| |
| |
May 17, 2007
Hysterin kring klimatet
Enligt en
Sifo-undersökning beställd av Ekot känner en majoritet av svenskarna oro inför
klimatförändringarna. Det är inte så konstigt med tanke på den enorma plats
klimatförändringarna fått i svenska och utländska media. Knappt en
nyhetssändning går förbi utan att klimatet nämns i termer av hot och alarm. Och
politikerna är inte sena att nyttja den nya trenden – alla som får chansen sätter
till de tyngda och bekymrade ansiktsuttrycken och talar i termer av att ”något”
måste göras.
Det är nog få som
anser att inget måste göras åt den miljöförstöring som trots allt sker,
konstigt vore väl annars. Det är heller inte många som ifrågasätter att
klimatet faktiskt blivit varmare under de senaste decennierna. Men kring tesen
att det är människans fel finns knappast något koncensus, även om proffstyckare
och politiker gärna slänger sig med fraser som att ”forskarna är överens” och
än hellre hänvisar till Al Gores skrämmande film En obehaglig sanning.
Visst slår Al
Gore på stora trumman i sin film, men det handlar mer om att skapa opinion och
politiskt stöd för en viss politisk agenda program än om fakta. Filmen har
blivit formligen krossad av kritik riktad från vetenskapligt håll – Gore
anklagas för att ignorera fakta, vända på kausala samband, hyfsa till siffror,
och rent allmänt dra för stora växlar på osannolika och obekräftade teorier.
Men Gores film går hem hos politiker eftersom den på ett tydligt sätt visar att
”något” måste göras – och politiker vill ha makten att göra detta ”något”.
Och det är just
politiker i symbios med media som underblåser klimathysterin, bland annat i den
politiskt styrda rapporten från FNs klimatpanel IPCC. FN-rapportens
sammanfattning, som hör och häpna lanseras tre månader innan rapporten, är skriven till fullo av politiker. Och det senare
vetenskapliga innehållet går delvis igenom en redigeringsprocess för att passa
sammanfattningen. De forskare vars namn pryder omslaget har ofta inte ens
tillfrågats om de stödjer slutsatserna i rapporten.
Politiken och politikerna
har helt enkelt allt att vinna av klimathysterin och ser till att underblåsa
den. Det är den enda rimliga anledningen till den enorma anstormning av alarm
och hotbilder som formligen sköljer över oss. Det är också den bild som delvis
målas upp i de dokumentärer och artiklar som producerats och publicerats trots
denna till synes allmänna koncensus.
Och bilden som
träder fram är skrämmande. Den så kallade koldioxidteorin är nämligen endast en
av många teorier om vårt klimat, dessutom en av de sämre. Men eftersom
politiken i mycket stor utsträckning också har kontroll över forskningsanslagen
ges inte ekonomiska möjligheter att studera andra teorier. Det är till och med
så illa att kritiska klimatforskare ofta inte vill uttala sig – av rädsla att
förlora sina anslag och därmed sin försörjning.
Kostnaderna för
de klimatprogram som förs fram är enorma – både räknat i pengar och
bekvämlighet. Risken är stor att det enda vi som skattebetalare får ut av denna
uppoffring är ökad och centraliserad politisk makt. Så visst finns anledning
att känna oro inför klimathotet, men det är vad hotet i sig kan leda till som
vi ska vara oroliga för. Inte i närmelsevis lika stor utsträckning eventuella
klimatförändringar.
Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.
Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe
|
|
|
|
|
|
