Ge mig en tom stol!

I dag tillgodoses inte folkets hela röst. Endast de som kan identifiera sig med något av de sju likriktade riksdagspartierna kan med frid i sinnet på valdagen lägga ett kuvert i den stora lådan. Resterande del av befolkningen kan inte utöva sin demokratiska rätt. Det måste bli ändring på detta - för demokratins skull. Carl Bildt kallade den tidigare socialdemokratiska regeringen, med dess stöd av vänster- och miljöpartierna, för en "rödgrön röra". Det är måhända sant, men hans eget parti utgör inte något större alternativ till det socialdemokratiska styret. Riksdagspartierna av i dag önskar endast göra marginella förändringar.
      Moderaterna önskar valfrihet genom ett visst inslag av privata alternativ till offentligheten. Folkpartiet vill ha lite bättre klimat för företagande, men bibehållen offentlig sektor. Centern önskar ökad satsning på glesbygden, men med i stort sett oförändrat skattetryck. Miljöpartiet önskar ökad beskattning av bränsle och utsläpp, men samma skattetryck. Vänsterpartiet önskar ökad offentlighet på det privatas bekostnad. Socialdemokraterna önskar endast trixa lite med det egentillverkade systemet. Inget parti anger ett alternativ till den välfärdsstat som byggts under 1900-talet.
      I dag ser vi många exempel på den frustration som partiernas likriktning leder till. Allt fler väljer t ex att lämna partipolitiken för enfrågeorganisationer eller för att på avstånd följa den politiska pajkastningen. Många anser det vara meningslöst att rösta och väljer i stället sofflocket. Flera mer eller mindre extrema politiska grupperingar väljer att visa sitt missnöje öppet i organiserade manifestationer. Dessvärre väljer flera, bland annat vänstergrupperna i Göteborg och senast i Lund, våld som medel. Inga alternativ står att finna i politiken i dag - och inga alterna-tiv tillåts i ett system från det förgångna. Riksdagens makt över folket står kanske ohotad, men dess legitimitet börjar skaka i grunden. Makten måste, för att bevara sin legitimitet, vara antingen dynamisk, föränderlig, förstående och bemötande, eller hård, stark och förtryckande. Avsaknaden av det förstnämnda är stor; att välja det senare vore mycket beklagligt.
      De etablerade partierna framstår i dag endast som revirpinkande elefanter, som med stöd av sitt eget system bakom lyckta dörrar hävdar sin makt. Problemet med systemet är att det är näst intill omöjligt att utmana dessa elefanter. Att försöka åstadkomma förändring inifrån systemet kräver att man startar ett eget riksdagsparti och själv ger sig in i "leken". Detta kräver stora resurser. Om man vill skapa förändring krävs att man - förutom att få mer än fyra procent i riksdagsvalet - också spelar spelet på samma sätt som de etablerade partierna och därigenom åtnjuter deras förtroende och får stöd vid tilldelning av poster och befattningar.
      Ian och Bert gjorde ett försök i ett kort gästspel 1991-1994, men blev omedelbart isolerade av elefanterna och sedermera utröstade i valet 1994. Att detta spel är näst intill omöjligt för vanliga människor, inte minst resursmässigt, ter sig självklart. Arbetet för att göra sin röst hörd och protestera är alldeles för stort och tungt. Men kanske är det detta som är meningen?
      Alternativen den vanliga människan har att visa sitt missnöje gentemot de styrande elefanterna är i stället att utöva sin demokratiska rätt - att rösta blankt eller inte rösta alls. Att inte rösta verkar meningslöst om man inte gör det i en protest mot systemet som helhet. Dessutom blir man stämplad som soffliggare. Att rösta blankt verkar då vara ett gott alternativ. Eller? Nej, att rösta blankt är än mer meningslöst. De styrande har sett till att blankröster räknas som ogiltiga röster, man blir med andra ord ihopbuntad med dem som skriver okvädningsord eller kladdar besinningslöst på röstsedlarna. Dessutom är tiden det tar att gå till vallokalen onödig, eftersom resultatet endast är ännu en ogiltig röst.
      De styrande borde ta missnöjesproblemen på allvar. Hittills har problemen varit små, men de växer ständigt. Det bästa sättet att bemöta det ökande missnöjet är att göra beslutsprocessen öppnare och gå kritikerna till mötes. Ett första steg i detta bör vara att visa att man i den politiska eliten inte sätter makten främst, och att man är villig att lyssna även på oliktänkande och kritiker.
      Blankröster bör inte kasseras, utan behandlas som partiröster. Detta skulle föra med sig att protester i form av blankröster skulle kunna tilldelas tomma mandat i riksdagen, röster för vilka de etablerade eller nya partier i kommande val kan tävla. Även de blanka rösterna är legitima röster och bör därför tas på lika fullt allvar som partiröster och få representation. Ett sådant nytänkande skulle låta missnöjda medborgare utöva sin demokratiska rätt, samtidigt som de politiska makthavarna visar att samtligas röster är lika värda och att styrelseprocessen är en öppen och påverkbar process. Det ändrar också maktbalansen genom att flytta maktens centrum från den politiska eliten till det röstande folket - oavsett om de väljer att rösta på parti eller ej.
      De politiska besluten ska i en demokrati vara underkastade folkviljan och därför måste varje röst räknas.




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe