på 1800-talet och de första decennierna på 1900-talet kunde exportera till länder som sargats av krigen, så översteg efterfrågan vida tillgången på arbetskraft.
Det ekonomiska problemet i Sverige var inte arbetslöshet utan bristen på arbetskraft. Och med ytterligare och ökande utbildningsinsatser och en ständigt utökad ”rätt” till förhållandevis hög utbildning hölls svensken på en mycket hög produktivitetsnivå jämfört med utlandets arbetskraft.
Problemen infinner sig på 1960-talet när Sverige inte längre kan dra fördelar av varken en relativt fri marknad (som sedan länge reglerats) eller fred (för resten av världen hade slutat kriga). Lösningen är då att på keynesianskt manér öka tillgången på kapital för svenska företag och samtidigt flytta fram positionerna vad gäller utbildning. Och detta tog slut i och med problemen på 1970-talet bland annat till följd av oljekrisen och att USA helt kapade banden mellan valutan och guldet.
När världen väl kommit ikapp Sverige är utbildningen inte längre ett konkurrensmedel eftersom kostnaden för allmän utbildning alltid är högre än utbildning med tydliga och rimliga syften. Kostnaderna som hittills delvis kunnat täckas och delvis skjutas på framtiden genom den enorma efterfrågan på svenska produkter från utlandet kunde inte längre skjutas framåt. Även om det finns många orsaker till att det så kallat ”glada” 1980-talet för Sverige var ett förlorat decennium, så spelade utbildningen utan tvekan en viktig roll. Skillnaden är att den ansvarslösa monetära politiken gav vika i och med krisen på 1990-talet, medan utbildningspolitiken inte utsatts för en liknande kris. Idag finns inte devalveringar längre i politikernas offentliga verktygslåda, men satsningar på utbildning och vidareutbildning är det första som kommer på de styrandes läppar så fort det finns risk för problem.
Utbildningen idag
Problemet är att utbildning är produktivitetsökande men liksom allting annat har avtagande marginalnytta. Att förflytta en befolkning från analfabetism till grundläggande kunskaper genom sexårig allmän (och obligatorisk) skolgång har förhållandevis stor effekt på arbetskraftens produktivitet. Att förflytta en hel generation från gymnasie- till högskoleexamen får långt mindre effekt, för att inte tala om att få alla med fil kand att skaffa sig en fil mag. Utbildning kan göra stor skillnad för en individ, men gör allt mindre skillnad för samhället i stort.
Dessutom framkommer med de framflyttade positionerna allt större problem i ekonomin vad gäller utförande av lågkvalificerade yrken. I ett samhälle där samtliga har en fil kand-examen, vem tar ut soporna? Sådana arbeten faller på dem som inte lyckas ta sig igenom systemet som förväntat (och därmed är något av paria) eller som i övrigt inte passar i mallen (såsom invandrare och flyktingar). Det är dessa grupper vi idag ser som lokalvårdare och busschaufförer, medan den politiska eliten oavbrutet talar om vikten av utbildning.
Fast vem förväntar vi oss ska ta ut soporna när hela befolkningen har fil mag-utbildning?
Ytterligare bevis för att den svenska arbetskraften idag är överutbildad snarare välutbildad ser vi genom den enorma användningen av kapital inom svenska företag. Idag finns knappast någon städare med kvast eller dammsugare, utan städning sker genom att styra maskiner med inbyggda städredskap. Allt mer av de lågkvalificerade tjänster automatiseras och tillhandahålls av maskiner. Det är inte för att arbetsdelningen kräver detta, vilket blir ett resultat av ett välmående samhälle vars ekonomiska utveckling belönar produktiv arbetskraft på annat håll. Det är för att det inte längre finns någon arbetskraft som önskar utföra sådana uppgifter (det anses inte ”värdigt”) samtidigt som den befintliga arbetskraften är så dyr att maskiner nästan alltid blir billigare.
Lösningen på detta är enligt politikerna ytterligare satsning på utbildning, omutbildning och vidareutbildning. Detta kommer givetvis att endast ytterligare höja ribban för vilken arbetskraft som är befogad samtidigt som allt fler banker och postkontor med kassörskor med fil mag-utbildning måste läggas ned på grund av alltför höga kostnader.
Men Sverige står inte ensamt i denna utveckling, även om landet varit ledande. Andra västländer har på liknande sätt satsat på utbildning som mirakelkur för att göra sig av ekonomiska problem, vilket också delvis varit ett problem genom att Sveriges relativa fördelar snabbt urholkats. Idag talas om en utbildningsbubbla i USA, vilket framför allt är ett resultat av den federala statens stora satsningar på att ”alla” ska ha universitetsutbildning. Det är inte helt omöjligt att detta blir nästa stora bubbla att brista. Var tar keynesianismen vägen då?
[1] Författaren är själv civilekonom, fil mag i informatik, pol mag i statsvetenskap, samt fil dr i nationalekonomi, samt arbetar som lektor vid University of Missouri.