Ödeläggelse och överhet

This article was sent to, and accepted by Expressen’s Fjärde sidan. It was, however, never published.

Så fort Katrina lämnat New Orleans och katastrofen var ett faktum hördes ropen efter någon att skylla problemen på. Som president står George W. Bush naturligtvis mitt i skottlinjen, även om han möjligen dragit i de trådar man kan kräva att han ska dra i. Och visst är det så att Bushs motståndare sett chansen att lägga ansvaret på honom. T ex krävde demokraternas troliga presidentkandidat 2008, fru Hillary Rodham Clinton, en oberoende kommission att utreda bristerna i räddningsarbetet och det politiska agerandet bakom detta.
      Men kritiken kommer inte endast från Bushs kollegor i den amerikanska kongressen och i delstatsstyrelserna. Även utanför USA har ett antal statschefer uttalat sitt missnöje med presidentens saktfärdighet och, om man får tro dennes kritiker, hans ”ovilja” att göra något. Även i media förs en sådan bild fram av räddningsarbetet i Louisiana--Bushs agerande var för långsamt, för svagt och för illa planerat.
      Och visst kan man hålla med om att det inte borde få kunna bli så här i ett modernt samhälle som USA, där det både finns och borde finnas resurser och beredskap för sådana här katastrofer. Kritikerna leker här med tanken om hur många fler som hade kunnat räddas, om bara räddningsarbetet kommit igång tidigare, om det bara funnits snabbare beslutsvägar, om räddningsorganisationen bara varit lite mer flexibel, om det bara hade funnits mer resurser.
      Fru Clinton och de övriga kritikerna råkar här i sin iver att kritisera Bush sätta fingret rakt på problemet.
      Problemet är nämligen att den politiska organisationen varken är effektiv, snabb eller flexibel. Den har nämligen andra uppgifter: att skapa och upprätthålla ett ramverk av lagar och regler som syftar till att människors rättigheter inte kränks--varken av varandra eller av makten. Det vore således ett avsevärt större problem rent demokratisk om den politiska organisationen var så effektiv, snabb och flexibel som här efterfrågas.
      Faktum är att de misslyckanden som nu uppdagas i Louisiana alla faller tillbaka på det politiska systemet. Katastrofen i kölvattnen av Katrina visar nämligen återigen med all önskvärd tydlighet att det finns resurser och beredskap. När korten nu läggs på bordet står det klart att den statliga räddningstjänsten snarare stjälper än hjälper. Nu berättas om hur hotellägare chartrat bussar för att köra turister i säkerhet, men hur dessa istället konfiskerats av militärmakten. Det berättas också om hur Röda korset tidigt varit på plats, men hur deras hjälpsändningar stoppats och hindrats av den amerikanska motsvarigheten till räddningsverket, Federal Emergency Management Agency.
      Det berättas också om hur flera räddningsinsatser i all denna oreda lyckats över förväntan. Vi kan läsa om hur privata sjukhus öppnat portarna för att ge sjuka och skadade vård, trots att de så välbehövda hjälpsändningarna med mediciner inte nått fram (eller rentav stoppats). Röda korset berättar hur man på bara några dagar lyckats ge 76 000 människor tak över huvudet, samt hur man tillsammans med baptistkyrkan satt upp soppkök med kapacitet att servera 500 000 varma måltider--varje dag.
      Lika fantastiska som dessa framgångar är, lika pinsamma är historierna som kan berättas om den politiskt ledda räddningsinsatsen. I deras protokoll hamnar istället utformandet av hopplöst ineffektiva och felriktade program, som både under och efter orkanen skapat oreda och satt käppar i hjulet för andra aktörer. Här står också hur man gjort helt onödiga övergrepp på äganderätten och hur hjälpsändningar från privata organisationer tillbakavisats och erbjudanden om hjälp avvisats.
      Det behövs knappast en kommission för att det ska stå klart vi bör lära av Katrina liksom av tsunamikatastrofen i Asien: att den statliga hjälpen inte på långa vägar står pall i en jämförelse med ideella organisationer och deras engagemang. Den statliga hjälpen är dyrare, mer byråkratisk och når sällan fram förrän en mängd privata räddningsorganisationer redan fått läget under kontroll. Men det är inte en fråga om resurser, utan om bristande ledning och intresse.
      Det är alltså det politiska som är problemet, inte lösningen. Här har fru Clinton m fl både rätt och fel. Politiken bär ansvaret, men lösningen är för den skull inte mer politik, utan mindre.




Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe