October 13, 2006   

Att arbeta med kultur är inte lätt

Det är inte lätt att vara kulturarbetare. Kultur i sig, liksom alla sorters konst, kräver ett fritt och kreativt sinnelag, en känsla för uttryck och en förmåga att kommunicera värden och känslor. Samtidigt är det svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. I alla fall är det så kulturarbetare ofta presenteras--och tycker om att presentera sig. Det är ingen som säger rakt ut att det är ”synd om” de som utgör Kultursverige, men nog får man en känsla av att det är förhoppningen bakom vissa utspel.
     Som nu när den nya kulturministern presenterades och den svenska kultureliten formligen rasade i media. Och det ska betonas att det var just eliten och inte ett tvärsnitt av den svenska kulturbranschen som stod för kritiken. De hårdaste orden kom från kulturredaktionerna på de stora tidningarna och från teatrars styrelserum, kulturens finrum helt enkelt.
     Det var kända debattörer och vana tyckare som talade om att det var en ”krigshandling” och att humanismen och konsterna ”dör” i kulturministerns hand. Detta långt innan ett kulturpolitiskt program presenterats. Eller är det kanske just det som är problemet--att den så kallade alliansen inte har någon kulturpolitik? Det skulle det mycket väl kunna vara, för visst kan man se ett hot mot kulturen, i alla fall politiskt sett, när den utförande makten inte ens nämner ordet.
     Men det är inte där som skon klämmer. Problemet är att det är nya kockar vid maktens grytor--och risken är att de tidigare recepten blir obsoleta. För det finns en anledning till att kritiken kommit i enad front, men endast från ett fåtal håll. På flera andra fronter har allt varit lugnt och man har till och med välkomnat den nye kulturministern och har förhoppning om förändring. Anledningen är just kulturpolitiken.
     Politik innebär styre med piska och morot, med tvång och förmåner. De som ges plats vid makten blir privilegierade och därmed tvingas de andra ut i kylan. Kulturpolitiken skapar A- och ett B-lag inom Kultursverige, där den självutnämnda fina konsten subventioneras med skattemedel--medan de andra blir utan.
     Det är därför kritiken har varit så hätsk och orden varit så hårda. Det är den privilegierade klassen inom kulturen som är rädda om sin försörjning på andras bekostnad. För med en annan fördelning av skattemedlen finns en risk att det bildas ett annat frälse. Och utan stödet från staten tvingas kulturyttringar av olika slag bli jämlika. Det fina blir inte längre lika fint. Men det ofina blir inte heller längre ofint.
     Inom kulturen och konsten talar man gärna om friheten--både den kreativa och att slippa foga sig till verkligheten och dess anspråk. Men vad är det för en frihet som erhålls genom statliga dekret--och som när som helst kan dras in? Vad är det för frihet som skapar en barriär mellan ”fin” och ”ofin” konst?
     Så visst är det synd om kulturen. Men inte för att den inte kan lita på stödet från den politiska makten--risken att bli av med det statliga stödet har ständigt hängt över kulturens privilegierade klass. Det är synd om kulturen för att den som rörelse och samhällsföreteelse splittrats i kampen om statens gunst.
     Är det inte på tiden att kulturen befrias från statens bojor?




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe