Legalisera inte våldet

This article was sent to SvD Brännpunkt but was unfortunately refused.

Författaren Margareta Zetterström ondgör sig i en artikel på SvD Brännpunkt 24/4 över krig i allmänhet och kriget i Irak i synnerhet. Hon oroas av den utveckling hon tycker sig se, där den idag enda existerande supermakten USA söker sätta sin egen agenda i världspolitiken, samt omdefiniera folkrätten.
      I artikeln efterfrågas större respekt för både folkrätten och FN-stadgan, vilket i realiteten innebär en uppmaning till världssamfundet att skapa utrymme för diktatorer--och lägga mänskliga rättigheter på hyllan. Både folkrätten och FN-stadgan föreskriver nämligen statens rätt till suveränitet, och därmed de styrandes rätt att styra utan inblandning utifrån. Mellan raderna visar Zetterström därmed prov på att förfäkta ett snarast machiavelliskt fursteideal och verkar drömma sig tillbaka till en strikt westfalisk ordning.
      Det är alltså i grunden en konservativ och maktcentrerad syn Zetterström söker försvara. Hon förfasas över att statens makt över befolkning och territorium börjat luckras upp till fördel för det internationella samfundet och mänskliga rättigheter. Vad andra skulle kalla utveckling anser Zetterström vara ett hot mot den idé om nationell suveränitet som skyddat mördarregimer som Josef Stalins Sovjetunionen och Pol Pots Kambodja.
      Endast det internationella samfundet FN har rätt att bruka våld mot stater, men först då samtliga fredliga utvägar prövats. Det ligger inte långt bort att se att vad Zetterström syftar till är bland annat fallet Irak, där FN i åtskilliga resolutioner reglerade relationen till Saddam Hussein och dennes irakiska stat. Här syftar Zetterström till att USA brutit mot både folkrätt och FN-stadga och därmed agerat felaktigt. Men mot detta bör man ställa att FN i realiteten stod handfallen inför diktatorn, som gång på gång bröt mot säkerhetsrådets resolutioner utan påföljd. I det vacklande FN valde man vid varje tillfälle att skriva en ny resolution snarare än att hålla fast vid den tidigares föreskrivna påföljder.
      Det är i ljuset av detta förhållande mellan FN och den irakiska staten som USA:s agerande ska ses och bedömas. Men Zetterström önskar istället fördöma USA enligt folkrätt och FN-stadgan; att avsätta en diktator måste vara det förtryckta folkets ”eget verk”. Mänskliga rättigheter gäller uppenbarligen inte inom stater ifall folket inte har makt att själva upprätta sådana.
      Frågan är vad som är syftet med Zetterströms resonemang. Hon hävdar med kraft folkrättens paragrafers giltighet men glömmer helt de mänskliga rättigheterna--och sanktionerar därför i praktiken diktatorers hänsynslösa framfart. Samma resonemang applicerat på familjen får uppenbart motbjudande konsekvenser: att det måste vara moderns och barnens ”eget verk” att göra upp med en misshandlande fader, ett eventuellt ingripande av tredje man bryter mot ”familjerätten”. Frågan är om Zetterström skulle fördöma en bastant granne som handgripligen hindrar maken från att misshandla sin fru. Antagligen inte, och det är nog många som skulle uppskatta initiativet.
      Zetterströms artikel går till hårt angrepp mot USA och den hjärntvätt av hela världen som hon anser ha skett i spåret av den amerikanska krigspropagandan. Men implicit är artikeln snarare ett angrepp mot de mänskliga rättigheter som föreskrivs i FN:s deklaration. Det finns en inneboende konflikt i FN mellan att å ena sidan hävda statens makt och rätt (folkrätten och FN-stadgan) och å den andra att hävda universella mänskliga rättigheter, och här har Zetterström klart valt sida.
      Jag håller med om att man bör ifrågasätta anfallskrig som metod, våld kan aldrig vara legitimt. Men jag har inte lika lätt att hävda statens obegränsade makt på bekostnad av de människor som lever under den. Jag har svårt att ställa mig på världens diktatorers sida i debatten och försvara deras makt(miss)bruk samtidigt som jag ser hur människor lider. För mig är det en konstig slutledning Zetterström gör när hon hävdar statens rätt över territorium och befolkning mot bakgrund av att krig mellan stater skapar lidande. Det verkar helt ha förbigått henne vad statsvetarprofessorn R J Rummel visat: att det under perioden 1900-1987 dödades 169 miljoner människor av den inhemska regimen, medan ”bara” 34 miljoner dog i krig. Det ger ett annat perspektiv på folkens lidande, folkrätten och den nationella suveräniteten.
      För egen del har jag svårt att ensidigt fördöma USA:s agerande och därmed ogiltigförklara den unga demokratin Irak. På samma sätt ser jag också en del positivt i de allierades inblandning i andra världskriget, något som med Zetterströms sätt att se det var ett brott. Våld är inte ett legitimt medel, men det måste gälla såväl mellan som inom stater. Det är högst problematiskt att, som Zetterström, fördöma det ena mot bakgrund av att det skapar lidande--men samtidigt försvara det andra.




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe