Morgondagens demokrati: två steg framåt och ett steg tillbaka

This article was sent repeatedly to Politologen for publication, but they never even bothered replying.

I det moderna samhället och den globaliserade ekonomin framstår den partibaserade parlamentariska demokratin som alltmer problematisk. Under de senaste decennierna har partierna i allt mindre utsträckning lyckats formulera, väga samman och förmedla samhällets och medborgarnas intressen, åsikter och krav. Ett snabbt minskande medlemstal och en ökande politikermisstro gör, tillsammans med en förflyttning av den reella makten till ickedemokratiska institutioner och mellanstatliga samarbeten, att partiväsendet inte längre kan agera länk mellan medborgare och stat.
      Förvisso finns andra offentliga rum där den demokratiska diskussionen kan föras och där medborgarnas åsikter kan aggregeras och organiseras. Fackföreningsrörelsen har inte på samma sätt som partiväsendet mist sitt idémässiga inflytande i debatten, medan övriga intressen och strömningar fångats upp av eller generat enfrågerörelser och mer löst organiserade nätverk.
      Där partierna inte längre förmår stå som samlande, uppsamlande och bildande institution med naturlig närhet till medborgarna har andra rörelser i ett flertal nya former skapats. Inom till exempel miljörörelsen finns ett genuint intresse och engagemang för starkt politiska frågor, liksom exempelvis hjälporganisationer och kvinnojourer engagerar tusentals medborgare i solidarisk verksamhet där staten inte räcker till. Det är alltså inte en politikens kris vi ser, utan en partipolitikens.
      En möjlig förklaringsansats till denna utveckling kan vi finna hos Tingsten i diskussionen om den lyckliga demokratin och ideologiernas död. Den borgerliga regeringen på 1970-talet utgjorde inte något större idémässigt alternativ till socialdemokratin utan befäste snarare den politik som i stor utsträckning utstakats av de tidigare socialdemokratiska regeringarna. De större reformer som genomförts under 1900-talet har i allmänhet beslutats om i samförstånd mellan samtliga partier snarare än i konflikt och den parlamentariskt demokratiska basen för statsmakten är i allt väsentligt oomstridd såväl substantiellt som proceduriellt.
      Skillnaderna mellan partierna har alltså inte varit en orsak till konflikt, utan kan snarare karakteriseras som ett hinder för ett djupare samarbete över blockgränserna. Vi ser också att skillnaderna mellan partierna under det förra seklet, och kanske främst det sista decenniet, minskat. Utvecklingen har alltså gått ifrån förra sekelskiftets stora stridslinje om demokratins vara eller icke vara, via problematiken kring inrättandet av välfärdsstaten till en diskussion kring välfärdsstatens innehåll och prioriteringar kring välfärdssatsningar.
      I takt med att ”slaget om mitten” i partipolitiken fortgår, vilket gör att politiken på samtliga nivåer tenderar till att ha mindre ideologiska förtecken och större del kortsiktigt röstfiske, minskar också det medborgerliga engagemanget i och förtroendet för partierna. Den svenska medborgaren är dock i allt större utsträckning politiskt medveten och engagerad, men detta sker mer och mer utanför partiapparaten.
      Det finns i huvudsak två alternativ till hur detta problem kan hanteras och eventuellt lösas. I det i statsvetenskaplig debatt vanligaste förhållningssättet, låt oss kalla det för det reaktionära, sätts fokus på partiernas oförmåga och de problem som uppkommer i dess kölvatten. Lösningen är att på ett eller annat sätt lyckas förmå partierna att återigen erhålla den status de tidigare hade. Partierna har sökt komma tillrätta med problemet genom egenpåkallad förnyelse, men partiapparaten framstår som alltför byråkratisk och rigid för att kunna besvara medborgarnas nya förväntningar. Försök till partimedlemskap begränsade till enskilda frågor har slagit allt annat än väl ut.
      Eftersom lösningen inte kan finnas inom ramen för partiväsendet krävs enligt detta förhållningssätt ett agerande genom staten, där partierna ånyo ges lyskraft. Framförda exempel på hur detta skulle kunna åstadkommas är genom ökat partistöd och ökat antal politiker främst på kommunal och lokal nivå.
      Det alternativa förhållningssättet, som vi kan kalla det reformerande, är att söka lösningen på problemet i den politiska arenan snarare än i dess aktörer (partierna). Istället för att söka återfå kommandot genom att i värsta fall kväva den enskilda medborgarens politiska patos i partiapparaten med ökad input i ett gammalt system, kan den demokratiska makten förändras för att tillmötesgå medborgarnas nya krav.
      Historien är full av exempel på hur medborgarnas preferenser förändras i en takt som staten inte kan emotse. De förändringar i den svenska författningen som skedde 1809 och 1974 var båda exempel på hur man ansåg staten i dess dåvarande form oförmögen att tillgodose det moderna samhället. Där staten varit alltför rigid och förändringsobenägen har det medborgerliga missnöjet eller vanmakten slutligen emanerat i revolution eller annan omstörtande verksamhet. Risken för revolution i dagens svenska stat är förstås näst intill obefintlig, men det medborgerliga missnöjet eller ointresset för partipolitiken är allvarligt och kan få långtgående konsekvenser.
      En lösning som bör beaktas är att se det moderna samhällets individualisering som ett befintligt faktum som ställer nya krav på staten som organisation. Den statliga förvaltningen bygger i allt väsentligt, liksom partisystemet, på ett samhällstänkande med rötter i slutet på 1800-talet. Skillnaden mellan 2000-talets välutbildade, välmående och internationaliserade medborgare och det förra sekelskiftets obildade och industrialiserade är allt annat än obetydlig. Det bör därför inte vara en alltför främmande tanke att staten kan vara i behov av förnyelse och omstrukturering.
      Även om förändring och förnyelse kan ha ett värde i sig är det viktigt att inte släppa alla band till historien. Den moderna medborgaren är inte en historie- och traditionslös individ, utan den historiska och kulturella gemenskapen framstår som allt viktigare när såväl personliga som nationella värden utmanas i den ökande globaliseringen. Det kan därför vara av intresse att värna den kollektiva politiska erfarenhet som ackumulerats under det senaste dryga århundradet.
      Lösningen kan därför vara att kombinera det nuvarande och historiska med ett förnyat angreppssätt på politiken. Genom att ta tillvara de traditionstyngda institutionerna kan den moderna människans rotlöshet motarbetas, samtidigt som förnyelsen kan uppmuntra och ta tillvara hennes moderna intressen och organiseringsmöjligheter. Lösningen på de aktuella problemen kan mycket väl vara en tudelad approach, där den framtida politiska arenan står stadigt med ett ben i den historiska myllan medan det andra kan tillmötesgå samhällsförändringen.
      En återgång till det äldre tvåkammarsystemet i riksdagen ligger därför nära till hands, där den ena kammaren kan ta tillvara medborgarnas intressen regionalt och ekonomiskt, medan den andra kan tillgodose medborgarens intressen för särskilda eller enskilda frågeställningar. Låt oss gå djupare in i detalj och se hur en sådan konstruktion skulle kunna utgöra lösningen på de legitimitetsproblem politiken idag brottas med.
      I den ena kammaren, vi kan låna den brittiska terminologin och kalla den överhuset, placeras ansvar för de statliga finanserna och ekonomiskt betingad lagstiftning. Här finns makten att upprätthålla en strikt budgetdisciplin för att inte kommande generationer ska belastas av dagens politiska beslut. I denna kammare tas även beslut rörande fördelning av budgeterade medel mellan de projekt som beslutats i den andra kammaren (nedan underhuset). Detta blir således en begränsande faktor i utökningen av den statliga makten och sätter krav på en långsiktighet i den förda politiken.
      Eftersom finanserna framstår som en central del i den statliga verksamheten får denna kammare en, gentemot den andra kammaren, högre status. Beslut som tas i den andra kammaren kräver sannolikt del av statskassan för att kunna genomföras, varför det också delvis blir överhusets uppgift att prioritera mellan de olika beslut som tas av underhuset. Det finns således här en tydlig koppling till funktionen hos dagens partier, där ett program omfattande statens samtliga intresseområden i praktiken krävs för att göra nämnda prioriteringar. Med andra ord finns här en viktig funktion som åläggs de befintliga organiserade intressena i partiväsendet.
      Partierna som politiska aktörer med helhetsansvar och samhällsomfattande politiska program är viktiga att slå vakt om, eftersom de kan utgöra en välbehövlig bromskraft och tillflykt för eftertanke i den allt snabbare utvecklingen politiskt, socialt och ekonomiskt. Partier och liknande folkrörelser med insyn och intresse av helheten tillvaratas därmed, samtidigt som enskilda samhällsintressen kan göras gällande i underhuset.
      Det är viktigt att denna första kammare neutraliserar eventuella intressekonflikter mellan medborgarna, inte minst som politikens direkta utformning sker i en kammare karakteriserat av smala intressen (se nedan). Därför bör valsystemet för denna kammare utformas så att varje region i landet får inflytande över besluten. Genom ett system med enmansvalkretsar, där varje mandat tillsätts av en majoritet i vardera valkrets, motverkas tendenser till finansiell urbanisering eller alltför stort fokus på vissa regioner. Den finansiella makten fördelas därför över hela Sverige och garanterar att ingen region blir åsidosatt.
      För att ytterligare göra parlamentsstrukturen flexibel och lyhörd för medborgarnas preferenser kan här mandatfördelningen mellan partierna kombineras med en regel om ”tomma stolar”, det vill säga en möjlighet att inom systemet ta tillvara medborgares missnöje. Tanken är att de medborgare som inte är tillfredsställda med de alternativ som finns kan rösta blankt och således, genom att kammaren kräver absolut majoritet för beslut, utöva inflytande genom att blankröster räknas som parti och tilldelas mandat.
      Det kan tyckas absurt att den politiska makten kan förläggas till ett parlament där en viss andel av mandaten inte är tilldelade, men detta är en lösning på dubbla problem. Å ena sidan görs systemet, som nämnts ovan, mottagligt för protester, vilket kan öka den politiska legitimiteten hos medborgarna och öppna för samtal. Å den andra skapas incitament för partier att söka fånga upp dessa misstroende i valkåren och därmed göra en större del av befolkningen deltagare i beslutsfattande och den politiska diskussionen.
      Den andra kammaren tillgodoser den individualisering och fokusering på enskilda frågor som skett i samhället genom att ta tillvara såväl engagemang som kunskap hos de organiserade enfrågerörelserna och särintressena. Till denna kammare förläggs den allmänna lagstiftningen, som dock kräver bekräftande votering hos överhuset för att beslut som kräver finansiering ska vara giltiga. Syftet är att denna kammare ska kunna agera arena för de intressen och intressegrupper som idag utvecklas i samhället. Exempelvis kan miljörörelser, kvinnointressen och andra starka åsikter eller åsiktsprogram här dryftas och diskuteras. Vi kan idag se hur flertalet lokala enfrågerörelser representeras i kommunfullmäktigen över hela landet. Genom att erbjuda en möjlighet för sådana enfrågerörelser på nationell eller internationell basis att bli en del av en beslutsfattande församling fångas det medborgerliga politiska intresset upp och inkorporeras i den gemensamma samhällsordningen.
      Eftersom denna kammares mandat tilldelas de specifika intressen och åsikter röstande medborgare hyser bör beslut kunna tas genom faktisk majoritet. Härigenom tvingas inte representanter för exempelvis miljörörelsen ha ett program rörande till exempel utbildning och försvar, utan kan ägna sig åt de frågor som står dem närmast. Detta kan då vara en ansats till lösning på dagens problematik i riksdag och andra parlament där enfrågerörelser ofta tvingas ta ställning i frågor som ursprungligen inte berör dem, utan som snarare har en splittrande än samlande effekt.
      Det står alltså medborgarna fritt att rösta fram en särskild inriktning på politiken genom att välja det intresse som är för dem mest värdefullt, eller att rösta på representanter som har mer eller mindre utbyggda program. För att detta mål ska bli görbart krävs att mandaten fördelas proportionellt efter antal röster i hela riket. Specifika intressen är sällan regionalt avhängiga och därför bör inte finnas sådana begränsningar i systemet. Istället tilldelas mandat i enlighet med totalt antal giltiga röster som erhålls på valdagen.
      Denna kammare, där allmänna beslut tas, kan eventuellt behöva struktureras ytterligare i beredande utskott för speciella beslutsområden. Exempelvis kan beslut rörande utbildning samlas i ett utskott där representanter för olika intressen kan diskutera varandras ståndpunkter och nå gemensamma beslut innan votering sker i kammaren. Huruvida detta är nödvändigt eller hur det praktiskt ska lösas ska vi inte gå in på mer här.
      För författningsärenden bör samma regler gälla som i de flesta av de tvåkammarsystem som idag nyttjas, i exempelvis de anglosaxiska demokratierna, nämligen att beslut ska tas i bägge kamrar för att vara giltiga och få laga kraft. Detta för att medborgarnas huvudintressen i underhuset och deras övergripande politiska övertygelse, i den mån den representeras i överhuset, ska få inflytande över morgondagens politik. Med andra ord erhålls här ett tydligt ansvarstagande genom överhusets överblick och där enfrågerörelsers inriktningar kan tas tillvara genom underhusets diskussioner.
      Det förefaller intuitivt att val till underhuset sker oftare än val till överhuset. Detta eftersom syftet med ett liknande underhus är att samla upp och ta tillvara samhällets ibland snabba idéströmningar, samtidigt som överhusets uppgift är att övervaka och begränsa enskilda intressens spelrum för att därigenom uppnå en långsiktighet i politiken. Exempelvis kan val till underhuset ske vartannat år, medan fördelning av mandaten i överhuset sker endast vart femte år.
      Givetvis finns även med denna lösning på den demokratiska problematiken problem som behöver ses över och eventuellt åtgärdas. Men troligen skulle ett system såsom det som skisserats ovan i större utsträckning ta tillvara medborgarnas intressen än den enkammarriksdag som finns i bruk idag. Likaså ger denna organisation av den politiska makten vid handen att de mål som beskrivs i exempelvis Demokratiutredningen om ökat deltagande och samhällsomspännande politisk diskussion lättare kan uppnås. Även om en pånyttfödd tvåkammarriksdag, om än i annan form, knappast innebär en övergång till ett klart deliberativt demokratiideal är det en lösning som kan erbjuda ökad legitimitet för den politiska makten och ett ökat medborgerligt politiskt deltagande.
      Denna alternativa strukturering av den statliga politiska makten ska dock inte ses som ett system färdigt att implementeras. Syftet är att öppna för diskussion kring vilka krav som kan och bör ställas på statlig förvaltning och den politiska makten. Det råder inga tvivel om att dagens situation är problematisk och därför bör olika lösningsalternativ diskuteras och genomlysas--ifall vi önskar en vital demokratisk stat.

Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe