Feminism och frihet

This article was originally sent to Nye Atenaren for publication.

Den nya vänsterns feministrörelse gör allt större inspräng i den politiska debatten, liksom i akademiska sammanhang. Kortfattat hävdar denna feministrörelse att samhällets strukturer är byggda av och för män och inte tar hänsyn till specifika kvinnliga karakteristika. Därför är det patriarkala samhället av idag förtryckande för kvinnor.
      Att denna feminism har nära samröre med den autonoma vänstern är inte konstigt. De delar samma kollektivistiska syn på världen, staten och samhället. Ojämlikheter och konflikter i samhället härleds till kapitalismens inbyggda motsättningar mellan överklass och underklass. Vilka som anses vara överklass respektive underklass varierar dock beroende på vem man frågar.
      För feministerna är staten förtryckande genom dess institutioners tydliga men outtalade manliga genusperspektiv. Eftersom staten skapats och styrts av män, har deras manliga genus gett sig till känna i beslutsprocedurer och statens förhållningssätt till medborgarna. Just detta är kärnpunkten i feministernas kritik.
      Staten ska förhålla sig neutral till sina medborgare. Därför ser staten teoretiskt sett samtliga medborgare som jämlikar, alltså könlösa individer med liknande behov och mål. Denna identifikation av medborgarna kan dock inte feministerna godta, eftersom definitionen i sig är gjord av män och därmed är genomsyrad av en manlig världsbild, vilket måste ligga kvinnor till last. Män och kvinnor är inte samma skrot och korn, helt enkelt.
      Feministikonen Carole Pateman har följt statens demokratiska institutioner och procedurer för beslutsfattande genom historien för att finna källan till definitionen av neutraliteten till medborgare i staten. Hon fann att de allra flesta så kallade liberaldemokratiska institutioner definierades av politiska teoretiker på 1700- och 1800-talen, då västvärldens samhällen var starkt ojämställda. Männen arbetade och var familjens överhuvud, medan kvinnorna skötte hemmen. I vissa länder var det till och med förbjudet för kvinnor att ingå kontrakt.
      Oavsett seriositeten inom den så kallade genusforskningen i allmänhet, har feminismen en poäng man inte lätt kan motbevisa. Visst är det så att samhället varken är jämlikt eller jämställt och därmed också är förtryckande. Och visst är det så att statliga institutioner inte är helt neutrala till skillnader mellan grupper. Men frågan är om feministerna inser vidden av sin forskning.
      Den genusbaserade forskningen missar ett viktigt perspektiv i sin strävan att bevisa patriarkatets makt. Anledningen till att det föreligger ojämlikhet mellan kvinnor och män beror till stor del också på deras grundsyn, där medborgarna delas upp i teoretiskt homogena grupper.
      Feminismens starkaste argument blir därmed också det starkaste motargumentet. Det är nämligen omöjligt att få jämlikhet mellan teoretiska grupperingar, oavsett om det är män mot kvinnor, heterosexuella mot homosexuella eller vita mot svarta. Homogena grupper existerar helt enkelt inte. Den kollektivistiska världssynen är felaktig och förtryckande i sig.
      Lösningen på ojämlikheten i samhället är alltså inte, som feminister ofta tror, att öka den kvinnliga representationen i staten. Styret kan nämligen aldrig komma till rätta med diskrepansen i inflytandet mellan olika grupper. Lösningen är istället att sluta tänka i grupper och istället se till varje individ för den hon är. Lösningen är att avskaffa förtrycket för individer, inte att minska det för speciella grupper.




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe