Den nya friheten

Röster höjs från alla håll. Statsvetare och maktens män hand i hand med socialister, syndikalister och allmän dumvänster. Och de har faktiskt rätt - det största hotet mot Staten, så som de har skapat den, står för dörren. Den snabba tekniska utvecklingen tillsammans med de odödliga marknadskrafterna har skapat något av en liberal allierad och Messias i vår tid, i folkmun kallad globalisering. Vänsterns i egna ögon underbara skapelse, som i välfärdsstater av nordisk modell och totalitära stater ā la Kuba och Kina når sitt klimax, står mot en fiende som verkar allt annat än lättbesegrad. De stater som under det senaste århundradet växt som cancersvulster närda på egenhändigt hopsnickrade hinder för frihet, individualism, kapitalism och privata initiativ, står inför en fiende som är alltför snabb, flexibel och påhittig för att rå på, och som i grunden är mer demokratisk, tolerant och solidarisk än socialismen ens bakom sin vackraste mask kan förmå visa sig.
      Den odödliga marknaden har, trots ofattbara regleringar och hinder, beskattningar, tvång och ren våldsverkan, visat sig överleva genom den lilla människans försorg. Socialisters alla knep att rå på denna styggelse har visat sig ständigt slå bakut och överleva i nya skepnader; som svarta marknader, som byteshandel, som smuggling och affärsverksamhet under jord. I och med den tekniska utvecklingen - som möjliggör valet för varje människa att placera sina besparingar och pensionspengar vart som helst i världen - står varje stats regleringar och skatter utan verkan. Det är inte utan att man förstår socialisternas rädsla och nervositet. Den makt de arbetat med att förfina främst under 1900-talet kan på bara några år grusas. Deras drömmar om det vackra samhället, där staten är allt och varje människa en kugge för att nå kollektivets högre mål, kan gå om intet.

Maktens villkor
De som kunnat se med öppna ögon på utvecklingen har tidigt kunnat identifiera denna statens kris. För att en stat ska kunna överleva, måste den ständigt växa. För att makthavarna ska kunna behålla makten och hålla populasen i schack måste ständigt nya privilegier utlovas till nyckelgrupper i samhället, grupper som tillsammans måste ge en majoritet av rösterna i de allmänna valen. För de som inte innehar makten, men önskar smaka dess sötma, står som enda alternativ att utlova än större privilegier, undantag och förmåner. Genom att utlova dessa privilegier och infria löftena måste någon grupp som omfattas av den statliga budgeten missgynnas, kränkas, förtryckas, regleras och beskattas. Dessa grupper måste i varje situation vara i minoritet, för att makten ska kunna upprätthållas.
      Med detta i åtanke går det bra att klämma åt akademiker om arbetare och offentliganställda lovas skatteavdrag eller högre löner. Det går att utlova ökad a-kasseersättning om skatten höjs för fastighetsägare. Man kan utan problem höja social-, studie- och barnbidrag om miljöskatterna för företag och bilägare ökas. Det är fullt möjligt att ge pensionärer och idrottsföreningar några kronor extra om man samtidigt ser till att höja skatten på tobak och alkohol. Samtliga blir både vinnare och förlorare - men totalt sett kan endast makten och maktens män bli vinnare. De får behålla makten över oss andra och vi får betala deras påhitt. Statens budget ökar, liksom makten för dem som kan råda över den. "Staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad", som Frédéric Bastiat uttryckte det.

Socialismens felslut
De män av makten, som skickligast klarar att hantera detta komplexa maskineri är utan tvekan de med socialistisk världsåskådning. Socialismens grund är identifieringen av världen som ett nollsummespel - att ingen kan vinna utan att andra förlorar. Om någon tjänar pengar, förlorar någon annan. Detta är också grunden i staten eftersom en statlig budget har gränser och består av en stor massa istället för många fria krafter - om någon får bidrag, får någon annan betala. Om någon får avdrag beskattas någon annan. Endast på marknaden är detta falskt. Kapitalismen kan som enda samhällsordning skapa värde. Och detta är också dess kärna - att varje människa engagerad i kapitalistiska transaktioner går vinnande ur varje situation och frivillig överenskommelse. Och att denna ordning lockar fler att ingå överenskommelser för egen vinnings skull och därigenom bidra till samhällets utveckling och ökade välstånd.
      I och med statens växande natur är det inte konstigt att offentliga utgifter och beskattning ständigt ökar, att statens undersåtar ständigt får mindre i plånboken och därmed blir mer beroende av statens godispåsar. Det kan tyckas vara en ond cirkel, från vilken ingen utväg kan finnas. Men nationalekonomins Lafferkurva visar på lösningen, som nu står oss inom räckhåll.
      Lafferkurvan visar att ökad beskattning inte alltid leder till högre skatteintäkter. När beskattningen når en sådan nivå att människor känner att det inte tjänar något till att arbeta mer för att dryga ut hushållskassan, väljer flera istället att arbeta "svart" (det vill säga utan att bestjälas av staten) eller att inte arbeta alls. Det är också detta vi ser - men i en ny form. Fler och fler investerar i fonder och privata pensionsförsäkringar eftersom statens garantier visat sig vara just "statliga garantier" - löften som inte hålls fullt ut, eller som inte hålls alls. Fler och fler av dessa investeringar görs i fonder som investerar utomlands - egentligen utan räckhåll från den "egna" staten.

Den globala kapitalismen
De finansiella marknaderna, som med sina investeringar bestämmer valutors och företags värden, har i uppdrag att investera dessa pengar till sina uppdragsgivares maximala profit. Detta innebär att tveksamma och alltför riskfyllda investeringar överges till förmån för investeringar i solida företag och ordentligt uppbackade valutor. Företag är sedan länge vana vid dessa transaktioner och marknadens värdering av deras tjänster, uppförande och framtidsutsikter. Stater är det ej i nämnvärd utsträckning.
      Även stater betygsätts i dag av marknaderna, som väljer att investera endast i sådana statliga valutor som väntas vara stabila och öka i värde gentemot andra valutor. Valutor som ges ut och kontrolleras av stater som inte har ordning på den egna finansiella situationen, som inte har ett, i jämförelse med liknande stater, bra klimat för företagande, kapitalism och allmän profithunger, och som inte tillåter kapitalflöden överges till förmån för de bättre skötta och friare (det vill säga mindre reglerade) ekonomierna. Därav den svenska kronans kris 1992.
      Genom den snabba tekniska utveckling har marknaderna getts möjlighet att göra investeringar i alla världens hörn med en enkel knapptryckning och därigenom fått stora möjligheter att kringgå skatteregler och statlig intervention. Detta är inte lika enkelt för varor, som fysiskt måste passera statsgränser och därigenom kan kontrolleras, beskattas, regleras, förhindras, stoppas och omhändertagas, varför denna revolution har kunnat begränsas till varor och tjänster av digital art.
      Hotet mot staten ligger i att inte kunna kontrollera, beskatta, förtrycka och förhindra. Eftersom möjligheterna till detta agerande gentemot de finansiella marknadskrafterna är ytterst små, ser staten, och även de socialister som lever på den, vårdar den och kärleksfullt ser upp till detta groteska monster, denna finansiella marknadernas globalisering och frigörelse som en ytterst ovänlig fiende. Det är fullkomligt logiskt att Attac och andra socialistiska och våldsförespråkande organisationer högst upp på agendan har den så kallade Tobinskatten, som skulle kunna undanröja hotet - om inte för alltid, så åtminstone tillfälligt. En sådan skatt kan dock inte införas utan att man på överstatlig nivå kommer överens om dess utformning och storlek. Det är föga sannolikt att samtliga industrialiserade stater kan komma överens om detta.
      Socialister på gräsrotsnivå förstår inte detta hinder för en sådan överstatlig, global intervention. Socialistiska ledare och andra maktens män borde i deras ögon kunna komma överens för att slå vakt om deras gemensamma makt och stärka staten gentemot marknaderna och befolkningen. Det kan dock inte vara enkelt att hålla befolkningen i schack och samtidigt utarbeta långtgående planer om våld, som ska godkännas av andra folks och staters företrädare, röstas igenom i diverse parlament och baxas genom Förenta nationerna. Samtidigt måste ett sådant arbete framställas på sådant sätt att det resulterar i omval, för att garantera bibehållandet av makten.
      Alternativet för att få igenom ett sådant beslut om överstatlig intervention ligger istället närmare statsvetarnas hopp och önskan, som i mycket går parallellt med de socialistiska massornas: En världsregering måste tillsättas, som kan se till hela planetens befolkning, vårt allmänna bästa och allas våra intressen. Det verkar dock osannolikt att en sådan ska kunna fungera, med tanke på de problem och den ofattbara byråkrati som ständigt uppkommer och ger sig till känna inom andra överstatliga institutioner som EU och FN. Ju fler intressen som måste samsas under samma paraply av våldsverkan och förtryck, desto svårare blir det för intressena att komma överens om mål och medel.

Statens ryggmärgsreflexer
Oavsett om en världsregering kan instiftas och ges befogenheter och oavsett om världens stater kan komma överens om global beskattning, kommer staten att reagera på detta hot som endast stater gör. En stats enda maktmedel är våld, och institutionen som sådan grundas till sin helhet på hot om våld och direkt våldsutövning. Staten kan aldrig ses som garant för några av våra värden, våra rättigheter eller vår frihet att uttrycka sig och agera - staten har i begynnelsen tagit dessa ifrån oss och de garantier den kan utfärda kan i dess mest generösa utsträckning endast vara en återgång till status quo: frihet.
      Statens enda tänkbara agerande när dess makt är hotad, är att ytterligare stärka sitt grepp om befolkningen och dess frihet, liv och egendom. Det är troligt att globaliseringen på längre sikt leder till en friare och fredligare värld, men innan dess kommer staten sannolikt att visa sig i sin rätta skepnad. Den frihet som de finansiella markanderna erbjuder oss kommer tveklöst att besvaras av maktens män med ytterligare skatter, regleringar och inskränkta fri- och rättigheter. I förlängningen kan de i sin strävan att till varje pris bibehålla makten driva den relativt fridfulla men ändock kränkande svenska välfärdsstaten till en stat av osminkad fascistisk art. En sådan stat har i desperation tvingats lämna all strävan att framstå som god kamrat som i nödens timma ger stöd, skydd och frihet.
      Som anarkokapitalist och liberal kan man inte göra annat än att glädjas åt den utveckling vi ser i västvärlden. Inte för att globaliseringen troligtvis leder till inskränkta fri- och rättigheter samt fysisk och psykisk våldföring på befolkningen, utan för att den i förlängningen kommer att leda till statens fall, förtryckets undergång och frihetens återfödelse.




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe