Black Hawk Down

This article was first accepted by Aftonbladet but publication was later canceled without notice.

För ungefär två veckor sedan gick Hollywoodproduktionen ”Black Hawk Down” in på svenska biografer. Filmen är baserad på en verklig händelse och är ett försök att på ett hollywoodskt sätt beskriva de amerikanska truppernas svårigheter att på FN-mandat genoföra humanitära åtgärder i Somalia 1992-1993. Dock är det som vanligt skillnad på verklighet och film. I detta fall är skillnaderna stora.
      Filmen grundar sig i den officiella bilden av Somalia i början på 1990-talet, dvs inbördeskrig, folkmord osv. Verkligheten talar dock om ett annat tillstånd – inbördeskriget slutade 1991. Insatsen 1992-1993 med de av FN sanktionerade väpnade trupperna var med andra ord ett regelrätt angrepp mot den somaliska nationen och det somaliska folket.
      Under 1960- och 1970-talen led det somaliska folket under den kommunistiske diktatorn Mohamed Siad Barrés sovjetsanktionerade regim, som följt direkt på kolonialmakternas styre. Vid upprepade tillfällen gick regimen till offensiv attack mot kringliggande länder, bland annat Etiopien. Vid slutet av Barrés styre valde Sovjetunionen att istället stödja den etiopiska staten, vilket ledde till ett stort nederlag i ett krig mot Etiopien i slutet av 1970-talet. Detta skulle starkt påskynda regimens fall.
      I samband med nederlaget mot Etiopien fick invånarna i de nordvästra delarna av Somalia slutligen nog av Barré-regimen och gick i väpnad konflikt med dennes styrkor. De nordvästra klanernas starka ställningstagande mot Barré bottnar i en mer än tusenårig tradition i Somalia av att vara ett handelscentrum, som fogar samman länder i Afrika med Asien. Kommunismens förtryck, liksom de tidigare kolonialmakternas styre, undertryckte med andra ord den somaliska folksjälen.
      Den väpnade konflikten eskalerade i inbördeskrig när de nordvästra klanerna utropade sig till självständiga från styret i Mogadishu. Inbördeskriget höll på över 10 år och avslutades först när man lyckades kasta ut Barré i januari 1991. Detta är också bakgrunden till filmen Black Hawk Down.
      Vad filmen inte tar upp är att Somalia, numera uppdelat i den östra/södra republiken Somalia och den fria republiken Somaliland i nordväst, sedan 1991 varit fredligt och haft enorm tillväxt. Ödeläggelsen under kriget har, under första delen av 1990-talet, resulterat i flera svältkatastrofer, vilket legitimerar FNs humanitära åtgärder under främst 1993.
      De starkt avgränsade, mindre oroshärdarna i södra Somalia, rester från kriget, förklarar inte varför det krävdes 30 000 amerikanska soldater att i FNs namn hjälpa till att utföra åtgärderna. Det visade sig senare att dessa soldater inte var där för att skydda hjälparbetarna, utan för att genomföra en regelrätt attack mot Somalia. Med FNs välsignelse.
      Förenta Nationerna hävdar ihärdigt att det fortfarande är inbördeskrig i Somalia, trots att kriget bevisligen tog slut redan 1991. Filmen gör allt för att företräda FNs bild av verkligheten, vilket kommentarer som ”These people have no food. We can either help, or watch the country destroy itself” tydligt visar. Man talar också i Black Hawk Down om det pågående folkmordet.
      Man kan bara spekulera i varför FN väljer att se lögn som sanning. Det faktum att Somalia, med hög ekonomisk tillväxt i ett i huvudsak fredligt samhälle, inte har ett statsskick som i väst, är säkert en viktig pusselbit. Istället för att ha infört ett statligt styre av västerländsk art har somalierna, efter att ha blivit av med imperialism och kommunism, återgått till sitt traditionella samhälle baserat på traditionslagar; kritarki. Ett tydligt exempel på ett fungerande alternativ till västvärldens hierarkiska styrelseskick innebär uppenbarligen en alltför stor risk för maktens män i väst för att tillåtas.
      Resultatet av FNs militära engagemang i Somalia blev en folklig resning mot angriparna, vilket kunde ha eskalerat i ytterligare krig. Dock åsamkade somalierna de amerikanska trupperna snabbt tillräckligt med skada för att de av politiska skäl tvingades till reträtt. Somalierna stod upp för rätten till sitt land och att själva få styra över det – på det sätt man själva önskar. Denna starka känsla för det egna landet och sitt eget sätt att leva underskattades av FN och de amerikanska styrkorna, liksom tidigare i Vietnamn och Korea.
      Senast för ett år sedan gav FNs generalsekreterare Kofi Annan säkerhetsrådet i uppdrag att förbereda ytterligare humanitära åtgärder i Somalia. Man frågar sig om det denna gång kommer att ske med eller utan väpnade trupper. Framtiden är oviss.




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe