December 15, 2006   

Kan livet dö?

Ibland känns det som att ens rätta jag är en liten gubbe som sitter någonstans i huvudet och tittar ut genom ögonen. Han sitter som i ett kontrollrum varifrån han styr den stora maskinen, min kropp. Varje rörelse är hans verk, varje känsla tas emot av honom och omsätts i upplevelser. Varje tanke som jag tänker är hans verk, det är han som tänker--han är mitt sanna jag.
      Det är denna lilla immaterialistiska gubbe som är jag, som styr min kropp och som tar de yttersta konsekvenserna av mina handlingar. Han är mitt samvete som känner skuld och min skapare av drömmar och mål.
      När jag blir deprimerad är det han som mår dåligt, det är han som är sjuk. När jag känner glädje och eufori är det han som frodas. Kort sagt, han är min själ.
      Då och då kan jag känna detta mitt jag någonstans inom mig, att min själ eller livsgnista står utanför min materiella kropp. Men samtidigt är den en del av den och lever i den, den styr den men flyr den aldrig. På något sätt finns den där och verkar evig, för hur skulle något som denna kunna dö? Den är ju trots allt inte endast något levande, den är livet. Kan livet dö?
      Samtidigt verkar det högst orimligt att något är evigt. Och varför skulle denna själ vara odödlig och evig, men ändå fängslad i en förgänglig kropp? Dessutom en kropp som på många sätt har defekter och som inte alltid fungerar speciellt bra.
      Men framförallt kan man fundera över denna gubbes roll i mitt liv. Om det är så att själen är odödlig och evig, hur kommer det sig då att jag inte kan minnas livet i andra kroppar? För något som är evigt kan varken födas eller dö; alltså är denna kropp en av många--kanske oändligt många--av min själs boningar. Lätt fånget, lätt förgånget. Men var är minnet?
      Det är svårt att tro på själen, trots att det kan verka som att den finns där. Jag har svårt att komma överens med tanken att jag är något annat än det som finns i spegeln, något annat än min personlighet och min erfarenhet. Om nu själen verkligen är det som är jag, då borde jag också inse att jag är odödlig. Då borde det inte spela någon roll hur jag behandlar min kropp--då borde jag kunna strunta i min kondition och hälsa.
      Men så är det ju inte. Den odödliga själen, mitt djupaste inre och mitt jag, säger mig att jag ska ta hand om mig, vårda min kropp och undvika faror. Försöker min egen själ förleda mig? Önskar den bevara sitt fängelse så länge som möjligt? Det verkar inte rimligt. 
      Det är inte heller rimligt att den lilla gubben någonstans bakom pannbenet döljer sin existens--han är ju jag. Och varför tänker han hela tiden tankar som ifrågasätter hans egen existens? Det verkar varken rationellt eller sunt.
      Möjligen kan man tänka sig att min själ lider av amnesi, att den lilla gubben helt enkelt glömt att han är odödlig och evig. Men om han har amnesi, kan man då verkligen säga att han är evig? Då börjar han ju på nytt om och om igen, söker ständigt efter sig själv och strävar efter att finna syftet med sin existens. I någon bemärkelse föds han ju då på nytt, reinkarneras snarare än är evig. Kan detta verkligen vara min odödliga själ?
      Knappast. Det verkar mycket troligare att allt är en illusion, ungefär som hägringen i öknen. Önsketänkande och förhoppning blandat med tillfällig obalans i sinnet. Den lilla gubben är jag lika mycket som mitt lillfinger, varken mer eller mindre. Varför han envisas med att försöka få mig att tro på ett särskilt inre liv övergår mitt förstånd. För jag tror ju faktiskt inte att han finns. Egentligen.




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe