February 7, 2006

Övervakningen slutet för det öppna samhället

De senaste dagarna har terroristhotet blivit alltmer verkligt även för oss i Sverige. Attentaten i New York, Madrid och London är förvisso inte så långt borta i en värld som känns allt mindre, men det som hänt har ändå varit på förhållandevis tryggt avstånd från oss skandinaver. Det som sker på kontinenten berör, men skrämmer inte. De senaste protesterna däremot, har riktats mot såväl Danmark som Norge, och i vissa fall har även Sverige omnämnts. Några terroristgrupper har till och med hotat med attentat. Nästa gång, tänker man, kan det mycket väl vara vår tur att råka illa ut.
      Som svar på vår känsla av utsatthet och otrygghet beslutar Europaparlamentet om teledatalagring samtidigt som Thomas Bodström ivrigt flyttar fram positionerna för att visa att svenska staten både vill och kan. Övervakning och kontroll, heter medicinen. Endast en liten inskränkning i den personliga integriteten krävs för att underlätta polisens och militärens arbete och skydda alla svenskar. Om allas telefonsamtal och e-post kan registreras och lagras minskar möjligheten för eventuella terrorister att komma undan.
      Men Bodström missar poängen genom att vända allt över ända. Han vill kanske väl, men ser i praktiken ut att gå i terroristernas ledband.
      Visst är eventuella självmordsbombare ett reellt hot mot de människor som råkar ut för dem. Och visst vore det fruktansvärt om något sådant hände i Sverige, kanske med goda vänner eller bekanta som råkar illa ut. Men man ska för den skull inte underlåta att diskutera vad som faktiskt står på spel. Det är här Bodström är helt fel ute och inte verkar förstå vad det är han säger och gör, och det kan på sikt vålla långt mycket större skada än mången terrorist.
      Huvudidén för den demokratiska staten är nämligen att staten ska vara en garant för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Det är tanken på den fria människan som genom statens försorg kan leva i fred och frihet, som inspirerat och underblåst byggnationen av den moderna demokratiska stat som Bodström säger sig företräda. Staten har alltså som grundläggande uppgift och syfte att skydda medborgarna, att upprätthålla ett ramverk inom vilket de kan komma till sin rätt utan att ständigt utsättas för hot och tvång.
      Det är därför demokratin anses vara överlägsen andra system, för att den sätter människan i centrum och ger folket medel att hålla staten i strama tyglar. Det grundläggande är människans rätt till sig själv och rätten att inte styras eller leva på annans nåder. Det är därför man så ofta hävdar rätten till en egen, privat sfär, där varje individ på egna villkor tillåts leva ut och vara sitt sanna jag.
      Detta är argumentet bakom det som brukar kallas personlig integritet: rätten att inte ständigt övervakas, kontrolleras, granskas och inspekteras; rätten att inte alltid behöva vara på sin vakt för att inte förarga de styrande och riskera att straffas. Det är mot den bakgrunden de grundläggande fri- och rättigheterna blir så viktiga: yttrande- och åsiktsfrihet, religionsfrihet, rätten till en privat sfär, rätten till ett eget liv. Det är också detta som är anledningen till att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast att "ingen får utsättas för godtycklig inblandning i privatliv, familj, hem eller korrespondens".
      Det är här som Bodström och övervakningsförespråkarna går så totalt fel. I sin iver att skydda medborgarna från ondo slår man undan benen för demokratin och det grundläggande människovärdet. Man slår direkt mot kärnan i vår uppfattning av vad det är att verkligen vara människa, och undergräver i farten såväl individens rätt till sig själv som statens legitimitet. För en stat med huvudsaklig uppgift att skydda medborgarna från orättfärdiga intrång och kränkningar kan inte själv klampa in och förgripa sig på medborgarnas fri- och rättigheter.
      Effekten av deras iver att övervaka och kontrollera, med medborgarnas bästa som förevändning, är precis det som terroristerna försöker uppnå: slutet för det öppna samhället. Därför kan man fråga sig vem som egentligen är det största hotet--de som öppet är terrorister, eller de som likt nyttiga idioter går terroristernas ärenden.

Subscribe to the PerBylund.com Update! Subscribers receive a short e-mail message every time one of Per Bylund’s columns is published, with a synopsis and link.

Subscribe here: www.PerBylund.com/notifier/?p=subscribe