Varför acceptera indirekt socialism?

Genom delvis privatisering kan politiker skjuta skulden på privata entreprenörer, när starkt underutvecklade marknader leder till höjda priser för konsumenterna. Marknadsanpassningar blir till syndabockar och det skapas i sig ett tryck för bibehållen och ökad politisk makt.
      De så kallade marknadsanpassningar som skett har en sak gemensamt – inte i något fall har de genomförts fullt ut. I stället har man från politiskt håll valt halvmesyrer bestående av privat ägande av produktionsmedlen, men på genomreglerade och kraftigt kringskurna marknader. Detta sker ofta med argument om att en helt genomförd privatisering inte kan accepteras av sociala skäl.
      Dessa reformer innebär nästan uteslutande att en mycket snävt avgränsad delmarknad öppnas för privata aktörer, samtidigt som marknaden genomregleras på politisk väg. Staten behåller kontrollen fullt ut, men försöker nyttja marknadens värdeskapande aktiviteter mer effektivt.

El, tele och trafik
Ett exempel på detta är ”privatiseringen” av tågtrafiken, där Statens Järnvägars förlustbringande verksamhet genom upphandlingar fördelats på privata entreprenörer. Genom detta hoppas statens företrädare kunna minska förlusterna och samtidigt undvika nedläggning av icke kostnadsbärande trafik.
      Ett annat exempel är telemarknaden, där statliga Telia fått ta över det tidigare statliga telenätet – till vilket privata operatörer måste köpa tillträde. Denna blandmodell av statligt och privat har lett till att samtalspriser på de områden där konkurrens råder har gått ned, medan abonnemangspriset, där det statliga monopolet finns kvar, har gått upp. Det ger ökade intäkter för staten, samtidigt som de lägre direkta samtalskostnaderna sjunker till konsumenternas belåtenhet.
      För eldistributionen gäller liknande villkor; statliga aktörer har i stort sett monopol på de nät som används för leverans av el, ett nät som privata aktörer är helt beroende av.

Blandekonomin gör marknaden till syndabock
Från politiskt håll har man på detta sätt valt att decentralisera blandekonomin. De tidigare genomsocialiserade verksamheterna har tagits över av privata aktörer i monopolliknande situationer eller så är aktörerna underkastade stark statlig prisreglering.
      Detta sätt att nyttja marknadskrafterna under statligt kontrollerade former får i teorin två sannolika resultat; det ena är att staten släpper fram privata aktörers uppfinningsrikedom och förmåga att minimera resurser för maximerad produktion och för att på så sätt bli bättre på att tillfredsställa marknadsbehoven; det andra är att de politiska besluten kan marknadsföras som marknadsanpassningar och privatiseringar.
      Detta har inte sällan erbjudit politiker möjlighet att skjuta skulden på privata entreprenörer om priserna på starkt underutvecklade marknader går upp, och det skapar också ett tryck för bibehållen och ökad politisk makt.
      Det är ingen slump att just tele-, tåg- och elmarknaderna har konkurrensutsatts och delvis privatiserats. De är i starkt behov av omstrukturering vilket har lett till högre priser och sämre produkter. Det är heller ingen slump att den vänster som genomfört privatiseringarna nu kritiserar marknaden för oförmåga att tillgodose de sociala behov som finns i samhället och för den exploatering av populationen som sker genom de ständiga prishöjningarna.
      I ickesocialistiskt perspektiv kan vänsterns nyfödda intresse av lite-mer-av-marknad-lösningar uppfattas som en reträtt från en mer socialistisk politik. De tidigare försöken att bygga upp en helt statlig produktion för att tillgodose behoven på konsumentmarknaden har misslyckats. Den nu förda politiken kan tolkas som en ad hoc-politik förd av socialister som fortfarande är förvånade över statsmonopolens fullständiga oförmåga att tillmötesgå konsumenternas önskemål.

Räddar socialismen
Men den nya ordningen kan lika väl tolkas som en medveten strategi hos socialister som inte har ändrat sina grundläggande värderingar. Den direkta socialismen, med det marxistiska kravet på offentligt ägande av produktionsmedlen, har helt uppenbart misslyckats. Men detta innebär inte automatiskt att socialismen har spelat ut sin roll och att socialister är villiga att omfatta en marknadsekonomisk politik med avreglerade marknader.
      Med andra ord kan en reträtt, där lite mer marknad accepteras, vara en politik för indirekt socialism – en strategi som uppnår socialismens mål om statlig kontroll genom att på begränsade områden utnyttja marknadens skaparkraft och på så sätt ge socialismen större möjlighet att fortleva. Strategin med lite mer marknad kan sägas vara en förfining och vidareutveckling av den misslyckade direkta socialism som prövats i fullskaleexperiment som Sovjetunionen och Nordkorea, men också i stor skala i Sverige och Europa.
      De borgerliga partierna i Sverige applåderar utvecklingen, övertygade om att socialismen bara påbörjat sin reträtt. Men kanske är det så att de frihetliga krafterna åter har underskattat socialismens syften och möjligheter att skapa det socialistiska samhället. Kanske spelar man dem rakt i händerna?




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe