Fältet fritt för strejkbryteri

This article was never meant for publication.

Den offentliga sektorn tar över mer och mer av produktionen av varor och tjänster i Sverige. Detta är något som många, inte minst facket, understödjer och applåderar. Samtidigt är det just den svällande offentliga sektorn och den därav följande nedmonteringen av marknaden som är källan till de låga löner Kommunal nu strejkar för att förändra.
      Kommuner och landsting gör ständiga och ökande underskott, samtidigt som de höjer skatten. Pengarna försvinner på något mystiskt sätt och budgeten blir mindre och mindre i takt med skattehöjningarna. Det klart att Kommunal vill ha större del av kakan, men de har helt fel strategi.
      Den offentliga sektorn innebär en klar och artificiellt upprätthållen begränsning av antalet tillgängliga arbetsgivare, vilket skapar en arbetsgivarnas marknad. Detta för med sig sämre arbetsvillkor och lägre löner jämfört med andra branscher, där arbetsgivare faktiskt måste bräcka varandras erbjudanden för att få den bästa arbetskraften.
      Kommunal, med Ylva Thörn i spetsen, har missförstått den grundläggande prissättningsmekanismen på marknaden. Utan onaturliga begränsningar sätts priset genom att säljare (arbetstagare) och köpare (arbetsgivare) kommer överens om priset. Om båda anser sig tjäna på att ingå avtal blir det av. Annars inte.
      Det är denna prismekanism som styr lönerna på marknaden. Det är den ständigt ökande produktiviteten hos arbetskraften i privat sektor (tillsammans med bland annat inflationen), som skapar de ökande lönerna. Att en av parterna anser sig vilja ha mer ut av arbetet, medan den andra parten inte instämmer, leder inte automatiskt till högre löner. Istället leder det till att avtal inte kan ingås och arbetet därför inte blir utfört.
      Det är detta som i organiserad form kallas strejk och det är detta instrument på marknaden Kommunal använder för att sätta press på arbetsgivarna, som är beroende av arbetskraften. Det är helt i sin ordning. Men det slår fel i den offentliga sektorn.
      Varje individs produktivitet värdesätts och betalas genom att köpare och säljare kommer överens om priset. När lönerna bestäms centralt utan koppling till det arbete som utförs (genom att en hel yrkeskår får lönerna höjda med X % årligen) blir resultatet att de icke-produktiva relativt sett får mer än de som är duktiga. Detta är inte rättvist och leder endast till försämrad produktivitet och lägre kvalitet.
      På marknaden belönas den som är duktig på sitt arbete och sköter sina arbetsuppgifter genom att denne kan erbjudas högre lön. Dessa personer höjer även lönen för sina kollegor, som ges incitament till högre effektivitet och högre lön – och även kan erbjudas större förmåner genom den totalt sett ökade produktiviteten.
      När antalet arbetsgivare är starkt begränsat, vilket är resultatet av den skattefinansierade offentliga sektorn, finns inte längre samma antal arbetsgivare att bjuda över varandra för arbetskraften. Med andra ord blir det en arbetsgivarnas marknad (vilket är motsatsen till det normala tillståndet på arbetsmarknaden) där löner och förmåner kan hållas nere.
      Bristen på arbetsgivare för med sig att antalet personer som är villiga att arbeta för den lön som erbjuds är större än de som går i strejk. Strejkbryteri är inte ett brott, utan endast ytterligare ett instrument på marknaden, baserat på individers frivilliga handlingar. Att någon är villig att göra någon annans arbete på likvärdigt sätt till lägre pris (lön) innebär inte i normala fall utsugning – det innebär att prissättningen redan innan är skev och att lönen faktiskt är för hög. Strejkbryteri är ett spontant medel för att upprätthålla rättvisa löner.
      I Kommunals fall är strejkbryteri givetvis ett hot mot den pågående lönekonflikten – och ska så vara. Därför sätter man ut strejkvakter, som ibland går hårt åt de arbetslösa medmänniskor som kan tänka sig att utföra arbetet till lägre lön. Med detta inte sagt att lönen för Kommunals medlemmar är för hög. Lönen är förhållandevis låg, men den offentliga sektorns skevhet håller tillbaka utvecklingen och skapar incitament för ännu lägre löner – inte minst under tider med hög arbetslöshet.
      Eva Fernvall, ordförande i Vårdförbundet SHSTF, har i debatten föreslagit att Kommunal ska anamma individuell lönesättning för att därigenom komma åt problemet. Det är ett mycket bra förslag.
      Arbetsmarknaden för Kommunals medlemmar är initialt snedvriden genom den med skattemedel upprätthållna offentliga sektorn, vilket gör att marknadsinstrumenten för lönesättning inte längre ger samma resultat som på en fri marknad. Men marknaden, individers rationella agerande i olika händelser, upphör inte för att staten snedvridit förutsättningarna. Den levererar alltid bästa möjliga resultat av de ingångsvärden som finns till hands.
      Det svenska välfärdssystemets artificiella begränsning av antalet aktörer av den ena parten på arbetsmarknaden – arbetsgivarna – gör dem till vinnare på den andra partens bekostnad. Lönerna hålls nere samtidigt som frånvaron av konkurrens tillåter kostnaderna att skena. En ohållbar situation.
      För denna skevhet i incitamentstrukturerna är staten att beskylla.
      Lösningen för Kommunal är således inte att arbeta för ytterligare begränsning av marknaden genom till exempel lagstiftning, vilket endast leder till ökad skevhet och sämre möjligheter till marknadsmässiga löner. Lösningen är istället att verka för en ökad ”marknadisering” av den offentliga sektorn, för att därigenom få till stånd rimliga löner och arbetsvillkor för sina medlemmar.

Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe