Uppdrag: Krossa välfärdsstaten

Av de typer av stater som finns, funnits och kommer att hittas på är välfärdsstaten en av de obehagligaste. Den brukar förvisso sin våldsmakt till att kväva tillväxt och ekonomisk aktivitet, liksom den ofta väljer att reglera medborgarnas privata förehavanden. Dock har den som främsta kännetecken att den tvingar av medborgarna den största delen av deras tillgångar och deras arbete för att finansiera en mängd ovidkommande och icke-fungerande verksamheter – under illusionen att det är för deras eget bästa.
      Detta kännetecknande arbete för ”välfärd” påverkar i längden medborgarnas moraluppfattning, vilket kan få förödande konsekvenser. Vi ser idag hur den äldre generationen, med den traditionella – och sunda – uppfattningen att man ska göra rätt för sig, dör ut, samtidigt som välfärdsstatens barn tar vid i maktens korridorer. Denna generation, bestående av 1940-, 1950- och delvis 1960-talister, är uppväxta med välfärdsstatens löften och har indoktrineras med hjälp av den offentliga skolplikten. Detta gör att de är statskramare utan like och deras moraluppfattning har tydliga drag av den svenska statens predikningar.
      Denna generation har genom politiska val och opinionsbildning fått staten att växa med en hastighet aldrig tidigare skådad. Den relativt begränsade välfärdsstaten i Sverige fullkomligt exploderade i tillväxt under 1970- och 1980-talen. Idag har staten, i den bredare definitionen, det vill säga stat, landsting och kommuner, det yttersta ansvaret för varje del av medborgarnas liv. Man föds på barnavårdscentralen, uppfostras på kommunala dagis och i kommunala skolor, fostras till goda medborgare i reglerade arbetssituationer och tas sedan om hand på ålderns höst i offentliga inrättningar. Under hela livets resa finns staten där som påhejare, ledare, stöttare, beslutsfattare, styrare, reglerare, moder och fader.
      Denna förmyndarstat, som från födsel till grav tar hand om och uppfostrar medborgarna, inkorporerar genom sin ständiga närvaro tron på makten i sinnet hos sina undersåtar. Detta märks tydligt i den moraluppfattning som ges till känna hos enskilda individer, politiker och i media. Det egna ansvaret har i varje situation fått ge vika för ständiga kall på hjälp från statsmakten – ”någon borde göra något...”.
      Detta uppgivna rop på hjälp och krav att någon annan levererar det som önskas har välfärdsstatens barnbarn, födda på 1970- och 1980-talen, tagit till sig till fullo. Den yngre generationen påhejas ivrigt av sin föräldrageneration i kampen att officiellt få deklarerat att man har rätt till det ena och det andra. Det kan gälla allt från dagisplats till arbete, kultur och chartersemester.
      Var och en av medborgarna ges, som del av en ”utsatt grupp” (barn, kvinnor, homosexuella, invandrare, låginkomsttagare, arbetslösa, barnfamiljer/föräldrar, pensionärer, studenter med flera), speciella förmåner på politisk väg. De anses ha rätt till ersättning och stöd för att inte tryckas ned av starkare grupper. På detta sätt garanteras staten som centralmakt när det gäller att skapa rättvisa, samtidigt som det egna ansvaret avvecklas ytterligare.
      Alla i samhället placeras på ett eller annat sätt i en eller flera svaga grupper. Vem som tillhör de starka, vilka alla andra trycks ned av, förblir emellertid osagt.
      Istället för att själv försöka att skapa sig en bättre situation utifrån egna förutsättningar väljer välfärdsstatens barn och barnbarn att slå ut med armarna och kräva samhällets stöd. De sitter likt fågelungar och ropar gapande på ”någon annan” att ge dem vad de har rätt till.
      Rättighetsbegreppet blir totalt urvattnat i denna hetsjakt på förmåner på andras bekostnad. Det blir en parasiternas kamp, där den som först roffar åt sig vinner. För konstnärer har rätt till att få sin konst betald och utställd, arbetslösa har rätt till arbete, föräldrar har rätt till barnomsorg, unga har rätt till bostad – samtliga har rätt att få i stort sett hela livet serverat på silverfat. Och någon annan ska betala notan.
      Denna moraluppfattning är uppenbart motbjudande och kan tyckas vara ett oöverstigligt problem för den som önskar frihet under ansvar – och som önskar återfå rätten till sig själv och sin framtid. Men utöver detta är allas parasiterande på alla naturligtvis orimligt i längden och välfärdsstaten kommer oundvikligen att sjunka under sin egen tyngd. Hela befolkningen agerar politiska apor, som trycker ned varandra i dyn i jakten att stå högre, som Nietzsche uttryckte det.
      Som libertarian har man moralisk skyldighet att så långt det är möjligt undvika att finansiera detta ofog. Men som libertarian har man också den moraliska uppfattning som gör det möjligt att studera den ständiga dragkampen ”på håll” trots att man är mitt i den. Det går också att utnyttja situationen och vända detta ökande moraliska förfall till en fördel. Om man inte kan rå på motståndaren får man använda dennes styrka som vapen!
      Det finns egentligen endast två vägar att försöka rå på den rådande ordningen: att engagera sig politiskt och långsamt flytta tillbaka statens positioner ”inifrån”, eller genom att låta staten fortsätta sin ingångna bana och därmed gå överstyr. Jag kommer här att förespråka det senare alternativet eftersom det förra om och om igen visat sig både svårmanövrerat och kontraproduktivt.
      Den rådande moralen i välfärdsstatens samhälle föreskriver förtryckta gruppers rätt till fördelar på andra gruppers bekostnad. Som libertarian kan man underblåsa denna moral för att påskynda det rådande samhällets nedgång och fall. Kvinnors rätt till toalett och omklädningsrum skilt från herrarnas är en självklarhet enligt den rådande moralen. Att homosexuella män inte bör dela dessa inrättningar med heterosexuella män (och detsamma för kvinnor) är deras moraliska ”rätt” – som därför bör tillgodoses och bekostas av staten enligt välfärdsstatens moral.
      Resliga personer har givetvis rätt att kunna nyttja alla offentliga inrättningar utan att drabbas av ryggont. Således måste avståndet mellan stolsraderna på bussar, flygplan, biografer etc ökas. Bankomaternas höjd likaså.
      Tjocka personer bör ha laglig rätt till bredare stolar på flyg, tåg och bussar. Korta personer har rätt att få bankomaterna sänkta till deras nivå. Rullstolsbundna har också rätt att inte ”förtryckas” (enligt välfärdsstatens definition), så Liseberg och Gröna Lund bör bygga rullstolsanpassade berg-och-dalbanor och åkattraktioner.
      Invandrare och flyktingar bör ha rätt att kunna tilltala alla i samhället på sitt modersmål. Skolans språkundervisning bör alltså utökas rejält och skolplikten förlängas. Låginkomsttagare bör ha rätt till kompensation för att de tjänar mindre än höginkomsttagare på samma sätt som arbetslösa automatiskt får ersättning.
      Det finns ombudsmannainstitutioner för etniska och sexuella minoriteter liksom för handikappade. Varför ska det inte också finnas offentligt finansierade ombudsmän för synsvaga, korta, långa, tjocka, smala, låg-, medel- och höginkomsttagare, fräkniga, bleka, mörka, naturintresserade, hund- och kattägare, slalomåkare och orienterare?
      Det finns många grupper vars ”rätt” ännu inte hävdats i den offentliga debatten, och som kan behöva en ”knuff” framåt. Den danska diskussionen om gravt utvecklingsstördas rätt till sexliv, vilket för med sig att kommunen numera bekostar nyttjandet av prostituerade, är ytterligare ett exempel på hur debatten i Sverige kan föras vidare i samförstånd med den allmänna moraliska hållningen. Har inte alla egentligen rätt till en partner?
      Välfärdsstaten är baserad på upprätthållandet av kontradiktoriska/positiva rättigheter, där den som kan bevisas vara mest synd om har rätt att leva på alla andras bekostnad. Det moderna talesättet ”man måste vara frisk för att ha råd att vara sjuk” är symptomatiskt för den moderna välfärdsstaten. Om man som sjuk inte har ork att söka upp alla institutioner för stöd och kan hävda sin rätt till hjälp blir man utan. Det så kallade välfärdssamhället har, liksom man enligt Hans-Hermann Hoppe borde ha förutsett, skapat ett nytt klassamhälle där de som är finurligast när det gäller att skaffa fördelar är överklass. De som är dumma nog att arbeta och vara ärliga gentemot sina medmänniskor är förlorarna och det nya proletariatet.
      Denna syn bygger på ett grundläggande felslut, som tvivelsutan kommer att leda till välfärdsstatens kollaps. Den som vill bli kvitt välfärdsstatens ok har bara att vänta, även om förfallet kommer att bli kostsamt och sannolikt leda till ett våldsamt och kaotiskt tillstånd ur vilket friheten sedan har möjlighet att spira. Men det går också att påskynda förloppet.
      Precis som Ayn Rand hävdade att endast filosofiskt medvetna motståndare till skatte- och bidragssystemen kan ha moralisk rätt att nyttja systemet, är det fullt legitimt för en libertarian att spä på den rådande moralpaniken för att på så sätt krossa välfärdsstaten. Det handlar inte om att ge upp sina principer, utan att hjälpa de destruktiva krafterna på traven – ytterligare ett steg mot det oundvikliga slutet. Man har redan slagit in på den destruktiva vägen genom den omoraliska moralen.
      Det kan tyckas kontraproduktivt att hjälpa den stat som förtrycker oss att växa ytterligare. Men med handen på hjärtat, är det realistiskt att tro att man kan förändra systemet? För att göra detta krävs en moralisk/ideologisk omsvängning hos den stora massan. Den måste inse att välfärdsstatens moral är ett rovdjurs, den måste inse att rätten inte kan vara positiv – det finns ingen rätt till annan eller annans.
      Stora hjärnor har sedan upplysningstidens avbräck försökt åstadkomma denna moraliska omsvängning, men stött på patrull och misslyckats. När bollen väl kommit i rullning har den inte gått att stoppa.
      De välfärdsfascistiska organisationerna som Reclaim the Streets visar tydligt vilka det är som idag för debatten. De vill föra välfärdsstaten vidare till en ytterligare nivå av förtryck och terror. Från fascistisk socialism till postvälfärdism.
      68-vänsterns barn, det vill säga välfärdsstatens barnbarn, protesterar inte mot privat företagande eller kapitalism – de protesterar mot ägande. Med andra ord följer de ultravänsterns feltolkning av Prodhouns välkända citat att ”egendom är stöld”. Allt som står i vänsterfascisternas väg krossas och förstörs – såväl privata butiker som offentliga parkbänkar och polisbilar.
      Går det att omvända dessa ondskefulla krafter genom att försöka påverka det politiska systemet inifrån? Kan man förmå Reclaim the Streets, Anti-fascistisk Aktion och de andra våldsrörelserna att anamma en fredligt individualistisk och kapitalistisk hållning genom engagemang i något av de borgerliga partierna? Föga troligt.
      Det är klart ändamålsenligt för en libertarian att själv bidra till sina angripares självförvållade och sökta destruktion och därefter stillatigande se på när det faller, liksom hjältarna i Rands succéroman Och världen skälvde. I romanen lämnar hjältarna, kapitalisterna och skaparna, världen till dess öde och lämnar inte kvar sina skapelser.
      Den svenska välfärdsstaten och samhället i dess kölvatten har gått så långt på kollektivismens väg att det är uppenbart omöjligt att åter få samhället på rätt köl. Många libertarianska filosofer och författare siar att vägen till frihet trots allt måste gå via ett oundvikligt tillstånd av kaos. Kanske behövs det en tids kaos efter statens totala sammanbrott för att lysa upp dunkla sinnen och tvätta bort solkiga filosofier. Först därefter, när dagens kannibalistiska samhällsklimat rensats från våra medmänniskors medvetande, kan ett samhälle byggas på principer om självägande och frihet.
      Men det finns också en, om än osannolik, möjlighet att en eskalerande välfärdsstat innebär ett uppvaknande och att en tillräckligt stor del av befolkningen reser sig mot förtrycket och det annalkande sammanbrottet. Detta skulle onekligen vara en lättnad, men med tanke på hur folket idag agerar verkar det inte troligt. Istället är det sannolikt att utvecklingen kommer att fortgå och öka i hastighet. Samhället kommer att bli än mer outhärdligt och än mer förtryckande.
      Hur som helst går vi en svår tid till mötes och det är upp till oss själva att ordna trygghet i den kommande katastrofen. Både för att själva kunna möta den och för att kunna stå de mindre lyckligt lottade bi.
      När allt kommer kring kan emellertid följande sägas med visshet: Det första är att det kommer att bli värre, mycket värre. Och i askan efter välfärdsstaten behövs libertarianer, sunda i sinnet och oklanderliga i moralen, att leda vägen genom mörkret.
     Det andra är att det finns en faktisk möjlighet att vi kan få se friheten under vår livstid, men på vägen väntar endast ökat förtryck. Det är upp till var och en av oss att bestämma om vi ska ge den en hjälp på traven eller stillatigande se på när den värld människan skapat går mot sin undergång.

Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe